Konstiga känslor efter att ha fått reda på barnets kön

Jag valde aktivt att inte ta reda på kön då jag var rädd för att jag skulle bli besviken om det skulle vara en pojke. Barnmorskan hade också sagt att det var pojkljud närmande lyssnade på hjärtat. Ställde mig helt in på det, att så blev det, hade en pojke sedan innan och skulle därmed få två pojkar. Det jag mest va rädd för var just att jag skulle bli besviken för det är säkert bland de värsta man känna inför sitt barn. Hade ett samtal med Gud innan förlossningen (planerat snitt) om att jag nu inte skulle bli besviken när jag skulle se min son.

Så inställd var jag på en pojk och döm om min förmåga när de säger att jag fått en flicka. Det blev nästan lite av en chock men naturligtvis väldigt roligt. Tyvärr blev det inte fler barn för mig men hade gärna haft en pojke eller flicka till.

Exakt. Och nu blir du kränkt igen. 

Hade du skrivit ens en bråkdel i trådstarten av den senare avhandlingen så hade du ju fått helt andra svar.

Fast hur hade du känt det om det varit en pojke då? 

Det kan jag ju inte svara på men jag vill ju tro att jag blivit glad ändå. För mig var det väl mer en önskan om att jag ville ha en dotter, inte att jag inte ville ha en son. Det hade väl blivit mer acceptans på att det blev ingen flicka, (överhuvudtaget). Jag är inte den som skulle skaffa ett till barn pga önskan om ett kön om du förstår hur jag menar. Idag kan jag ärligt talat säga att det inte spelar nån roll om jag mot alla odds skulle få barn igen (är 42). Jag kände heller ingen besvikelse för min son som jag fick först, tvärtom det var absolut den lyckligaste dagen i mitt liv.

Jag tänker att det dock är en annan sits du är i idag mot om du fått två pojkar, så det är svårt att uttala sig om det. 

Men just detta "att bli glad, ändå" tycker jag känns så hemskt på något vis. Som att det är lite att man får ju nöja sig då men förlika sig. Förstår du?

Ja absolut men man kan ju inte rå för hur man känner, som sagt var ju det sista jag ville känna var nån sorts besvikelse, och jag vill ju gärna tro att att jag enbart känt lycka när jag väl hade fått min pojke (som nu var flicka) men det vet jag ju inte. Säger bara att jag kan relatera till hur man kan känna, det är ju liksom inget riktigt val hur man känner hur fel man än kan tycka det är,

Fast någonstans är det ju något i samhället som skapar någon förväntning så, om man vill ha ett visst kön och blir besviken. 

Om båda skulle ses som helt likvärdiga, varför skulle det finnas en besvikelsegrund då?

Sådana här trådar får mig att påminnas om vilket värdeladdat minfält föräldraskap är....

Så mycket krav på hur man ska vara och känna och om man visar minsta svaghet eller osäkerhet får man snabbt veta att man inte borde bli förälder om man känner/tänker så.

Ts är gravid och för många är det en tid av mycket känslor och funderingar, ibland förbjudna tankar...
Att bli förälder är omtumlande.
Att då mötas av krav på sig att man måste vara perfekt, ända in till minsta känslan för att kvala in som förälder är så tragiskt.

Jag är så glad att jag har omgärdats av människor, både privat och proffesionellt som hjälpt mig att förstå att man absolut inte måste vara perfekt. Att barn behöver verkliga människor som förebilder och sådana är inte perfekta...

Ts, du har hanterat detta jätteklokt. Du har varit modig och lyft en lite förbjuden känsla istället för att låtsas.
Och genom att ta upp det till ytan så verkar det även som att känslan har lagt sig...
Ta hand om dig

Fast du är på ett diskussionsforum där ämnet i din trådstart är fritt att diskutera, alltså så är inte alla kommentarer riktade till dig personligen. Så ta inte åt dig av dem personligen.

Jag tror man påverkas mycket av förväntningar utifrån också. Jag har hört så många kommentarer som kan tolkas som att det skulle vara "bättte" på något sätt om jag hade fått ett barn av samma kön som mitt eget (tjej). När jag var barn fick jag höra att en släkting med två pojkar nog egentligen så gärna hade velat ha en liten flicka - tur hon hade mig i alla fall som hon kunde köpa söta tjejkläder till. Som barn tyckte jag kommentaren var jättekonstig, vadå, inte skulle hon väl vilja byta ut någon av sina söner mot en dotter? 

Sen när jag väntade min första son fick jag redan då kommentaren av min pappa "åh, hoppas nu inte du är en sån som bara får pojkar"... När jag väntade andra sonen fick jag kommentaren av en främling (med lite medlidsam ton) "jaha, men nästa blir säkert en flicka" Alltså jag hade inte sagt till personen varken att jag önskar mig en flicka eller fler barn överhuvudtaget. Hade det inte varit för alla dessa kommentarer, som förmodligen också avspeglar en syn i samhället, så hade jag nog inte ens tänkt tanken att jag borde önska mig en flicka. Det känns som att andra skulle se mig som mer lyckad eller lyckligt lottad om jag hade fått en tjej - men det är ju inte en sanning.

Vad gäller relationen med barnet så tror jag den blir vad man gör den till. Jag har precis som ts sett en del knepiga relationer mellan kvinnor i släkten, men det betyder ju absolut inte att det är någon naturlag. Andra menar ju att mor och dotter-relationen är något alldeles speciellt, men även där tror jag att det blir vad man gör det till och att det beror på så många andra faktorer än kön.

Just det, flera kollegor berättade också för mig om hur de började gråta när de fick veta att de väntade en pojke, detta när jag precis berättat att det låg en pojke i magen. Herregud, jag tycker det är lite knäppt. Jag känner trots alla kommentarer en stor glädje och tacksamhet över mina två fina BARN

Herregud.

Det här känns ju som något som också skapats i samhället, att pojkar skull vara mindre värda.

Och ursäkta men vilken hemsk kommentar av din far. Mina föräldrar har varit tydliga med att om deras barnbarn är flickor eller pojkar är HELT strunt samma, de är överlyckliga över barnbarnen som individer.

Men jag har samma bild som dig av en del, lite att folk (ofta kvinnor) ska ha medlidande med de kvinnor som fått söner, nästan som de i vissa fall anser att de fått nån slags andrahandsortering av barn. Det gör mig topp tunnor. Såna kvinnor är för mig i sig problematiska, och inga jag hoppas mina söner får som svärmödrar.

Ja verkligen, fy vad irriterad jag blev på pappa, men inte förvånad direkt då han ofta fäller klumpiga kommentarer.

Vad trist. Jag frågade faktiskt mina föräldrar en gång om de hade velat ha döttrar som barnbarn med (när jag själv var ledsen efter några redigt klumpiga kommentarer från andra). Båda kollade på mig helt oförstående som om jag var från typ månen, och ba "men varför - varför -skulle det överhuvudtaget vara någon skillnad för oss?". Ibland är jag extra glad för mina föräldrar.

Flickor som barnbarn såklart. Men du förstår.