Är sanningen relativ?

I ditt exempel ja. 

Nej, tillför de något till din fråga och ditt exemple kring våldtäkt?

Du menar att exemplet utgör undantag i att ha en tydligt definierad sanning?

Ja, eftersom den som gjort filmen och där intervjuar ett antal personer ställer just den frågan, om än ej med mitt exempel. I vissa fall nämns inga exempel alls och i vissa fall är det frågan om "vad är en kvinna"(?) som utgör exempel.

Och vad tillför den kring ditt resonemang? Någon form av omröstning och löst tyckande kring om saninngen är relativ? Jag har min åsikt på din fråga

Kan man hitta någon form definition eller överrenskommelse om vad som gäller blir sanningen absolut. Annars relativ.

Båda varianterna finns. 

Är ABBA världens bästa popgrupp? Utförde A i ditt exempel en våldtäkt? 

 

Jag tror de flesta håller med dig där, även jag.

De flesta av oss skulle inte ens beteckna en ren åsikt som en sanning, utan bara en åsikt. Istället skulle man kunna fråga om vilket band/artist som säljer mest, då blir det lite mer konkret.

I videon kommer du att se personer som på varje fråga svara att sanningen är relativ, exempelvis på frågan om de intervjuade och intervjuaren står tillsammans på gatan och har en konversation. Svaren är genomgående "sant är vad man tycker är sant".

Det kan nog på mänga sätt vara lättare få ett svar på frågan om man närmar den sig ur ett annat perspektiv: Varför är sanningen relativ? (om den nu är det)

Först det här med relativism. Enligt den kan alla ha rätt, det i sin tur innebär att sådana här debatter, eller rentav forskning överlag, inte har någon mening längre, då ingen kan ha fel. Vidare så medför detta även att enligt relativismen är den sann, vilket innebär att de som motbevisar den också presenterar en sanning. Den är alltså både sann och inte sann samtidigt. Det finns kunskap som vi kallar för intuitiv, eller a priori, exempelvis som att det här inlägget består av text, eller att det inte finns kvadratiska cirklar. Men visst, det går att argumentera emot med hjälp av exempelvis Fries trilemma.

Annars beror det på vilken abstraktionsnivå man lägger det på. Filosofisk, biologisk, juridisk eller fysisk exempelvis. Som subjekt tvivlar jag på att vi kan ha en objektiv uppfattning, då vi interagerar med verkligheten gör vi det genom vårt gränssnitt. En mycket enkel metafor, på datorn har jag en webbläsare, ikonen för den är rund, består av fyra färger och är placerad längst ner på skärmen. Betyder det att webbläsaren ser ut så och är placerad där? Nä, det är dess ikon som är det.

Vårt gränssnitt är sant trots att det inte avbildar en objektiv verklighet. En söt apelsin innehåller lite fler kalorier än en sur citron, därför föredrar de flesta den söta apelsinen då vi varit ute och förbränt kalorier, om vi skulle bli erbjudna en frukt. Äter vi däremot mirakulin innan, kommer citronen att smaka sött och vi kan äta den med välbehag och därmed också förlora några välbehövliga kalorier. Vad är sant här då? Upplevelsen av en söt citron är verklig, däremot leder den inte till ett adaptivt beteende och det är inte sant att citronen ger samma effekt som apelsinen. A kan hävda precis vad som helst, brist på samtycke fanns där ändå.

Tja, det finns ju de som på allvar hävdar att media som sprider konspirationsteorier, alternativa fakta och desinformation inte alls far med osanningar , tvärt om är det etablerad vetenskap och kunskap och fakta som är fel. 

Så knasigt det blir

Jag tänker på det ungefär så här:

Jag betraktar det som ett faktum att det finns en materiell verklighet. Våra sätt att få kunskap om denna verklighet är visserligen inte perfekta, och kanske kan vi aldrig nå någon kunskap som är så säker att den motstår vissa filosofers försök att punktera den, men i praktiken är det ganska mycket vi ändå kan betrakta som säker kunskap om den materiella verkligheten. När vi går bortom vardaglig kunskap så är den materiella verkligheten huvudsakligen den empiriska, kvantitativa forskningens domän och även om det finns alla möjliga problem med vetenskapen som institution så för den oss ändå närmare denna sorts sanning om den materiella världen. Här är alltså mitt svar ett att nej, sanningen är inte relativ men vi får acceptera att vi inte kan nå någon fullständig sanning och därför ha ett visst mått av ödmjukhet inför detta.

Men utöver den materiella verkligheten finns också en social verklighet där vi som kommunikativa varelser (särskilt genom språket) ger olika händelser, fenomen och upplevelser betydelse. Här är sanningsbegreppet inte lika tydligt. När det gäller exemplet med våldtäkt så finns det ju en slags sanning som är den juridiska sanningen, dvs. huruvida en viss händelse rätteligen skulle betraktas som en våldtäkt av en domstol som hade all fakta tillgänglig, så i den meningen är sanningen inte relativ. Men vad som definieras som våldtäkt är ju bestämt av oss som kollektiv. Definitionen ser olika ut i olika kulturer och över olika tider, och det är ju för att våldtäkt tillhör den sociala verkligheten. Jag tycker alltså inte att det finns någon objektiv sanning om vad våldtäkt egentligen är, utan jag ser det som en kategorisering vi skapar socialt och som fyller vissa syften (t.ex. moraliska och juridiska syften). På det sättet är ju, tänker jag, hela den sociala verkligheten egentligen relativ även om jag och vi alla uppfattar den som nästan lika objektivt verklig som den materiella verkligheten. Men det relativa innebär inte, åtminstone inte för mig, att allting blir subjektivt, för vi rör oss ju hela tiden inom ett socialt system. Den sociala verkligheten är ju inte en individuell verklighet, utan fenomenet bygger på att det är en intersubjektiv, inte en subjektiv, verklighet.

Jag är en stark motståndare till att idén att den som känner sig kränkt och utsatt per definition äger makten över att definiera händelsen. Att den sociala verkligheten är relativ i någon bemärkelse innebär inte att var och en kan skapa sin egen verklighet, och att alla då måste anpassa sig efter det. Tvärtom behöver man ju i de flesta lägen anpassa sig efter vår gemensamt skapade sociala verklighet.

Vi kan kalla upplevelser för A och en materiell verklighet för B. Sannolikheten är då av nödvändighet lägre eller lika stor som sannolikheten då är för antingen A eller B, det leder i sin tur till P(A&B)< P(A), där A är givet och B är en teori. Så klart skulle man kunna säga att vi kan förklara att A som en produkt av B, vilket i sin tur innebär att vi inte kan förklara B, som då leder oss till att både A och B inte kan förklaras. Men det ska man inte gå på, eftersom hittills har inte B kunnat förklara A. 

Jag förstår grundläggande sannolikhetslära, men jag förstår ändå inte vad du pratar om. Vad är det för sannolikheter du pratar om?

Sista meningen tolkar jag som att du kanske pratar om the hard problem of consciousness, är det så?

Tack, det är jag mer än fullt medveten om.

Bästa svaret hittills, men så är du ju en känt skarp jävel som oftast uttrycker dig både rikt och intressant. 

Sanningen är alltid relativ Tom