IVF för oss som är snart 40. Våra chanser?

Lillstoran: Varför skriver du om detta i denna tråd när många försökt väldigt länge och har väldigt ingående kunskaper (antagligen mycket mer än dig som är nybörjare inom detta område)? Det finns ingen i denna tråd som inte vet allt detta som du nu tar upp.  Hur folk gör i denna tråd med sina antal försök och hur de lever i sina parförhållanden har jag inga som helst synpunkter på, jag utgår ifrån att människor i medelåldern som vi alla är i här kan med sin livserfarenhet bedöma hur de ska gå vidare med sina liv. Hur många försök man gör är helt upp till alla och envar tillsammans med sin behandlande läkare.

Boe och Innana: det är nog olika inom olika landsting. För mig som hade en supertuff vag förlossning bakom mig, var gravid med tvillingar fanns det inte en chans att jag skulle få snitt. Det sa läkaren på första mötet. Jag antar att om jag stridit för min sak så hade jag fått det, men jag ville ju inte ha det. Jag tycker du Inanna har mkt goda skäl till snitt, och nu när jag har ett planerat snitt pga sätesbjudning, och en vag förlossning bakom mig kan jag bara säga; snitt alla gånger! För mig var det värt allting, jag hade en fruktansvärd vag förlossning har jag upptäckt efter snittet, det var ju bara en baggis med smärtan efteråt i jämförelse med min första förlossning. Jag har också upptäckt att det är jäkligt viktigt för anknytningen till barnet att förlossningen blir bra, jag trodde inte riktigt på det innan, men så är det verkligen. Hoppas du får din vilja igenom, Innana!

Sunseed: Visst är det ett streck! Vågar mig på ett grattis faktiskt. Är det din första graviditet?

Hej Victoria! Hoppas du lyckas nu på tredje gången gillt!!

Turlid: Oj vilken sötnos! Tiden går verkligen fort, våra tvillingar har redan fyllt tre månader! Snart är det dags för smakisar...

Tjorven: Jag fattar inte faktiskt varför du ska behöva bli bemött så faktiskt. Tom i den här tråden har ju användare ifrågasatt hur många försök man gör eller åtminstone insinuerat att det är idiotiskt. Fattar inte folk att man får göra hur jävla många försök man vill (man betalar ju tom för det själv!!). Det är en sak om ens läkare säger att du har noll chanser, då skulle inte jag heller försöka. Men om man vill, orkar, kämpar som en galning och har hyfsade chanser, ska man då ge upp? Det är upp till var och en. Jag blir så less ibland. Ja, jag funderar också på långtidseffekterna av alla dessa hormonbehandlingar, jag tror inte heller att det är det nyttigaste man kan utsätta kroppen för. Men det är jag beredd på. Nu är ju IVF historia för mig men jag har ändå gjort fem fulla IVF:er. Mitt val-mitt beslut-min kropp-min ekonomi. Sorry, men jag blir så upprörd faktiskt eftersom en av mina bästa vänner fått höra att hon ska ge upp och blivit remitterad till psykolog för att hon kämpar med att få barn. Blir bara matt.

Sunseed: När jag kört IVF tätt efter varandra så har jag också fått sämre resultat, som Fjällis. Men det kan ju också vara rena tillfälligheter, dessutom tycker jag det är tufft fysiskt eftersom jag så lätt blev överstimulerad. Men andra gör ju spm Fjällis säger, gärna tvärtom, men jag hade kört FET först.

Hemulen: Jag tror jag haft en månad emellan, men eftersom jag inte får mens så har jag ju alltid fått äta tabletter för att få igång mensen.

Bengalen: Kan du utveckla det där med att kroppen tar stryk? Jag är så nyfiken på vad IVF:andet egentligen gör med våra kroppar på både kort och lång sikt.

Zin: Låter inte helt fel med alperna!! Hoppas du verkligen kan koppla av från allt detta!

Sunseed: Jag har inte läst akupunkturkursen än, det ska jag göra i snart. Som sjukgymnast får man ju inte använda österländska metoder - hur bra de än är - eftersom man då kan mista sin legitimation. Man får, precis som du säger, bara använda en västerländsk variant (du vet vetenskap och beprövad erfarenhet) som är godkänd av socialstyrelsen som ju är tillsynsmyndighet. Tycker det är lite trist faktiskt, men bara att gilla läget. Däremot som privatperson kan man ju lära sig det mesta ändå. Ju mer jag läser medicin, desto mer förundrad blir jag över undermåliga studier och undermåliga resultat som ändå betraktas som korrekta och kan användas, medan tusenårig kunskap bara slängs bort...Naturligtvis inte allt, men jag blir förundrad ibland, det blir jag.

Mamman: Jag har haft häst under alla mina ruvningar, men valde att inte rida då eftersom det var en unghäst och där vet man ju inte riktigt vad som händer. Däremot hade jag ridit en skrittur med en häst som jag kände utan och innan.För det hade jag mått bra av psykiskt. Och det är ju också viktigt under ruvningen. Men som sagt, det kan man nog bara själv avgöra. Jag har faktiskt aldrig fått rådet av min läkare att leva som vanligt, utan fått förbud vad gäller hård träning med mycket hopp etc. Och det har jag följt. Jag har promenerat och ridit i skritt och försökt må bra!