AnnanAnna skrev 2011-07-18 09:34:23 följande:
Jag tror också såhär...
Barn som lever med separerade föräldrar, och kanske i synnerhet då ensambarn, får en lite annan roll än barn som lever med båda föräldrarna (alt en förälder med en ny partner där relationerna är etablerade). Jag var med om exakt samma grej som du beskriver när jag träffade min man och jag funderade otroligt mycket över det här då. Jag kände liksom inte igen sättet han var förälder på om du förstår och inte heller sättet hon var barn på. Deras roller i familjen var mer som jämlikar än som förälder-barn och nu efteråt så har jag förstått att det lätt blir så då man är ensam vuxen i familjen. Jag har i allafall hört det från många, många i diskussioner kring att hitta sina roller i en nybildad familj.
Problemet hos er verkar bli, precis som det blev hos oss, att du på något sätt kommer in och konkurrerar med barnet. Det ska man inte behöva göra, för som du säger så har ni ju helt olika roller egentligen. Men när jag kom i min numera makes liv så var det så också och det var det jag inte riktigt fick grepp om eftersom jag var uppväxt med båda mina föräldrar och det var så solklart att de var vuxna, vi var barn, de hade en speciell relation med varandra och en annan med oss barn, de hade sina sängar och vi våra, de kunde sitta uppe i köket och prata en kväll och säga åt oss att gå och leka på våra rum utan att det var något konstigt etc. De hade ett liv tillsammans där vi inte var involverade eller hur man ska säga.
När jag träffade maken så hade han bara en person som han delade sitt liv med och det var sin dotter. Det fanns ingen annan vuxen, det fanns ingen konkurrens om honom utan all hans tid och allt engagemang var hennes. Hans eget liv stannade helt upp varannan vecka och han ägnade sig 100% åt henne. Men det kan man ju göra som ensamstående om man känner att det är ett slags liv man vill ha, men samtidigt gör man sitt barn till en jämlik och något mellanting mellan en partner och ett barn. Förstår du hur jag menar?
Det tog t.ex. jättelång tid innan min man kände att det kunde vara ok om han och jag gjorde planer för helgen sådär som vuxna normalt kan göra. Under hela första tiden gjorde han och dottern planer och sen blev jag tillfråga om jag ville vara med. Det tog över ett år för honom att känna att det kändes ok att jag och han sov i dubbelsängen, inte han och hon. Massa såna grejer och jag tyckte det var sjukt jobbigt för det var ju helt nytt för mig. Det kändes helt ärligt som att vi var tre vuxna i förhållandet, bara det att den ena var under 10 år lixom...
Så jag tror att det är det är otroligt mycket tydligare gränser mellan vuxna och barn i en familj där det finns fler vuxna än en, vanligtvis, och att barn (och särskilt ensambarn) till ensamstående föräldrar får en annan roll hemma än barn med fler vuxna än en i familjen.
Hej!! Läste igenom tråden och såg att jag missat några inlägg.. hmmm...
Men hur som helst är det precis som att läsa om mig själv, jag känner igen alltihopa, förutom det där med att dela säng. Tack och lov sover hon i egen säng men har börjat med att väcka sambon väldigt ofta för olika anledningar..
Det känns som du skriver att vi är som tre vuxna, varav den största makten faktiskt sitter hos den som inte är vuxen och så länge min sambo inte fattar något av det här så vet jag inte vad jag ska göra, han slår ifrån sig allt. Ett beteende som helt uppenbart är för att markera för mig att hon är hans och jag ska hålla mig på min kant. Dessutom tycker jag det är helt otroligt att han inte lyssnar på vad jag säger för detta måste ju vara jobbigt för henne, att hela tiden vakta honom och ha sin radar på, lika jobbigt som det är för mig att hela tiden känna att så fort jag vill tala med honom eller ge honom en kram så är det någon som reagerar på det. Men det är nog också som någon annan skrev, att han faktiskt trivs i den här rollen. Medvetet eller än troligare, omedvetet.
Har det blivit bättre nu då mellan er? Lever ni ihop fortfarande? Hur gammal är dottern?
