Gatekeeper

Thu 7 Mar 03:09

65 svar

Varför nedlåtande!?

Hej!

Jag hade för länge sen accepterat att jag inte skulle få några barn. Det fanns alltid hinder ivägen. Dels passade det inte då jag arbetade på annan ort och sedan befann jag mig i relationer med kvinnor som av olika anledningar inte var redo för barn. Helt plötsligt tyckte jag att jag blivit för gammal och tyckte inte att det kändes rätt mot ett barn, så jag accepterade situationen.
Tiden gick och jag hade hunnit fylla 44 när jag träffade en kvinna, vi blev ett par och flyttade så småningom ihop. Hon hade en dotter som när vi träffades var drygt 7 år. Henne pappa hade redan innan hon föddes avsagt sig ansvar och hade aldrig varit vårdnadshavare.

Dottern och jag klickade omedelbart. Jag tyckte det var fantastiskt att få göra läxor, följa till skolan, natta och väcka. Hon följde med till mitt jobb och jag fick för första gången i mitt liv gå på föräldramöte. Förstår att för er som har flera barn så låter det kanske fånigt, men för mig var det stort.

Efter ett par år då det varit uppenbart för både mig och min sambo att vi inte delade samma framtidsdrömmar och kom slutligen fram till att vi skulle separera men på ett odramatiskt sätt.

Min stora rädsla var att inte få träffa min ?dotter?. Jag har såklart ingen juridisk rätt och hon är för liten för att få bestämma själv.

Min dåvarande sambo ringde mig på jobbet en kväll och sa att hon haft ett långt samtal med dottern och att dom kommit fram till att om jag ville det, så var delad vårdnad något som dom båda tyckte kändes som det bästa alternativet.

Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag blev. Jag lyckades hitta en liten gård på landet inte så långt från där hennes mamma bor. Mitt liv har fått en helt ny mening och jag är både glad och tacksam. Det känns som att mitt sökande efter mening är över och jag njuter av av tillvaron. Jag vill adoptera henne, men tänker vänta tills hon är lite äldre och själv kan avgöra om det är något hon vill.

Nu till min undran. Jag bor inte på den orten där jag växte upp, men har en del kontakt med några barndomsvänner. När jag träffar eller pratar med dom nu (speciellt kvinnorna) så känns det som att min glädje över att få vara pappa provocerar istället för att glädjas med mig.
När vi pratar i telefon så lyssnar jag tålmodigt på allt gällande deras barn, men om jag säger något om min familj så får jag kommentarer som:

-?Bonusbarn är inte roliga att ha att göra med?!

-?Kom ihåg att hon faktiskt inte är ditt barn, så bli inte för fäst vid henne?!

-?Var försiktig med vad du ger dig in på. Det är såklart smidigt för mamman att dumpa över på dig och ha varannan vecka för sig själv"!
Jag blir verkligen ledsen!
Det dom förmedlar är att man inte kan älska ett barn som inte är ens biologiska lika mycket och att jag bara är lurad att vara en praktisk lösning. Självklart vet jag att dom har fel, men hade önskat en annan reaktion. Varför ta ifrån mig min glädje och förminska min kärlek.

Jag har alltid funnits i deras liv och stöttat genom deras sorger, olyckliga kärlekar och separationer sedan vi var små. Funnits tillgänglig dygnet runt på telefon.
Jag förstår verkligen inte varför deras reaktion är så negativ. Vi har som sagt hängt ihop sedan vi var små. Jag var ett maskrosbarn och dom är medvetna om vad jag gått igenom och dom vet att jag alltid drömt om att ha en dotter.

Någon som kanske förstår och kan förklara deras reaktion!?

Jag vore väldigt tacksam!

Gatekeeper

Thu 7 Mar 14:52

#41

Lönnsirap skrev 2024-03-07 14:34:17 följande:

Mitt råd rör snarare din egen framtid, hur du tänker och vill göra, än att du och exet går dit direkt.

Jag tänker att det i vissa lägen i livet är väldigt rimligt att just prata med en jurist för att faktiskt diskutera och prata om olika upplägg innan det finns konflikter, eller innan man gjort saker som "blev dumt", med facit i hand.

Man kan som bekant inte veta allt, eller förstå allt. Däremot så finns det ju människor som vet väldigt mycket mer om adoption, arv och och konflikter som ploppat upp mellan vårdnadshavare... Och en del av dem jobbar som jurister.

Om ni går dit tillsammans, absolut, men viktigast är att du får lite rådgivning av någon som faktiskt kan den typen av juridik.

Jag är tacksam för ditt råd för det är inget jag tänkt på själv. Är nog fortfarande lite uppslukad av känslan och lite rädd för att ändra på något nu när det går så bra.
Men jag tänker på att om jag har adopterat henne så är hon garanterad att ärva mig. Har genom åren via jobbet i första hand kunnat skaffa försäkringar som ger ganska god ersättning. Särskilt vid mitt frånfälle, men även bra skydd för barn vid händelse av sjukdom eller olycksfall. Vill att hon ska vara så trygg som möjligt på alla sätt.
Det bästa är naturligtvis om hon juridiskt sätt är min dotter. Skulle det hända mig något så blir det ingen diskussion och hon behöver inte strida för något.
Jag har skrivit till hennes mamma idag och frågar henne hur hon ställer sig till att försöka genomföra adoptionen till dotterns födelsedag, så jag väntar spänt på svar.

elsi

Thu 7 Mar 15:22

#42

Gatekeeper skrev 2024-03-07 13:27:07 följande:

Det vore ganska tragiskt om det fanns spår av avundsjuka gent ett barn. Skulle det verkligen vara något viktigt så spelar det ju ingen roll om det finns ett barn hemma. Hon är inte liten och behöver min uppmärksamhet hela tiden och är det bara för att gnälla som dom ringer så orkar jag inte oavsett vilken vecka det är.

Verkar tyvärr inte ovanligt, och än mer när det gäller bonusbarn.

elsi

Thu 7 Mar 15:26

#43

Gatekeeper skrev 2024-03-07 13:37:32 följande:

Glad jag blir att höra att han stannade i ditt liv och att er relation håller i sig. Att separera från en annan vuxen människa betyder inte att man inte vill ha en relation till barnen man kanske levt med länge.
En god vän till mig är ett skräckexempel. Han träffade en tjej när hon var gravid. Pappan till barnet ville inte vara en del av barnets liv. Min vän stannade och dom levde ihop. Sen när barnet var 6-7 år så fick min vän veta att hans sambo hade en affär vid sidan av. Han gjorde därför slut och dom separerade. Det han aldrig kunnat drömma om var att hon som hämnd (trots att hon var otrogen) har hindrat all kontakt mellan honom och barnet. Han har funnits där sedan födseln och är den enda pappa barnet känner till. Jag har arbetat med hennes pappa och han berättade att alla är förtvivlade över hur hon har gjort. Både hennes föräldrar och systrar har försökt övertala henne att låta barnet träffa sin pappa, men hon bara vägrar. Barnet tror inte att pappa tycker om henne längre och min vän är totalt uppgiven och deprimerad. Så hemskt när man använder barnen som maktmedel utan tanke på vad som är bäst för det oskyldiga barnet..

Jag var ju redan vuxen när han och min mamma skildes, så vi bestämde själva över hur vår fortsatta relation skulle se ut. Men jag har svårt att tänka mig att min mamma skulle haft något emot att vi behöll kontakt även om de skilts när jag var ett barn, eller att hon skulle använt mig som en hämnd mot honom.

Jag tycker att om man tar i en ny person i barnets liv, tex en bonusförälder, så har man ett ansvar gentemot barnet i det avseendet. Både i att inte ta in en person som ogillar barnet och vill ha barnet ur vägen, men också att främja och bevara de relationer barnet skapar och försöka tillgodose dem även om de vuxna inte längre har samma förhållande. Förutsatt att det inte finns våld eller andra graverande skäl förstås.

Gatekeeper

Thu 7 Mar 15:55

#44

elsi skrev 2024-03-07 15:26:27 följande:

Jag var ju redan vuxen när han och min mamma skildes, så vi bestämde själva över hur vår fortsatta relation skulle se ut. Men jag har svårt att tänka mig att min mamma skulle haft något emot att vi behöll kontakt även om de skilts när jag var ett barn, eller att hon skulle använt mig som en hämnd mot honom.

Jag tycker att om man tar i en ny person i barnets liv, tex en bonusförälder, så har man ett ansvar gentemot barnet i det avseendet. Både i att inte ta in en person som ogillar barnet och vill ha barnet ur vägen, men också att främja och bevara de relationer barnet skapar och försöka tillgodose dem även om de vuxna inte längre har samma förhållande. Förutsatt att det inte finns våld eller andra graverande skäl förstås.

Sant! Jag är lite förvånad över att hennes mamma låter allt gå så smärtfritt. Var inte helt den bilden jag fick av henne när vi var tillsammans. Men det visar väl att hon ytterst älskar sin dotter och vill hennes bästa. Men det var inget jag vågat drömma om. Jag hoppades i bästa fall på att hon skulle få vara hos lig lite helger och lov.
Jag hade aldrig vågat föreslå det. Jag sa bara att jag vill vara med henne så mycket som jag får.

Gatekeeper

Thu 7 Mar 20:02

#45

Uppdatering!
Tack till alla er som engagerat er, kommit med uppmuntran och tips. Ni hjälpte mig att komma loss och ta nästa steg.
Jag skrev ju tidigare idag ett sms till hennes mamma gällande hur hon ställer sig till att påbörja adoption tidigare.
Jag fick svar för en stund sedan. Efter några sms så ringde jag upp i stället. Det var ett bra samtal med resultatet att på lördag ska dom ha en heldag tillsammans och sen bara mysa ihop på kvällen. Då ska hon i lugn och ro förklara vad det innebär och sen fråga hur hon känner för det. Men mitt ex sa "vi vet att hon kommer att säga ja direkt, så det är bara en formalitet".
Jag frågade mamman om hon verkade är säker på att det känns bra för henne och hon sa att det gjorde det, så länge jag fortsätter vara som nu och inte förändras i samma stund som adoptionen går igenom. Men jag kan försäkra henne om att min högsta önskan är att det ska fortsätta precis så enkelt och smärtfritt som nu.
Hon tyckte att jag kunde börja förbereda ansökan. Hon hade större koll på detta än jag. Hon som vårdnadshavare ska i ansökan ge sitt godkännande och motivera varför det skulle vara positivt för barnet att få mig som vårdnadshavare. Det lovade hon att fundera på så att hon svarade på ett bra sätt.
Däremot så är det inte aktuellt till födelsedagen. Hon sa att tydligen är tar det i snitt 6 månader från det att ansökan är inne tills adoptionen gått igenom. Jag har läst lite, men trodde att den tiden gällde adoption ifrån utlandet.
Oavsett så är det lika bra att sätta igång.
Jag är vet tacksam för att ni peppade mig. Jag bad bara om eventuell anledning till vänners beteende, men fick så mycket mer! 🙏
Jag har nog varit så att jag nästan inte vill andas för att inte riskera att något ändras. Nu har jag tagit första steget och det togs emot över förväntan.
Jag vill ändå lyfta fram min ex-sambo. Ingen självklarhet att så osjälviskt låta en föredetta först dela tiden tiden lika med sin dotter och nu vara beredd att låta mig ha samma rättigheter och beslutsrätt. Kan bara konstatera att hon vuxit enormt i mina ögon och att jag känner både tacksamhet och respekt för henne!

erikaABC

Fri 8 Mar 09:47

#46

Hur funkar det, ska den biologiska pappan godkänna adoptionen?

Moana

Fri 8 Mar 12:05

#47

Så fint skrivet! Man blir glad för din skull, och jag tänker att om du har förklarat för dina vänner precis som du har skrivit här och dom inte förstår, då är dom inte så bra vänner. Många kan inte se utanför boxen. Om man lever lite annorlunda så blir det konstigt och udda. Skaka av dig det bara. Lycka till 🙂

Gatekeeper

Wed 13 Mar 02:24

#48

erikaABC skrev 2024-03-08 09:47:54 följande:

Hur funkar det, ska den biologiska pappan godkänna adoptionen?

Hej!
Jag har pratat med familjejurist. Den biologiska pappan kommer antagligen att tillfrågas, men han måste inte ge sitt godkännande.
Jag har dessutom tagit kontakt med honom. Han var inte intresserad av att prata om henne och sa att han inte bryr sig om adoption eller inte.
Jag förklarade för honom att det innebär att om det skulle hända hennes mamma något, så kommer inte han längre ha ansvar för dottern, samt att hon inte längre kommer att ärva honom. Då tyckte han att det lät bra med adoption. (Skitstövel)
Nu väntar jag på återkoppling från juristen, men information om hur jag ska gå vidare.

Gatekeeper

Wed 13 Mar 02:38

#49

Moana skrev 2024-03-08 12:05:31 följande:

Så fint skrivet! Man blir glad för din skull, och jag tänker att om du har förklarat för dina vänner precis som du har skrivit här och dom inte förstår, då är dom inte så bra vänner. Många kan inte se utanför boxen. Om man lever lite annorlunda så blir det konstigt och udda. Skaka av dig det bara. Lycka till 🙂

Tack för fina ord! 🙏
Denna veckan är hon hos mig och då finns det ingenting som kommer åt mig. 🙂
Sitter uppe och jobbar lite för jag ska vara ledig under onsdagen för att följa med dottern till vårdcentralen. Hon ligger lite under den vikten hon borde enligt kurvan och den längd hon har. Hon har god aptit och äter det mesta, så läkare ska bara ta prover för att utesluta att det är något fysiskt som påverkar. Sköldkörtel bland annat. Men tack och lov väger hon inte många kilo under och hon är inte deprimerad eller har något problem gällande mat. Men är väl bra att dom är noggranna. Vill bara inte att det ska bli en grej för henne. Tänker att det är lätt känna sig fel om man får höra utifrån att man inte väger som man ska. Oavsett om det handlar om för många eller för få kilo. Men vi har haft samtal i kväll och enats om att hon är perfekt som hon är och att vi lovat varandra att berätta om något känns jobbigt.
Jag skulle bara titta till henne för en stund sen, men blev stående i dörröppningen i 45 minuter. Är så lätt att fastna i tankar och att drömma sig bort i allt från studieval till yrke och framtidsdrömmar.
Helt plötsligt bär framtiden så mycket spännande med sig och samtidigt som jag vill frysa tiden ett tag, så är jag ivrig att se henne utvecklas och få ta del av hennes framtid med allt vad det innebär. 😊

OlManH

Wed 13 Mar 07:23

#50

Din "extring" kanske är en av få fina ungar.
För de flesta så är extringar bajskletande utmaningar man får stå ut med om man vill va med den personen man älskar.
Är väl bara för dig att va glad att du fått en dotter. För din del så är det väl ungefär som att du adopterat. Fint att du engagerar dig och grattis till dig för att din extring är en fin/bra unge.

Varför nedlåtande!?

INNEHÅLL