4 missfall.. Finns det hopp?

Usch idag drabbade deppen mig igen. Tänk om denna gång inte går nu heller, jag klarar verkligen inte det =(

Är så less på den här karusellen, kollde på sista minuten resor för vill bara bort nu dom här första jobbiga veckorna men har så dåligt med pengar, hela tiden tänker vi på att spara ifall att vi måst söka oss utomlands eller nån behandling som kostar, känns som hela livet är på paus, kan aldrig planera framåt för man vet inte om man kommer vara gravid då eller inte.   Känner mig less på förra gyn också som bara lät det gå, efter 5 missfall fick jag tjata mig till en remiss till en annan, 5!! Det förstår väll alla att 5 inte är normalt, är less på att höra att det bara är att försöka igen och försöka igen, det är jobbigt att försöka igen när psyket är i botten. Jag är strålande glad över att jag blev gravid igen men det känns 0 annars i graviditetsväg, vi planerar ingenting, tror ingenting, och känner mig bara ångestfylld och deppig i allmänhet. Känner ingenting just nu så vet inte om det fortskrider, tänker på blödningarna jag hade innan jag plussade och så, suck. Känner mig bara så less, så less. Så orättvist det här liksom, vill komma vidare! Eller kasta mig ner på golvet och skrika att jag inte orkar mer. Det måste gå den här gången, måste!

Hej.. Har hållit mig undan familjeliv och försökt leva en sekund i taget typ..

Är gravid? 7+3 idag. Har blödit  precis som dom andra 5 gångerna som gått åt helvete, i över 2 veckor i sträck.
Har däremot inte varit på gynakuten en enda gång den här graviditeten. Orkar inte på något sätt. Och orkar definitivt inte med dom här blödningarna. Det går upp och ner, ibland kommer det som en mens och ibland bara lite brunt, dag in och dag ut. Jag har inga graviditet syndrom, mår inte illa, har inte ont i tuttarna eller någonting. Jag bara är. Och är deprimerad. Jag orkar inte det här igen. Jag tror förståss det inte går bra den här gången heller, trots fragmin och prednisolon. Blödningar i denna omfattning har aldrig slutat väl.

Har ultraljud inbokt hos braiga gyn nästa vecka, men vet inte om jag orkar så långt. Blödningarna tyder väll för andra på missfall men jag har svårt att släppa hoppet ändå. Med sonen blödde jag ju lite, fast inte alls såhär mycket. Och egentligen avsaknaden av symtom.. Men nånstans sitter det en liten person där inne och hoppas hoppas. För alltså vet ni, går det inte nu så vet jag inte vad jag tar mig till. Jag har tom haft tankar på att jag ska försvinna, hoppa framför ett tåg och lämna min underbara sambo så han kan få chans att träffa en tjej som kan få barn, så min son kan få ett syskon och en "riktig" familj. Jag gör ju förståss inte det för man kan ju inte lämna sitt älskade barn, men tankarna snurrar på och jag mår så förbannat dåligt. Hur mycket ska man orka? Jag har haft mina missfall nu, det räcker =(   Det här började som en syskonlängtan och nu är det en enorm besatthet över att få fler barn. Ett till barn, jag måste ha det. Jag mår så djävla dåligt =(

     

..ber om ursäkt om det låter som att jag inte uppskattar det barn jag har. Det gör jag verkligen. Han är det bästa, bästa, bästa jag vet. Och är oändligt tacksam över att vi fick honom. Vet att många här inne kämpar för att få sitt första barn. Så min syskonlängtan kanske låter som ett lyxproblem, det är bara så jäkla jobbigt för mig i min värld just nu. -Alla- får syskon, känns det som iallafall. Alla på dagis, från ens gamla mammagrupp osv.. Det är det naturliga steget. Och det vi ville. Vi var inställda på många barn, och har aldrig förståss dom som "bara skaffar" en. Nu vet vi ju att det inte bara är att skaffa... =(

Tack så mycket alla för värmande ord

Nu är det inte länge kvar till ultraljud och så får vi ta det därifrån. I skrivandes stund har jag blödit i över 3 veckor så är inte så peppad men kämpar på. Skriver mer när jag vet något och orkar.

Tyvärr gick det inte denna gång heller. Var i vecka 9 nu och fostret dött sedan v 5-6. Fanns inte ens något foster. Bara en svart fläck, som daterades till 5+2. Slutade utvecklas exakt samtidigt som jag började blöda alltså... Ångrar att jag gick så länge och avvaktade, känner mig lurad, tom, och så trött...

Har nästan ingen ork kvar, i snart 3 år har vi kämpat.

Har tagit tabletter och hoppas det ska komma ut själv för det var så lite där inne sa gynekologen, har aldrig tagit det förut utan bara skrapats så hoppas det ska gå bra, har ju läst skräckhistorier liksom men vi bor nära sjukhuset så det ska väll gå det här med, som allt annat. Känner mig sjukt avstängd, orkar inte ta in att det sket sig igen.
Tänk att jag varit gravid 7 gånger... helt sjukt. Helt sjukt att det inte gick nu heller. Kanske dags att ta in att det aldrig kommer gå.     

Tack!

Ja har tagit dom här proverna, undersökningarna(klistrar in från en annan tråd:)
 (Gick såklart inte klistra in men här är länken:  www.familjeliv.se/Forum-7-137/m63844862.html ) 
 

Tack för allas tummar och så =(

Nån annan som tagit cytotec? Tog 3 tabletter igår och fick lite, lite ont i magen och så kom det några små klumpar i toaletten och lite blod, men inte alls som jag trodde, sen på natten ingenting och idag bara lite när jag går på toa. Blir rädd att det inte fungerar och är kvar där inne? Orkar inte gå längre =( Vad tror ni? Doktorn sa försej att det var så tidigt så det kanske inte blev så mycket.    

Ja, tankebanorna går ju åt det hållet men jag är så hemskt hypokondrisk och rädd för att det liksom inte ska var som i sverige där =( Lite löjligt jag vet.. Sen hörde jag från en annan att det kan vara svårt med medicinerna i sverige efteråt, hur fungerar det?

Hej! Nej egentligen har vi inte kommit så långt med medicintestandet, sös som jag gått på med 5 missfall har var väldigt strikta med vad dom ger, efter mycket om och men fick jag testa trombyl och progestron.
Sen nu går vi hos en ny läkare som gett framgin och prednisolon, men känns som jag inte riktigt fick chansen att testa det fullt ut då det knappt blev något alls av den här graviditeten, även om jag gick mina vanliga veckor fast det var avstannat.  Tror annars mycket på immunförsvaret då min sköldkörtel slutade fungera när jag fick min son och jag har antikroppar (som sjönk nu när jag åt prednisolonet.)

Om jag ska vara helt ärlig så känner jag inte att EA eller ÄD är något för oss av olika andledningar. Än är jag inte redo att ge upp även om jag känner att orken hos mig är slut så vet jag att den kommer igen.    

snöboll1, Känner igen mig. Har tappat mycket tro på allt och för mig är att bli gravid inte alls så att man får ett barn sen. Det är nästan så jag blir förvånad att folk får barn till slut efter sina månader. Känns så främmande för oss numera, mannen orkar inte ens glädjas åt ett pluss utan är helt likgiltig. Vi berättar inte för vänner eller familj heller för det blir bara nej det gick inte nu heller. Och nu är grannen gravid också... Orkade inte ens gratta. Fast folk är ju gravida hela tiden i vår bekantskapskrets känns det som. Har blivit som en expert att nosa upp när nån är gravid, en löjlig historia var när jag läste en bok häromdagen, en deckare med en kvinna i huvudrollen som inte kunde få barn och första delen handlade dels om att det var jobbigt för henne, glad i hågen läste jag fortsättningen nu inför ultraljudet och tänkte att jag var safe från babylycka, bara några sidor in i boken tyckte huvudpersonen att kaffet smakade dåligt och jag anade direkt var det var så fick bläddra fram och där kom plusset, hoppsan hoppsan.. Löjlig historia jag vet men så har det nästan blivit för mig, gravida överallt, om än påhittade, och så sting i bröstet på mig. I morse när jag vaknade hade jag sånt tryck över bröstet så jag trodde jag nästan hade nån hjärtattack på gång.

Beklagar hemskt mycket förlusten av dina barn =(   Finns inga ord. Kram

Det jobbiga är att jag en gång började blöda med större klumpar än vad som kom ut nu när jag fick ma, men sen tog det två veckor innan doktorn såg på vul att fostret verkligen slutat växa, och då hade ingenting kommut ut, så vet inte vad det var för klumpar jag fick då innan liksom.. Ville egentligen skrapa och bara vakna upp av allt är över men har skrapats 4 gånger redan och dessutom opererat bort sammanväxningar i livmodern så man vill ju helst undvika det också.. Jag tog 3 tabletter genom munnen och kännde nästan omgående att jag fick värk och sen lite blod och klumpar, men inte mycket. Kanske blir gynakuten i helgen ändå för att se om det kommit ut, för det ska väll ha gjort det efter tabletterna redan va? Fast hatar gynakuten, känns som jag typ bott där. Det var därför jag väntade så länge denna gång med ul för ville inte åka dit, vilket jag ångrar idag för då gick jag så länge i onödan =(