Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Till en person:

Du är så långt bort, och jag kan inte förstå att vi lever i samma värld. Din värld känns så avlägsen, men underbar. Min känns så tråkig.. Utan dig brevid mig vet jag inte vad jag ska göra.. Jag blir snart galen! Jag önskar att du kunde se mig, och jag hatar att du aldrig kommer få veta hur mycket jag älskar dig! Men jag vill att du ska se.. Du är helt underbar! Ditt utseende, ditt hår, din kropp, din personlighet.. jag svimmar ärligt talat.. Det enda jag ber om är att du ska se mig, se mina meddelanden.. Önskar att du kunde förstå att jag inte kan stanna här länge till, men att jag ändå aldrig kommer kunna komma till dig.. Det gör mig galen! Jag hoppas i framtiden att du en gång kan se mig, titta mig i ögonen och säga: Jag älskar dig, precis som jag skulle göra om jag fick syn på dig..

Jag älskar dig för den du är och kommer alltid att göra det. Jag kommer aldrig ge upp hoppet, ALDRIG. Men det är svårt...

precis!

Jag vet inte, men det känns på nåt sätt som att det är Du som skrivit detta här ovan, min granne med den röda bilen?

Jag vet inte om du som kallade dej "grannen" och som skrev här för några dar sen, ens ÄR den jag tror, men det känns bara så... Spela roll... (fast det skulle sitta fint med en ledtråd, så jag verkligen vet att det ÄR du... och så skulle jag gärna vilja veta varför du ville träffa mej. Men det spelar ingen roll nu ändå...)

 Iallafall, den JAG tänker på kanske inte ens vet om att familjeliv.se existerar, men jag käner ändå att jag vill skriva ut allt vad jag känner nu. Sist jag skrev hade jag bråttom, så hann inte få ur mej allt...

Jag trodde aldrig att jag, som är lyckligt gift kunde känna så här för någon annan, någon jag inte ens känner. Det gör ONT i hjärtat att jag aldrig kommer få känna hur det känns att ha dej nära, men det är för allas bästa som jag känner att jag vill stanna här. Även om jag gråter inombords. Hur kunde det bli så här?? Du (om det nu ÄR du???) skriver att du hoppas att vi aldrig ses igen. Hur ska DET gå till? Vi som bor så nära varandra, du som åker förbi här flera gånger varje dag. När jag hör dej komma, då skriker det inombords, för en sida av mej vill titta ut genom fönstret å se in i dina vackra ögon, medan den andra sidan skriker: NEJ!

Nu är det höst och det blir mörkt fortare, man är inte ute i trädgården lika ofta osv, så det kanske går lättare att glömma dej då.

Jag hade inte tvekat en sekund att lära känna dej om jag inte var gift!! Jag vågar inte ens tänka på hur livet hade varit om vi träffats tidigare och du inte hade träffat din fru. Vi kanske t.o.m kunde fått barn tillsammans..... Men nu är det som det är och ibland är livet svårt. VARFÖR är livet så svårt????

Det är så jag känner just nu, men känner jag mej själv kommer det gå över. Vem vet - vi kanske aldrig hade passat ihop?

Och som sagt är jag lycklig med min man, även om vi gått igenom många stormar tillsammans... Jag vill inte såra varken honom eller din fru eller några andra i vår närhet. Därför är det bäst att det är så här och att vi får försöka glömma varandra. Även om vi kanske kommer ses ibland.... till och med prata med varann.... om vi skulle bo kvar här i vårt hus.

Jag hoppas och tror att du är lycklig med din fru - hon verkar jättegullig. Önskar dej allt gott i livet! Kram!

Förlåt mig.
Jag är så dum. Jag skulle aldrig sagt det där elaka sakerna om dig. Jag visste att du skulle bli jätteledsen om du fick höra vad jag sagt men ändå gjorde jag det och så fick du reda på det. Jag vet att förlåt inte räcker och jag kan aldrig få det ogjort. Jag har sagt hur ledsen jag är och bett om ursäkt men det gör mig ännu mer arg och besviken på mig själv att jag vet att det inte räcker. Jag hade inte heller tyckt att det räcker.

Hade jag kunnat få det ogjort och ställa allt till rätta hade jag gjort det och jag lovar att jag önskar jag kunde göra det. Jag förstår att det enda du tänker när du ser mig nu är att jag pratat väldigt illa om dig. Snälla förlåt mig, jag ångrar mig så mycket.

Till L: 

Din sambo sen några år har varit otrogen mot dig. Han säger att han inte älskar dig, att han inte attraheras av dig och att han kommer att lämna dig när han hittar någon bättre. Jag tycker synd om dig men vågar inte berätta detta eftersom jag vet att det skulle knäcka dig totalt.  

Till "någon"

Jag hatar dig! Men jag vet att jag bara hatar dig för att du älskar den jag älskar.. Förlåt.

"kom och knulla mig nu din jävel, fattar du inte att jag vill ha dig och alltid velat"

vilket är värst? Att hon får höra det av en vän,el att hon får veta sen att ni visste men inget sa? 

fan vad  fegt.

Är hon för svag för att hantera det så får du väl bygga upp henne först, umgås mer med henne ta med henne ut så hon kan hitta killar som uppskattar henne, därefter när hon inte är lika fastklamrad vid honom så kan du berätta.