Jag har en flicka på 2 år som håller på att utredas för autism. Det känns nu som om hela mitt liv har rasat o att jag aldrig kommer att bli lycklig igen. Ni som har barn med autism. Hur är ert liv nu? Går det att få ett lyckligt liv även om ens barn har autism? Mvh Orolig o olycklig
Det är väl inget märkligt att sörja att ens barn under hela sitt liv kommer behöva stöd i all sin dagliga livsföring? Det innebär inte att man inte älskar sitt barn.
Preaching to the choir.
Skulle aldrig byta min tös mot en annan "neurotypisk" individ. Men ha med dig att jag kände en annan Saga innan hon försvann in i sin värld och jag har rätt att sörja den tjejen.
Och som en "normal" förälder är det inte alls konstigt om TS känner sig vilsen och ledsen innan hon har landat i sin roll som mamma till ett barn med NPF. Det är "normalt" att känna oro och stress inför det okända.
Du skrev att du förlorat din dotter till autismen. Som jag förstår det är autism medfött och inget man plötsligt får även om det generellt sätt visar sig mer när barnet blir äldre.
Lösningen är inte att sörja utan att lära sig mer och på så vis utmana sina fördomar. Jag brukar jämföra med homosexualitet det finns fortfarande föräldrar som sörjer att deras barn är gay vissa säger till och med upp kontakten med barnet. Att se barnet i en lycklig samkönad relation är jättehemskt för de här personerna men omgivningen ställer sig i allmänhet inte på föräldrarnas sida är barnet autist gör de det.
Den här tråden är gammal och ts har försvunnit sen länge trots det har inte mycket ändrats.
Det är väl inget märkligt att sörja att ens barn under hela sitt liv kommer behöva stöd i all sin dagliga livsföring? Det innebär inte att man inte älskar sitt barn.
Min dotter som är under utredning för adhd/ autism och hon är tyvärr inte alls lycklig😟
Hon uppfattar sin omgivning på ett negativt sätt och kompisrelationer fungerar inte så bra.
sen har det kanske inte med eventuell diagnos att göra men jag tror ju det tyvärr
Du skrev att du förlorat din dotter till autismen. Som jag förstår det är autism medfött och inget man plötsligt får även om det generellt sätt visar sig mer när barnet blir äldre.
Lösningen är inte att sörja utan att lära sig mer och på så vis utmana sina fördomar. Jag brukar jämföra med homosexualitet det finns fortfarande föräldrar som sörjer att deras barn är gay vissa säger till och med upp kontakten med barnet. Att se barnet i en lycklig samkönad relation är jättehemskt för de här personerna men omgivningen ställer sig i allmänhet inte på föräldrarnas sida är barnet autist gör de det.
Den här tråden är gammal och ts har försvunnit sen länge trots det har inte mycket ändrats.
Min dotter som är under utredning för adhd/ autism och hon är tyvärr inte alls lycklig😟
Hon uppfattar sin omgivning på ett negativt sätt och kompisrelationer fungerar inte så bra.
sen har det kanske inte med eventuell diagnos att göra men jag tror ju det tyvärr