Ungdomar och sova borta när det är fest?

Jag som är världens hönsmamma skulle aldrig kräva att min gymnasieungdom skulle sova hemma. Nåbar på telefon , hör av sig under kvällen och berättar hur det är och var man är - självklart. Sedan har vi alltid haft en backup plan om man vill hem - om bilen varit hemma så har jag hämtat - annars swish till taxi som kostar runt 600. 

Samma här!

Jag tycker ni ska vara glad över att er son har det sociala nätverket han tycks ha. Allt för många i den åldern umgås inte med vänner alls irl, eller kanske knappt har vänner. Det är ofta så det ser ut med dagens ungdom, och det är mer handikappande än motsatsen.
Tycker dock att se vart han är via "hitta vänner" eller liknande app på telefonen.

Tja det är sista helgen som det känns rimligt att kräva det, litar du inte på honom nu litar du inte på honom nästa helg.

Ts! Så länge din son bor hemma är det du som bestämmer, oavsett om han är myndig eller inte. Ditt och din mans hem är lika med dina och din mans regler. Frågan är bara vad ni skulle vinna på att ha den här märkliga regeln? Din son är vuxen (lr väldigt, väldigt snart vuxen), och även om det är ni som bestämmer reglerna i ert eget hem så varken kan eller ska ni bestämma över honom längre. Han är vuxen, och ni måste börja lita på att han kan fatta vuxna beslut om sitt eget liv - och han måste också få känna att ni litar på honom och ser honom som den vuxne person han är. Det innebär inte att ni ska skita i vilket - ni ska förstås ändå finnas där för honom när han behöver er. Kan ni inte ha en kompromisslösning där ni face-tajmar med honom vid den tid ni annars skulle ha hämtat honom? Då ser ni ju vilket tillstånd han är i? Detta är förstås inte riktigt i linje med det jag precis skrev, men samtidigt inser jag ju att det är svårt för er att släppa taget, så, som sagt: en kompromiss.

Men snälla låt grabben sova över. Han är snart 18 år. Jag hade dött av skam att bli hämtad från en fest av mina föräldrar i den åldern. Och vad är det för larv att det är ditt hem, du bestämmer blablabla. Hade ni det verkligen så själva när ni växte upp? Minns ni inte hur det var att vara ung?

Vi pratar inte om en 7-åring utan om en 17-åring snart 18. Vill man ha bra kontakt med sina barn kan man ju börja med att sluta peka med hela armen och istället låta barnen bli vuxna och samla på sig egna erfarenheter. En del svider visst men det är ju så man lär sig och mognar.

Och som nån skrev - var glad att han har vänner och ett socialt liv istället för att sitta klistrad framför en dator.

Jag kan hålla med om mycket om det som "Gnu" skriver ovan. Men att facetajma med en ungdom mitt i natten?
Det är inte görbart, i varje fall inte hemma hos oss. Då sover vi (vi har även yngre barn).

Vår äldsta blir 19 om några månader och är alltså både vuxen och myndig i mina ögon. Det senaste året (sen han fyllde 18) har i princip bestått av lärdomar, läxor och "stor i orden men liten på jorden" har aldrig passat bättre. Bara för att man kan och får göra en massa saker så bör man kanske inte. Och han har fortfarande dryga terminen kvar av gymnasiet vilket är prio ett.

Med det sagt, Vi har alltid som utgångspunkt att vi vill att han sover hemma. Hellre att han har med sig en kompis som i så fall också sover här än att de delar på sig och ska ta sig hem själva till olika ställen. I andra hand får han sova hos någon och då vet ju jag och min man vilka hans närmaste vänner är, dvs var han potentiellt sett kan hamna så att säga.

Så vår huvudregel är att  man sover hemma och även om han ofta visat gott omdöme när det gäller alkohol så har han kommit hem berusad, det vet vi. Men ändå - hellre komma hem än att skämmas, inte våga komma hem och hamna helt fel . Det får man prata om sen i så fall.  Annars hör man av sig i god tid, dvs inte 0130 på natten utan under kvällen, och talar om att jag sover hos Adam eller jag sover hos Filip. Eller för den delen, Tim sover över hos oss. 
Vi har också "Find my iPhone" så vi kan ju se sen på morgonen när vi vaknar att han är där han sagt att han ska vara.

Fast man får väl ändå anta att den förälder som åker och hämtar grabben inte sover när han åker och hämtar? 😉 Och har man små barn är det ju bara att sätta sig i ett rum som inte är precis vid barnens rum, alternativt gå ut och prata om man inte har några möjligheter att gå undan inomhus. Och man behöver ju inte precis gapa och skrika när man pratar heller.
Tumme upp på detta! Håller med i allt, med ett förbehåll: det är ju ts regler som gäller i ts hem; det kan man aldrig komma ifrån. Och det är ju just därför det är viktigt att man har vettiga regler. Jag hoppas att det inte var mitt inlägg du syftade på när du skrev det jag fetat i ditt inlägg, för i så fall misslyckades jag totalt med att få fram min poäng ...

Låt han festa och sova där, det är normalt i den åldern 

Här är det ingen som åker och hämtar, det var kanske i högstadiet men numera så sker det väldigt väldigt sällan. Utifrån att han knappast vill komma hem vid 22-23 utan är de ute så är de ute längre än så. Och hemmafesterna tar inte heller slut vid den tiden.
Visst, han kan ringa om det hänt något väldigt akut och maken har absolut åkt 7 mil mitt i natten. Och ljudet på telefonerna är alltid på när han är borta, är man förälder så är man. Men att sitta uppe och vänta är vi förbi.

Referensen till att vi har små barn är utifrån att vi inte kan sitta uppe till 01-02 och vänta in den stora eftersom vi har små som vaknar cirkus 06.
Plus att en av oss har arbete schemalagt i skift så varannan helg är det bara en förälder hemma (jag) och jag kan ju inte bara dra. Det vet äldsta sonen om också, att i helgen jobbar pappa så det måste helst vara bestämt på förhand vad som ska gälla för jag har inte möjlighet att börja tjafsa om det sen när jag dessutom är själv. 

Gnu - jag menade inte dig utan håller med om mycket du skriver. Och visst är det Ts hem och regler i stort. Det jag vänder mig mot är de som skriver så auktoritärt att det är minsann bara att för annars bla bla bla, Så funkar det ju inte i ett normalt hem. Ogillar starkt kadaverdisciplin - som tonåring hade det fått rakt motsatt effekt hos mig i alla fall. Då hade rebellen tittat fram och det hade antagligen lett till ett starkt försämrat förhållande med föräldrarna.

Ibland är jag så glad över att jag var tonåring på 70-80-talet. Mina regler var i princip ring alltid hem om du blir sen och berätta var du är vilket jag också följde. Att sova över hos kompisar - inget problem. Tvärtom tyckte de att det kändes tryggare än att jag ensam skulle ta mig hem.Jag åkte på charter med kompis som 16-åring och drog på tågluff som 17. Skickade hem ett vykort i veckan - det var dealen. De litade på mig och att jag kunde fatta rätt beslut vilket jag (oftast) gjorde. I dag behandlas 18-20-åringar som små barn det är ju bisarrt i mina ögon!

Jag tror inte på begränsningar men frihet under ansvar.
Nu är min 17 åring inte intresserad av alkohol och fyllefester, ännu, men kommer säkert en dag när hon kommer att testa, själv säger hon att hon vill vänta tills hon blir minst 18.
Saken är ju att man inte VET hur mycket man tål och det har vi pratat mycket om.
Hon är orolig över alkoholens effekter så vad som än sker i framtiden så vet hon att jag alltid finns till hands oavsett tid på dygnet.
Hon vet också att hon kan känna sig trygg med mig oavsett vad som händer och att man lär sig av erfarenheter.

Senast när hon var på fest med alkohol hade vi innan festen några överenskommelser kring olika klockslag då hon skulle höra av sig och hon höll dem.
Det var tryggt för oss båda.
En timme senare avbröt hon festen pga stor alkoholkonsumtion och röj på gästerna så hon valde att åka hem med en kompis som var där med henne.
Blev stolt över att hon valde att stå över och inte kände någon press att stanna kvar.
Hon är absolut ingen mes, tvärtom kan hon säga och göra vad hon känner är rätt för henne.

Med det sagt tror jag att det bästa man kan göra för sina barn är att ha en bra kommunikation och att man kan lita på varandra så inget dåligt händer i onödan, oavsett om man har tabbat sig eller inte.
Min dotter får ringa vilken tid på dygnet hon vill och behöver.
Även när hon sover borta så hör hon alltid av sig så jag vet att hon är säkert hemma.
Är hönsmamma men vet också att jag måste släppa på kontrollen och hoppas på att min dotter är klok nog att höra av sig om det blir knas.

Jag är helt med dig - det enda jag reagerade på var att du sa att det är uteslutet att face-tajma; jag fattar att det är uteslutet för er (precis som det är uteslutet för mig), men nu utgick jag ju från ts situation (eftersom det var hennes situation det gällde), och i hennes situation kan jag inte se varför det skulle vara uteslutet.

Jag håller med dig i det mesta. Men man är inte på riktigt vuxen när man är 18 år. Lika lite som man är ett barn när man är 17 (annat än i en strikt juridisk mening). Det finns såklart en period på flera år, ungefär mellan 15-19, när man varken är barn eller vuxen, utan ungdom. 

Ok då förstår jag!!

Haha - hela det här inlägget kunde ha varit exakt mitt 😊 bortsett från att du väl är sådär en fem-tio år äldre än mig (jag är 71:a). Men principen var den samma även för oss sjuttiotalister. Jag och bästisen åkte till London när vi slutat nian och med samma bästis och två andra tågluffade jag varje sommarlov i gymnasiet. Min bästis var en jävel på att spela gitarr, de två andra var svinbra på att sjunga, och jag var bra på att snacka ihop en jävligt bra show - även när språket inte riktigt räckte till - så vi drog in tillräckligt mycket pengar för att finansiera resandet även under tiden. Det var tider det! 😊 Men, nu blev det OT ...