Tack för alla styrkekramar och tankar!
Tyvärr blöder jag riktigt mkt, sen igår, så det är bara å konstatera att det är kört..
Hoppet hade bara blivit så stort eftersom jag plussat, och klarade mig över bim..
Känns som en mindre evighet till man får börja hoppas igen..
Å jag ville verkligen slippa ett plock till..
Men vad göra?
Känner hur jag blir mer och mer apatisk mellan försöken och bittrare å bittrare...
Livet är orättvist...
Om tårar hade hjälpt hade jag varit gravid för flera år sen..
Det känns som knäppt att man är en del av procenten som inte får barn själv, sen är man en del av procenten som inte lyckas inom 3 försök, sen är man en del av procenten som har faktorer från båda parter och kanske en del av procenten som aldrig lyckas..
Jag önskar snart att ngn kan säga åt mig att det inte är lönt å försöka mer..
För hur i världen ska jag själv, kunna avgöra när jag inte orkar mer..
När avgör man att livet ska bli ensamt?
När bestämmer man sig att drömmer får förbli en dröm..
Varje dag som går till att vänta känns som en dag jag lika gärna kunnat hoppa över..
Fokus på annat får man ofta höra, men hur då?