Boe skrev 2011-07-22 10:07:37 följande:
Turlid,
Åh nej vad jobbigt! Lider verkligen med dig då vi fick 1/13 på KUBen. Jag gjorde FVP och det var inget som tur var men väntan på att få göra FVP & på att få svaret var oliderligt! Eftersom det är så oerhört känsligt är det ju dubbeltviktigt att personalen förmedlar detta på ett bra sätt. Jag anmälde faktiskt vår BM som själv bröt ihop och kunde inte berätta mer än att hon var så ledsen för våran skull. Slutade med att vi fick sitta och lugna ner henne innan hon sade att det var en risk 1 på 13. Under denna väntan trodde vi att barnet var dött, saknade huvud etc....Unnar inte min värsta ovän detta trauma. Men dina värden var ju ganska bra iallafall 95% chans att barnet är friskt så jag är helt säker på att det går vägen för dig! KRAAAM
Ego, super sen mens efter denna IVF men den kom iallfall :( I en hel vecka hoppades man ju på ett mirakel men nopp. Blir FET i sept.
Skönt med två solskenshistorier, både din och Linnea H:s. Hoppas Turlid orkar gå in här och läsa. Väntan på FVP är ju så lång och de flesta dåliga resultat är ju faktiskt falsklarm. Eftersom jag känner flera som fick dåliga resultat på KUB var jag faktiskt lite mentalt förberedd men det blev konstigt ändå när vi väl fick resultaten.
Men herregud vilken barnmorska! Jag vet faktiskt inte vilket som var värre, din eller vår doktor. Min ringer och säger att vi fått ett dåligt resultat och att vi omedelbart skulle komma in. Jag hade tack och lov sinnesnärvaro att avkräva siffror per telefon och det visar sig att vi fått 1:200 för T21 (endast blodprov och ej sammanvägt med nackuppklarningen på 1.1mm).
Jaha? 1:200 är väl inte jättedåligt eftersom det faktiskt var bättre än åldersrisken vid 40 år. Hursom blir man förstås jätteledsen att få beskedet det på det viset. När vi väl kommer dit försöker han sätta jättepress på att vi ska göra FVP. (Frankrike, där vi bor, har fått mycket kritik för sina försök att helt utrota Downs.)
Av legala skäl vägrar han också ge några lugnande siffror på hur man ska tolka det här i relation till nackspalten, 1.1mm, som ju var väldigt bra. Han har tom ett färdigt brev till läkaren på sjukhuset där det står att patienten är informerad om riskerna med FVP. Det var nog droppen eftersom jag inte alls blivit informerad om några risker.
Det hela slutade med ett stort dilemma. Skulle man göra FVP som innebär 1% risk för missfall för en 0.5% risk för Downs? Och vad sjutton skulle vi göra om det visade sig att barnet hade Downs? Jag hade ingen aning om var jag stod i abortfrågan men när det kom till kritan så visade det sig att varken jag eller min sambo hade kunnat göra abort för ett såpass "lätt" handikapp, iallafall i jämförelse med T13/T18.
Så här i efterhand låter ju 0.5% som en baggis men själva hanteringen kring det hela orsakade mycket oro och tårar och försvårade anknytningen till barnet (det sistnämna i sig är en anledning nog att göra FVP). När hon föddes var min första och ända tanke: har hon Downs eller inte? Det är ju nästan omöjligt att se eftersom de är så svullna runt ögonen. Det tog mig flera dagar att släppa dessa tankar. Till slut var jag tvungen att övertala mig själv att hade hon haft det hade nog läkarna sagt något vid det här laget.
Nu kanske detta låter som en liten avvikelse från ämnet iVF vid 40 men det är det inte. Jag har många gånger velat skriva om detta. Man är ju så himla fokuserad på ruvningen, på att bli gravid, på att behålla graviditeten de första 12 veckorna så det här blir nog en jävla kalldusch för många. Det är nog förjävligt för vem som helst men om man tampats med infertilitetsproblem blir det här så mycket större, det är så mycket som står på spel.
