, vad innebär en vaginaldusch? Beklagar verkligen ditt minus 
; men vad snabbt du har kommit igång igen. Måste kännas bra att "hinna med" ännu en behandling nu när du har så mycket med jobbet framöver. Att lyckas med konststycket att undvika att bli "besatt" under ruvningen har jag också svårt för. Så fort embryona är på plats i livmodern så brukar jag först bli euforisk i några dagar, och sedan förvandlas det till en slags besatthet. Hoppas innerligt på plus för dig den här gången! Har de ändrat något i din behandling?
Att gå igenom IVF och pressen av att försöka få ett barn utan att lyckas är nog lika jobbigt för alla, oavsett om man har barn sen tidigare eller inte. Samtidigt kan jag känna mig lite avundsjuk på er som gör syskonförsök som ju ändå är garanterade att inte behöva förbli barnlösa resten av livet. Men jag förstår ju också att längtan ändå kan vara precis lika stor. För oss som passerat 40 utan att ännu ha fått några barn känns ju tanken på syskon som något ouppnåeligt och det är ju osäkert om vi över huvud taget kommer att få ett barn. Dessutom har vi i många fall oss själva att skylla vilket ju inte precis gör sorgen mindre. I mitt fall började jag att försöka bli gravid när jag var 37 år. Jag hade inte en tanke på att det skulle kunna bli så svårt utan trodde att det var något som jag skulle kunna "fixa" på några månader. Men jag var redan då rätt "desperat" och hade oroat mig över tanken att inte få barn under några års tid. Problemet var bara att jag inte hade någon "pappa" att göra barn med. Mitt förra äktenskap tog slut när jag var 33 år, precis när jag började känna mig redo för att sätta igång barnverkstan. Jag hade en del förhållande åren därefter, men inget som var tillräckligt seriöst för att börja prata barn. När jag träffade min nuvarande man var jag alltså redan väldigt sent ute. Vi försökte först själva under ca sex månader utan det blev något. Sen men hjälp av stimulering och beräkna tiden för samlag, därefter har vi gjort åtta försök med inseminering. Dessa har resulterat i tre graviditetet, varav ett missfall och två utomkveds. Under tiden har åren rullat förbi och nu fyller jag snart 41 Så det börjar kännas rätt desperat. Tidigare så var det självklart för mig at vi skulle lyckas snart, det vara bara en fråga om tid. Men nu känns risken för att det faktiskt kanske aldrig lyckas mycket mer verklig.
Vg adoption så är det något som jag absolut kan tänka mig men det är inte så lätt som folk tror. Det skulle ju heller aldrig bli detsamma som att få vara gravid och föda sitt eget "producerade" barn. Jag får ofta kommentarer typ "varför adopterar ni inte , världen är ju full av barn som behöver föräldrar". Men reglerna för adoption är rätt strikta. I vårt fall är min man som är 47 år redan för gammal för adoption från de flesta länder och jag har också passerat gränsen för många länder. Just nu faller vi dessutom utanför systemet, för vi kan inte göra en internationell adoption eftersom vi inte bor i Sverige och vi kan heller inte adoptera i Guatemala eftersom vi inte har permanent uppehållstillstånd. Eftersom vi är här på ett tvåårigt kontrakt kan vi heller inte få permantent uppehållstillstånd. Vi har kollat upp detta med adoptionsmyndigheten här. Jag misstänker också att min man egentligen inte är så jättesugen på att adoptera. Han har två barn från ett tidigare förhållande så han är inte lika "desperat" som jag.
Men, men, det kanske går vägen den här gången (hoppas!!!!) och då kanske jag inte behöver fundera mer på detta. Dessutom finns ju möjligheten med ÄD också. Vi sa först att vi skulle göra max tre försök med IVF, men jag har redan börjat vackla om detta. Men jag har ju lyckats bli gravid tidigare, och då var ju embyona så starka att det klängde sig fast och växte (små hjärtan som slog båda gångerna) trots att de satt på fel ställe, så visst sjutton ska det gå!
. Jag tycker verkligen det är intressant hur andra länder väljer andra tillvägagångsätt. Blir det fler VUL innan ÄP för din del?
Åh vad härligt positivt! Du har rätt, det är ju helt meningslöst att ta ut sorgen förväg. Det är bättre att glädjas över att möjligheten att göra IVF finns, det var ju faktískt inte länge sen det uppfanns. Faktum är att de allra flesta som ger sig in i IVF karusellen faktiskt lyckas förr eller senare. Så har ska det bli barn gjorda!
Hoppas att ingen syskonförsökare kände sig sårad av det jag skrev. Jag menar bara att jag ibland kan bli lite avundsjuk på de som har barn. Men det innebär inte att jag inte unnar alla att få fler barn (barnen har också rätt till syskon), tvärtom. Jag hoppas verkligen att så många som möjligt (alla) av de som är med i tråden ska bli gravida och varje gång som någon lyckas ger det hopp till oss andra.
Tråden är väl för att dela erfarenheter och tankar kring IVF i fyrtioårsåldern, oavsett hur många barn man har sen tidigare?
Inanna: Jag håller tummarna allt vad jag kan, hoppas så att det ska vara din tur nu!
De gånger jag har varit gravid har jag haft jättemycket mensvärk kring BIM, fast det var ju inte mesnvärk då utan livmodern som växte. Trots att bebisen inte satt i livmodern under mina utomkveds växte den ändå eftersom det är progestoronet som gör att den växer i början. Men jag hade mensliknande värk även förra cykeln pga av progestoronet trots att jag inte var gravid, men inte lika tarkt som när jag var gravid. Hoppas verkligen att det är gravidvärk du har, inte mensvärk!
Imorgon blir det ÄP för mig!
Tack för alla lyckönskningar och för svar om barnalbyl (har minskat min dos från en halv till en tredjedels tablett)!
Jag fick tips idag om att mjölk är bra för fertiliteten, så nu är min plan att bälja i mig flera glas om dagen (tycker egentligen inte om mjölk, men vad gör man inte).
De skulle ha ringt från klinken idag för att berätta om våra ägg delat sig och för att tala om när ET blir. Men nu är klockan sju på kvällen här i Guatemala (snart morgon i Sverige) och de har fortfarande inte ringt. Vid femsnåret ringde min man för att kolla men fick bara svaret att läkaren kommer att ringa upp oss. Jag blir tokig på denna väntan!! Tänk om inget av äggen har delat sig!!
Jag känner mig jättegravid! Brösten är enorma (nåväl, för att vara mig så är de stora) och jätteömma. Inatt fick jag sova med BH på för att jag hade så ont i brösten. Känner mig dessutom jätteirriterad och helt slut, vill bara sova hela tiden. Så nu är det helt fastställt att progestoronet gör mig jättegravid, med eller utan implanterade embryon. Rent tekniskt är det ju omöjligt för mig att vara gravid ännu eftersom de ju inte har satts in ännu. Förra månaden blev jag jätteglad varje gång jag kände tecken på graviditet, men den här månaden tänker jag inte låta mig luras. Det är bara progestoronet som spökar. Nu vet jag att det är progestoronet som orsakar nästan alla graviditetstecken; ömma bröst, trötthet, irritation, molvärk i tjemagen, förstoppning, förändrat/förstärkt luktsinne, yrsel, osv osv. så jag tänker inte gå och få en massa förhoppningar bara för att sen bli besviken. Bättre att vänta med att snöa in sig på eventuella tecken på graviditet tills dess att man har ett klart besked på stickan.