IVF för oss som är snart 40. Våra chanser?

Jag mår faktiskt inget vidare. I torsdags började jag känna mig hängig och under eftermiddagen fick jag feber. Hade strax över 38 graders feber i två dagar, men idag har den gått ned lite. Jag trodde först att det var urinvägsinfektion men urinprovet var ok, så nu vet jag inte vad det kan vara som jag har åkt på. Har haft ont i huvudet också men i övrigt inga andra symtom. Jätteskumt! Nu är jag jätteorolig för att det ska vara nått som kan sätta käppar i hjulet för en eventuell graviditet.

Har inga graviditetssymtom denna gång. Brösten är ömma, men de var de ju redan före ET pga progestoronet. Samma sak gäller tröttheten. Förra gången fick jag en massa molvärk av progestoronet som gjorde att jag blev övertygad om att jag var gravid eftersom jag har haft samma molvärk de tre gånger jag varit gravid (tyvärr har ingen graviditet hittills varat mer än sju veckor).  Men denna gång känner jag ingenting. Det är helt "tyst" i tjejmagen.   

Snösport: Lycka till på gyn imorgon!

Vad härligt det låter med vintersportandet!

Inanna: Allvarligt talat så tycker jag inte alls att det låter så illa. Jag hade också tre befruktade ägg förra gången, och det vara bara två av dem som delade sig som de skulle. Det är inte kul att åldras, det håller jag med om, och jag känner själv paniken kommande smygande över att jag närmar mig 41 och fortfarande inte har lyckats sätta några barn till världen. Men jag har bestämt mig för att istället för att deppa försöka vara glad för att jag faktiskt fortfarande producerar ägg och att hoppet inte är helt ute än. Jag är yngre än dig och har redan sämre äggproduktion, men är absolut inte redo att ge upp än.  Försök att inte nojja så mycket över din ålder. Bortsett från stressen med att hinna få barn innan det blir försent tycker jag att det är rätt skönt att inte vara 20 längre.  

Usch vad tråkigt!! Hoppas verkligen att det blir resultat av hemmaförsöken under sommaren och att det blir en liten knodd snart!

Då var ruvardag sju avklarad. Har fortfarande inga tecken på att jag skulle vara gravid. Dessutom har febern gått ned och jag har normal temperatur igen, Tyvärr, det hade känn'ts bättre om den hade varit lite förhöjd för det kan ju vara ett tecken på graviditet (dock inte så mycket som över 38 grader). Jag känner mig inte särskilt hoppfull  eftersom jag tycker att jag borde ha känt något vid det här laget.  Det är helt otroligt hur dagarna kan snigla sig fram när tiden vanligtvis går så himla fort. Det känns som en evighet till TD. Hoppas att jag klarar att härda ut några dagar till innan jag börjar tjuvtesta. Om det är negativt vill jag helst inte veta förrän så sent som möjligt eftersom jag inte vill bli besviken. Så länge jag inte vet så har jag ju hopp. Men jag känner mig själv, det finns inte en chans att jag klarar mig från att tjuvtesta. Men några dagar till ska jag försöka härda ut.

Jag var jättelänge övertygad om att det egentligen inte finns några andra skillnader mellan män och kvinnor än hur vi är skapta rent biologisk och att det berodde på kultur och uppfostring att vi beter oss olika. Men allt eftersom har jag fått överge den tanken. Det är helt klart så att män funkar annorlunda. De har en helt fantastisk förmåga att skjuta saker och ting ifrån sig och bete sig som att allt är som vanligt, oavsett vad som händer. Jag tycker också att min man inte förstår vad jag (vi) går igenom och att det är sårande att han tar så lätt på det. Han blir dessutom sur när jag är ledsen och tycker att jag är negativ, vilket ju inte precis gör att man blir gladare. Förut kämpade jag verkligen för att bli förstådd men det slutade oftast med gräl istället. Nu har jag gett upp och insett han nog aldrig kommer att förstå mig. Men å andra sidan förstår jag mig ju inte på honom heller. Eftersom min man har två barn sen ett tidigare förhållande han har ju inte samma "desperata" behov efter barn som jag så jag är glad och tacksam att han är villig att gå igenom detta med mig. Det är ju inte lätt för honom heller, han blir ju också jättebesviken varje gång vi misslyckas. Han blir ju desstuom lika påverkad som jag ekonomiskt. Vi lever som kyrkråttor för att skrapa ihop pengar till IVFen. Men det måste vara skönt att ha den där förmågan att låta bli att älta.  

Min man har ju varit med när läkaren har förbjudit sex under ruvarperioden, så det har inte varit något problem. Han har inte ens nämnt temat. Ärligt talat tror jag att jag lider mer av avhållsamheten än vad han gör. 

Varför ska man äta kortison? Jag har också problem med ett överaktiverat immunsystem och har både allergier och autoimmuna sjukdomar (autoimmun hypotyreos och ledvärk). Borde jag också få kortison under ruvningen?

Tack! Ja det är ju åtta timmars tidskillnad mellan Sverige och Guatemala så när jag går in på FL på kvällen här ligger ni alla och sussar sött. 

Ruvardag 9 har nu avklarats. Men men lite blod i flytningarna!! Hjälp! Känner mig jätteorolig för precis så började mitt missfall för några år sen. Däremot har det aldrig hänt att mensen har börjat på det viset, den brukar alltid sätta igång rejält direkt, med rött blod (ursöäkta detaljerna). Fast kanske kan alla hormoner påverka mensen också. Hittills har jag aldrig fått mens medan jag har tagit progestoron. Har alltid fått vänta några dagar från det att jag har slutat med progestoronet innan mensen kommer igång. Men det kanske blir annorlunda denna gång. Hade det varit en normal cykel hade jag ju faktisk haft BIM idag.  Jag ringde min läkare som sa att antingen är det ett bra tecken som betyder att den/de håller på att inplantera sig eller så är mensen på gång. Jag blev beordrad sängliggande (igen! Är dödsless på att ligga i sängen!). Kan inplanteringen verkligen ske så sent? Eller håller den på i flera dagar, så att det kan vara så att den/de borrade in sig lite mer idag?

Jag är inne på ruvardag 11. Kämpar stenhårt  mot suget att tjuvtesta. Jag började ju tjuvtesta jättetidigt förra gången och testade sen varje dag fram till TD. Det var så himla deprimerande att få negativt svar hela tiden så denna gång törs jag inte tjuvtesta alls, fast jag vill. Jag känner mig jättekluven. Å ena sidan är det jättefrustrerande att inte veta samtidigt som jag vet att det borde ge utslag nu om jag är gravid, så skulle jag tjuvtesta så skulle jag få veta, men å andra sidan så är jag livrädd för att det ska vara negativt. Men har jag klarat mig utan att tjuvtesta tills idag ska jag väl klara mig fram till TD på måndag. Det är ju bara två dagar kvar. 

Blodet i flytningarna har försvunnit. Det höll på i två dagar. Jag trodde att mensen var på gång men den har inte dykt upp ännu. Men det har den ju inte gjort förut heller när jag har tagit progesteron, det gör brukar göra att min mens blir försenad. Jag känner mig precis som vanligt idag, inga graviditetstecken. Jag har varit jättetrött och haft ont i huvudet i flera dagar, vilket jag så klart blev jätteglad för och tolkade som ett tecken på graviditet (så knäppt att man bli glad av att må skit!). Men idag mår jag alldeles utmärkt och är pigg som en mört och känner mig inte det minsta gravid. Min man tycker inte jag är klok som går omkring och klagar på att jag mår bra.

Det enda är att jag är jättesvullen om magen, men det blir jag alltid av progesteronet. Jag ser jättegravid ut. Och imorgon ska vi på påskfest. Kombinationen av att jag ser dundergravid ut och dessutom inte kommer att dricka alkohol kommer nog att leda till en del undrande från vänner. Det känns rätt jobbigt. Jag vill helst inte att någon ska veta något eftersom det är så jobbigt med alla frågor sen om det inte går vägen. Några av våra vänner känner till att vi försöker få barn och att vi har gjort en omgång med IVF, men ingen vet om att jag är ruvare igen. Jag skulle helst vilja gömma ig fram till dess att jag är gravid i 13 veckan och risken för att något ska gå snett har minskat.    Å andra sidan kan det ju ta ytterligare några år innan jag kommer dit, om jag någonsin gör det, så att gömma sig är nog inget realistiskt alternativ.

Vad kul med så många nykomlingar på tråden, välkomna!