Varför nedlåtande!?

Hej!

Jag hade för länge sen accepterat att jag inte skulle få några barn. Det fanns alltid hinder ivägen. Dels passade det inte då jag arbetade på annan ort och sedan befann jag mig i relationer med kvinnor som av olika anledningar inte var redo för barn. Helt plötsligt tyckte jag att jag blivit för gammal och tyckte inte att det kändes rätt mot ett barn, så jag accepterade situationen.
Tiden gick och jag hade hunnit fylla 44 när jag träffade en kvinna, vi blev ett par och flyttade så småningom ihop. Hon hade en dotter som när vi träffades var drygt 7 år. Henne pappa hade redan innan hon föddes avsagt sig ansvar och hade aldrig varit vårdnadshavare. 

Dottern och jag klickade omedelbart. Jag tyckte det var fantastiskt att få göra läxor, följa till skolan, natta och väcka. Hon följde med till mitt jobb och jag fick för första gången i mitt liv gå på föräldramöte. Förstår att för er som har flera barn så låter det kanske fånigt, men för mig var det stort.

Efter ett par år då det varit uppenbart för både mig och min sambo att vi inte delade samma framtidsdrömmar och kom slutligen fram till att vi skulle separera men på ett odramatiskt sätt.

Min stora rädsla var att inte få träffa min ?dotter?. Jag har såklart ingen juridisk rätt och hon är för liten för att få bestämma själv.

Min dåvarande sambo ringde mig på jobbet en kväll och sa att hon haft ett långt samtal med dottern och att dom kommit fram till att om jag ville det, så var delad vårdnad något som dom båda tyckte kändes som det bästa alternativet.

Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag blev. Jag lyckades hitta en liten gård på landet inte så långt från där hennes mamma bor. Mitt liv har fått en helt ny mening och jag är både glad och tacksam. Det känns som att mitt sökande efter mening är över och jag njuter av av tillvaron. Jag vill adoptera henne, men tänker vänta tills hon är lite äldre och själv kan avgöra om det är något hon vill.

Nu till min undran. Jag bor inte på den orten där jag växte upp, men har en del kontakt med några barndomsvänner. När jag träffar eller pratar med dom nu (speciellt kvinnorna) så känns det som att min glädje över att få vara pappa provocerar istället för att glädjas med mig.
När vi pratar i telefon så lyssnar jag tålmodigt på allt gällande deras barn, men om jag säger något om min familj så får jag kommentarer som:

-?Bonusbarn är inte roliga att ha att göra med?!

-?Kom ihåg att hon faktiskt inte är ditt barn, så bli inte för fäst vid henne?!

-?Var försiktig med vad du ger dig in på. Det är såklart smidigt för mamman att dumpa över på dig och ha varannan vecka för sig själv"!
Jag blir verkligen ledsen!
Det dom förmedlar är att man inte kan älska ett barn som inte är ens biologiska lika mycket och att jag bara är lurad att vara en praktisk lösning. Självklart vet jag att dom har fel, men hade önskat en annan reaktion. Varför ta ifrån mig min glädje och förminska min kärlek.

Jag har alltid funnits i deras liv och stöttat genom deras sorger, olyckliga kärlekar och separationer sedan vi var små. Funnits tillgänglig dygnet runt på telefon.
Jag förstår verkligen inte varför deras reaktion är så negativ. Vi har som sagt hängt ihop sedan vi var små. Jag var ett maskrosbarn och dom är medvetna om vad jag gått igenom och dom vet att jag alltid drömt om att ha en dotter.

Någon som kanske förstår och kan förklara deras reaktion!?

Jag vore väldigt tacksam!