Är detta "normalt" för en fyråring?

Man går från dagis upp till förskoleklass när man fyller 6 år. Det är då jag ville ha klart och veta hur vi ska hjälpa henne på bästa sätt. Det tar ca 1/2-1 år med köer för att få en utredning här där vi bor. Därför tyckte jag att det var dags att ta tag i det nu.
Jag själv har en diagnos som jag har lärt mig att leva med. Jag vet hur svårt det är när man inte få rätt hjälp från början. Det är därför jag slåss för mitt barn.

Jag har nu på fm mailat en annan pyskolog och han skrev att jag ska ringa honom senare för att diskutera mer men han tycker absolut inte att det är ett normalt beteende från en fyra åring att få utbrott bara för att hennes mamma kommer med hennes ridkläder.
Bättre att hon får hjälp nu och vi vet hur vi ska hantera alla situationer som dyker upp och hon känner att vi verkligen hjälper henne än att skita i det och ta tag i det om några år. då det kanske har blivit värre och blir svåara att hantera    

Vi har aldrig haft några som helst rutiner med vår dotter vilket gjort henne extremt flexibel men även hon kan få hysteriska utbrott om något görs fel mot hur hon har tänkt det. Det kan ju vara så att det är en diagnos bakom era problem. Men det kan ju också vara så att ni själva har skapat det genom att ge henne en så tydligt inrutad vardag att hon inte klarar av när saker blir annorlunda.

Vi fick ju skapa rutinerna för att hon inte klarade av att vara felxibel. Vi har alltid varit fexibla innan. Ringt vänner och hittat på saker bara så där. Så är hon uppväxt. Jag är väldigt impulsiv av mig och hittar ofta på saker. När hon började få sina utbrott så fick vi rådet att använda oss av så mycket rutiner som möjligt och det är det som ändå har gjort att hon har lugnat sig. Vi har inte 4-5 utbrott om dagen som vi hade förut nu är det mer lugnar och kanske 5 i veckan om det har varit en jobbig vecka för henne.

bonuspappan har funnits längre än 2 år

Som jag skrev tidigare så har jag också gått igenom det när jag var liten.. så jag vet vad du pratar om. jag vet också hur det går för barn där föräldar inte ser problematiken. Jag tänker inte titta tillbaka på tiden och önska att jag hade gjort mer för min dotter. Att jag bara stod där och kvävde min magkänsla. Skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte strå på mig nu för att det ska bli det bästa för min dotter. Hon är mitt allt och jag vill att hon ska få den hjälp hon behöver.

Du känner ditt barn bäst och ska lyssna på vad som känns rätt för dig. Men jag fick lite tankar när jag läste det du skrev.
Jag har en son som nu är 6 år som alltid varit speciell, svårt med sociala relationer, inte lekt med leksaker som liten, väldigt rutinbunden och så mycket utbrott när något gått honom emot. Jag har flera gånger funderat på diagnos, men jag tror det är svårt att ställa "rätt" diagnoser så tidigt, och dessutom finns det massor av autismspektrumstörningar utan att det är en diagnos. Nu tycker jag det fungerar bättre för honom och jag har släppt en del av min oro. Visst kan det bli världens scener när någit ändras, men som sagt i takt med mognad går det att hantera bättre.
Numera är det hans tidigare mycket flexibla lillasyster 3, 5 år som står för de allra flesta utbrotten och kräver att saker ska göras på ett visst sätt. Där är jag inte alls orolig för en diagnos, utan upplever det som typiskt för den åldern.
Det jag funderar på när det gäller din dotter är så klart hur det fungerar i förskolan. Ser de detsamma som du?Och när började ni reagera på att något inte stämde? Oftast märker man ju det riktigt tidigt. I 2-4-års åldern brukar ju de flesta barn ändra beteende.   

Kollar man tillbaka på tiden och ser lite hur hon har varit sedan hon var bebis så har hon haft en lite udda ögonkontakt men inget som en ny person inte märker dirket, Hon stoppade ej grejer i munnen som bebis utan började vid 3,5 att göra det.Var väldigt lugn som bebis. Lekte aldrig lekar. t.ex. att stapla klossar eller att leka med mina grytor. Hon satt mest och kollade in läget. Hon kan inte sitta still och se på film eller tv. 
Hon har alltid varit en iaktagare( vilket är helt normalt) men varit en social tjej som älskar att umgås och leka med barn tills i våras. På dagis får hon inga utbrott, vilket jag tror beror på att hon inte känner sig helt trygg där än. Hon bytte avdelning i början av hösten. Nu leker hon med andra barn men har bara yttliga kontakter inga bästa vänner. På dagis får man inga utbrott pga av att en dag alltid är sig lik på dagis. Hon är väldigt interligent så hon mins exakt hur saker ska gå till på dagis så där behövs inget dagis för det ser alltid lika ut och hon vet hur. Men kommer en vikarie som hon har träffat förut och inte alls är ny får henne och möter henne i dörren när vi kommer till dagis får hon panik. Kramar sig fast vid mig och vägara släppa mig.

Jo, lite annorlunda låter hon. Sen behöver inte detta innebära en diagnos. Men be att få en psykologbedömning till gjord så du kan känna dig lugn. Hoppas du får träffa någon du litar på, för som sagt autismspektrat är stort och ett barn kan ha många av dessa drag utan att för den skull ha en diagnos. Detta innebär så klart inte att dessa barn inte ska ha hjälp. Alla barn ska bemötas utifrån den de är och får den hjälp de har rätt till oavsett diagnos eller ej (tyvärr funkar inte alltid detta i praktiken).

Hur gick det, ts?