Jag har en flicka på 2 år som håller på att utredas för autism. Det känns nu som om hela mitt liv har rasat o att jag aldrig kommer att bli lycklig igen. Ni som har barn med autism. Hur är ert liv nu? Går det att få ett lyckligt liv även om ens barn har autism? Mvh Orolig o olycklig
Väl... Vi är definitivt en annorlunda familj än de flesta andra. Jag har en son på snart 8 år med högfungerande autism och en dotter på fem år som kanske ska utredas. Livet är verkligen inte någon dans på rosor för att säga så. Men samtidigt är detta våran vardag, vi är van vid den. Så vi klarar av att skapa vår egen lycka i allt detta kaos, dock efter många turbulenta år och många misslyckade försök.
Men det är hårt.. Vi kan inte bli med på allt det andra familjer kan, pga barnens beroende av rutiner. Det är ibland synd. Livet är också tuffare med utbrott pga småsaker som andre inte behöver stå ut med. Det är perioder med skolvägran och att ha med barnen i affären för att tex handla stövlar är inte direkt lätt. Men jodå, i allt detta är vi en glad familj med relativt mycket latter och antagligen en smula självironi över egen situation.
Men - då vi fick diagnosen för tre år sen kraschade jag totalt. Allt kändes hopplöst och jag tyckte allt var förfärligt.
jag har fyra barn med autism...olika mycket... svaret är "Ja" , idag är jag lycklig...igår var jag det inte...livet går upp och ner ... det jag framför allt lärt mig är att uppskatta saker jag antagligen aldrig ens tänkt på om mina barn varit "normalstörda"
det som gjort mig mest olycklig trots mina barns stora problem är hur omgivningen bemött oss...allt från totala främlingar som ifrågasatt mina barns uppförande till släktingar som sagt upp kontakten med oss för de tycker att mina barn inte kan uppföra sig som man "ska"...eller grannar som pratar skit om oss...
jag älskar mina barn över allt annat, och om samhällett var lite mer tolerant skulle livet vara enklare...
En vän till mig skriver en blogg om sitt liv som mamma till en flicka med diagnosen atypisk autism. Hon är ofta lycklig! cariad.blogg.se/
Tack, alla ni som har svarat!
Jag känner mig väldigt rädd inför framtiden. Rädd för att aldrig riktigt lära känna mitt barn.
Jag har sedan hon varit liten funderat på om nåt är fel men ingen i min närhet har sett något annorlunda med henne.Hon har bl a inte verkat ha behov av närhet. Man får gärna pussa på henne o gosa men hon verkar inte bry sig så mycket?
Jag har läst dikten "Välkommen till Holland" o jag känner bara NEEEJ, jag vill inte till Holland!!!!
Befinner mig i chock o förstår inte hur jag ska klara detta. Har en sådan ångest.
Fortfarande bär jag ett hopp om att hon är normal (om än lite egen).
För mig som varit i Holland i 16 år så måste jag säga att jag trivs riktigt bra! Ibland är även jag urless på att vara "handikappförälder"med allt vad det innebär men för det mesta är jag det inte. Mitt tips är att läsa på så mycket det bara går om autism. Gärna ny litteratur och gärna på lite högre nivå. För mig är kunskapen om autism ovärderlig i det dagliga livet med min dotter! Du kommer alldeles säkert lära känna din dotter men det kommer att bli på hennes villkor och utifrån hennes förutsättningar.
Har också undrat samma sak som dig.. mitt barn utreds nu. Vad har din dotter för symptom?
Tack, alla ni som har svarat!
Jag känner mig väldigt rädd inför framtiden. Rädd för att aldrig riktigt lära känna mitt barn.
Jag har sedan hon varit liten funderat på om nåt är fel men ingen i min närhet har sett något annorlunda med henne.Hon har bl a inte verkat ha behov av närhet. Man får gärna pussa på henne o gosa men hon verkar inte bry sig så mycket?
Jag har läst dikten "Välkommen till Holland" o jag känner bara NEEEJ, jag vill inte till Holland!!!!
Befinner mig i chock o förstår inte hur jag ska klara detta. Har en sådan ångest.
Fortfarande bär jag ett hopp om att hon är normal (om än lite egen).
Men, har inte majoriteten av alla barn diagnoser idag? Tänker att det verkar vara det nya normala så att säga. Borde ju vara lättare att hantera när man inte är ensam.
Men, har inte majoriteten av alla barn diagnoser idag? Tänker att det verkar vara det nya normala så att säga. Borde ju vara lättare att hantera när man inte är ensam.