Hur överlever man trotsen?

Kram på dig kära du 

När mina barn varit i den värsta trotsen så upplever jag att det inte är pga att de saknar ramar och regler, eller att de inte förstår vilka förväntningar som finns på dem, utan det handlar om att de börjar bli sin egen självständiga person och vill kunna påverka det som händer runt dem. Jag har under den perioden gjort två saker som ganska snabbt brutit den värsta trotsen. 

1. Schema med bildstöd. Du kan tillsammans med barnet, eller själv, skapa ett dagsschema över hur dagen ser ut och i vilken ordning saker och ting ska göras. Bilderna återspeglar aktiviteten, tex tandborstning, frukost osv. Tex morgonrutinen i rätt ordning. Be barnet kika på schemat och berätta vad som ska göras härnäst. 

2. Ge alternativ. Ge alltid barnet möjlighet att bestämma ett av två alternativ som du presenterar. Låt barnet vara med och bestämma när det går, men skapa förutsättningar för det. Tex presentera två olika alternativ för dagens kläder och låt henne bestämma vilka hon vill ha på sig. 

Sen finns det fler tips som hjälper dig som förälder:
-Lägg undan mobilen. Jag blir en sämre förälder när jag spenderar tid på min mobil och barnen agerar därefter. Jag använder inte alls min mobil runt barnen mer än om jag behöver ringa ett samtal eller googla något (recept osv). Ge barnen din odelade uppmärksamhet. 

-Kramas massor och umgås med ditt barn efter förskolan. Tvätt och disk kan vänta. Laga mat tillsammans. Ge barnet av din tid. 

-Vid sammanbrott, avbryt så fort det går genom distraktion. Fungerar det inte, säg till barnet "När du gråtit klart så ska vi kramas och göra X tillsammans, jag plockar ur diskmaskinen nu, du får komma till mig när du gråtit klart". Jag har inte gett mitt barn uppmärksamhet när de skriker och slåss, utan gått ifrån men varit tydlig med att jag finns här i närheten och är redo att ta emot dig så snart du är redo.

Men det viktigaste rådet: Du är ingen dålig förälder och den här perioden går över!

Usch, det låter väldit extremt! Har det pågått under en längre tid, eller är det ett nytt beteenede? Känner du att hon generellt gillar förskolan, att hon är trygg där? Hur långa dagar går hon? Och hur ser är situation ut hemma? Dvs. hur beter hon sig hemma annars (efter förskolan, helger, lov), bor du och pappan ihop, osv?

Tack snälla för ditt svar, det betyder mycket! Jag ska definitivt testa med bildstöd, det låter som något som skulle kunna skapa lite mer struktur i våra morgnar. Jag försöker redan ofta ge alternativ, men tyvärr fungerar det inte så ofta för oss. Men jag ska fortsätta med det.

Jag uppskattar också dina andra tips, särskilt om att lägga undan mobilen och ge odelad uppmärksamhet. Det är något jag verkligen behöver tänka på. Det känns skönt att höra att den här perioden går över, även om det är svårt att se det just nu.

Tack igen för att du delar med dig ? det ger mig lite hopp. Kram! ❤️

Tack för ditt meddelande! Det började bli riktigt extremt för några veckor sedan. Hon har alltid tyckt om förskolan, har kompisar där som hon leker med, och förskolelärarna säger att det brukar gå bra. Vid de tillfällen det har varit riktigt jobbigt vid lämning har jag ibland fått en bild senare under dagen där hon ser glad ut.

Hon går på förskolan mellan 9-14 varje dag, och sedan är jag ensam med henne fram till att pappan kommer hem vid 17. Hemma har det tidigare mest varit lite bråk då och då, vilket jag tänker är normalt, men nu är det något varje dag. Det är vid mat, läggdags och allt möjligt annat, och det kan ta lång tid för henne att lugna sig. Vi brukade ha riktigt fina nattningar förut, men nu vill hon nästan aldrig sova. Om vi har otur kan nattningen ta flera timmar, vilket är så utmattande.

Det har också börjat märkas när hon är hemma hos sin mormor, där det annars alltid varit glada miner och mycket skoj. Men nu börjar mormor nästan dra sig från att ha henne där, för det kan bli för mycket att hantera.

Mitt största tips är att ta inget personligt. Det är normalt med trots men kan vara lite jobbigt som förälder att utstå. 

Sen är ju alla barn olika. Jag har 2 pojkar och 2 flickor födda tätt. Upplever mer att de kan bråka med varandra mer i perioder så jag tror vi har mindre trots pga det mycket. Men det är ju mycket att avstyra bråk. 

Att man får sig någon smäll här och där är inte hela världen, jag har själv fått någon hårtuss bortslitet av ett arg barn. Man får tänka att de är små och inte kan hantera sina känslor ännu, de gör det inte för att vara elaka utan det sker i stundens hetta. 

Så tror man tar sig igenom trots bäst genom att ha tålamod, ta inget personligt, acceptera att det är en normal utvecklingsfas. Det går över rätt vad det är och då minns man knappt den trotsiga tiden sen  Det hör nog till att bli lite härdad som förälder med, man utvecklas ju mycket själv. 

Annat är ordentlig och mättande mat, stimulera med lite svårare böcker mm. Det har fått mina barn glömma bråken för en stund. Mina barn älskar blodpalt och blir väldigt mätta och nöjda efter sån måltid så blir mycket blodpalt hos oss när de är på bråkhumör  

Jag tror att mitt sista tips kan hjälpa dig en del, om att låta henne vara ifred men visa att du finns där. Min son hade starka utbrott en period och det gick inte att vara nära honom utan att riskera att få en smäll i ansiktet. Det enda som fungerade var just när vi berättade att han fick vara arg, och att när han var klar så är jag redo att kramas. 

1:
"Jag hör att du är arg och det är inte farligt att vara arg. Men du får inte skrika i mitt öra eller slå mig. Vill du att jag sitter här med dig så behöver du sluta skrika och slåss!"
2:
"Eftersom du fortsätter att skrika och slåss så låter jag dig vara ifred. Jag är i köket och plockar ur diskmaskinen, när du är klar med att vara arg så kan du komma till mig så kramas vi, sen kan vi hjälpas åt med X/leka tillsammans!"

Sovdags: Ha en extrem tydlig och fast kvällsrutin. Minska intryck när det närmar sig sovdags (ingen padda eller tv):
1:
"Jag ligger gärna här hos dig när du somnar. Vill du att jag killar dig på ryggen?"
2:
"Jag ligger gärna kvar här hos dig om du slutar att skrika"
3:
"Eftersom att du fortsätter skrika så kommer jag att gå härifrån. När du slutat skrika så kan jag komma och säga god natt."
4:
"Vad bra att du inte skriker mer. Ska vi gosa så att du kan somna gott?"

Upprepa, upprepa, upprepa. 

Skrik ger inte uppmärksamhet. Trots ger inte uppmärksamhet. Barnet får uppmärksamhet när de använder ord/bilder/mm för att kommunicera. 

Vet inte om det här gäller för er men ett misstag jag gjorde med min son i den åldern var att jag hade för höga förväntningar på vad han skulle klara av. 

Vi bråkade om stumporna varje morgon och jag fattade inte att det var svårt för honom att fixa själv. Han kunde ju redan läsa och skriva korta ord så jag fattade inte att det var svårt för honom att gå till byrån ta ett par strumpor och sätta på sig dem.

Han skulle heller aldrig erkänna att det var svårt, hellre bråka i timmar än blotta en svaghet. Det draget har han kvar även om det numera gäller läxor och klurigare grejer än att ta på sig strumpor. 

Något som gav otroligt positiva resultat hos oss var att ignorera negativt beteende så långt det gick (dvs inte bry sig om skrik för man inte får som man vill, men inte låta barnet springa ut i gatan) samtidigt som vi fokuserade på positiv feedback och positiv tid tillsammans. Ge barnet uppmärksamhet av positiva skäl och inte negativa. Kändes snabbt som ett helt annat barn och en helt annan familjedynamik.

Tack alla som har skrivit och gett råd! Jag försöker att inte ta saker personligt ? jag vet att det är en fas och att hon inte menar det, men känslomässigt är det ändå svårt ibland. När hon säger att hon inte älskar mig brukar jag svara med att jag älskar henne.

När vi är hemma säger jag oftast att jag finns här men sätter mig lite längre bort om hon vill ha mig. Jag ska jobba mer på att vara konsekvent med hur jag gör saker.

Min dotter vill gärna göra ALLT själv ? klä på sig, lägga upp mat, hämta tallrik och liknande. Hon har lite svårt att be om hjälp, även om det är något som hon inte riktigt klarar av ännu. Vi försöker låta henne testa själv så mycket som möjligt, även om det ibland innebär att middagen tar så lång tid att vi får äta kall mat. Det är särskilt svårt när vi har bråttom och behöver komma iväg någonstans.

Jag jobbar mycket på att själv hålla mig lugn och inte bli för upprörd. Jag försöker tänka att det inte blir bättre om jag också höjer rösten, men det kan vara tufft ibland.

Mycket är svårt att hantera när vi är ute. Hon vill ofta "börja om från början" om jag inte har gått exakt så som hon ville. Om jag säger nej kan hon springa iväg, och jag måste kuta efter och sedan bära henne tillbaka skrikandes. Om jag sätter ner henne igen så springer hon oftast iväg på nytt, och jag vågar inte riskera att hon springer ut i gatan.

Jag ska verkligen försöka ge mer positiv feedback och inte låta mig påverkas lika mycket av skrik. Jag har lite lättare för det än min man, som har svårt för skrik och snabbt blir frustrerad. Ibland slutar det med att vi har två upprörda personer samtidigt, medan jag försöker hålla mig lugn. Jag brukar be honom gå till ett annat rum, gå ut en sväng eller ta på sig hörlurar om det blir för mycket, för jag vill inte höra honom gorma med.

det har inte slutat än (har en son på 11 år)..