Anonym

Äldre 22 Nov 20:38

93 svar

Tråd för oss som snart ska göra abort.

Tänkte starta en tråd här, en stödtråd, prattråd eller vad som helst för oss som snart ska genomgå en abort.

Jag kan själv dela med mig utav min historia, varför vi valt att göra bort, hur jag känner m.m..

När jag var 20år fick jag mitt första barn med min sambo, 1,5år senare föddes vår son.

Nu i veckan plussade vi, och ganska snabbt beslöt vi oss för att göra abort (även om det gör mycket ont i mitt hjärta! ) men vi anser att det är bäst så, då vi faktiskt inte har tid för ett barn till just nu, dessutom har min sambo problem med sitt hjärta så han vill inte utsätta sig för mer påfrestningar för vi alla vet ju att det tar en hel del på kropp och själ med barn osv.. Hade vår livssituation varit bättre hade vi behållt det.

Jag har fått tid för abort den 30/11 och är en aning nervös, dock är jag otroligt rädd och nervös för allt som ska ske och vad som händer efteråt (detta är trots allt min första abort). Vi fick lite information om hemabort och jag tror att det är det bästa, då jag känner mig mer trygg hemma, men visst det kommer inte bli lätt! Men att åka fram och tillbaka till sjukhuset är ingenting jag vill utsätta mig för, då räcker det med att man faktiskt ska göra en abort. Jag är heller inte så långt gången så chansen är störts att det blir medicinsk abort..

Jag hoppas att fler vill dela med sig utav era egna historier, även ni som har gjort aborten tidigare kan lämna lite utav era erfarenheter m.m.. För oss som snart ska genomgå betyder det otroligt mycket!

Anonym (morfinkänslig..)

Äldre 9 Dec 12:16

#41

Jag vet egentligen inte om jag bör dela med mig av min abortberättelse eftersom det blev till något av en skräckupplevelse, men jag kan åtminstone berätta så mycket jag måste för att få fram mitt viktiga budskap angående smärtlindring...:

Jag var på Abortkliniken i fredags och fick min första tablett klockan 9. Fick ingen värk eller blödning av denna tablett men blev extremt trött. Hade jobbat natt och gått av mitt pass klockan 7.30 på morgonen och alltså åkt direkt till kliniken efter jobbet. Normalt sover jag ca 4 timmar efter ett nattjobb. Nu kom jag hem vid 10 och gick genast och la mig. Sov till klockan 19! Var sedan vaken i ett par timmar, för att sedan somna igen och sova till 01 på natten. Somnade igen vid 03 och sov till 9.30....

När jag vaknade vid 9.30 så åt jag lite frukost eftersom barnmorskan varit tydlig med betydelsen av detta. Dels för magens skull eftersom man tar ganska mycket smärtstillande, dels för orken eftersom man sedan kanske inte känner för att äta på några timmar. En timme senare tog jag 4 panodil (sammanlagt 2 g) samt 2 Diklofenak. Ytterligare en timme senare (d.v.s 11.30) tog jag de fyra slidpillren (Cytotec) och gick och la mig. Tog ca en halvtimme innan jag började känna någonting. När värken väl började så kände jag ganska omgående att den var hastigt stegrande och eftersom barnmorskan varit tydlig med att det var viktigt att ta smärtstillande i tid så tog jag en Tradolan (fått med mig sammanlagt fyra stycken hem). Ungefär tjugo minuter efter den tabletten så började jag spy och tyvärr då inte bara den tabletten utan även frukosten och alla de andra smärtstillande tabletterna.

Efter en stund krossade jag en ny Tradolan och blandade i ett par matskedar vatten, som jag sörplade i mig. Spydde per omgående. Eftersom smärtan var helt outhärdlig så pillade jag då istället i mig två Alvedon men givetvis kom även dessa upp med en gång. Såhär i efterhand kan jag ju se hur dumt det verkar att fortsätta stoppa i sig tabletter efter att man spytt av det men igår verkade det som det enda som skulle kunna få mig att överleva.

Även efter att jag helt klart tömt mig på allt magsäcksinnehåll (inklusive varje spår av smärtstillande substanser...) så fortsatte jag att spy vilket inte direkt lindrade varken smärtan eller den allmänna upplevelsen av katastrof.

Det jag vill med inlägget är alltså inte att skrämma någon (då hade jag ju kunnat skriva mer utförligt om min gårdag och inte bara berättat om mina patetiska försök att smärtlindra mig) utan uppmärksamma de som ska genomföra medicinska aborter hemma på att man faktiskt kan vara VÄLDIGT känslig för morfin och att detta med lite otur kan göra att du får ligga hemma och abortera helt utan smärtlindring. Min sambo ringde till sjukvårdsupplysningen (som tippade på morfinöverkänslighet) och därefter gyn-akuten som trodde på samma sak men som inte ville skriva ut några andra smärtlindrande tabletter (typ suppar) mot mindre än att jag kom in (vilket vid den tidpunkten INTE var något alternativ).

Det trösterika i situationen är att det ändå är en övergående smärta som i mitt fall varade från 12 vid lördag lunch till 03 på söndagsnatten. Nu, 9 timmar senare, har jag mer av en stark mensvärk och kan gå och stå upprätt om än inte ta mig an alltför krävande aktiviteter då jag fortfarande är otroligt trött.

Så, ingen skrämselpropaganda, bara ett tips om att undersöka möjligheten om att redan på plats få något som inte innehåller morfin som komplement till den "ordinarie" smärtstillande dosen OM det nu skulle visa sig att ni är lika känsliga som jag...

Mvh

Anonym (N)

Äldre 9 Dec 13:03

#42

Anonym (morfinkänslig..) skrev 2012-12-09 12:16:15 följande:

Jag vet egentligen inte om jag bör dela med mig av min abortberättelse eftersom det blev till något av en skräckupplevelse, men jag kan åtminstone berätta så mycket jag måste för att få fram mitt viktiga budskap angående smärtlindring...:

Jag var på Abortkliniken i fredags och fick min första tablett klockan 9. Fick ingen värk eller blödning av denna tablett men blev extremt trött. Hade jobbat natt och gått av mitt pass klockan 7.30 på morgonen och alltså åkt direkt till kliniken efter jobbet. Normalt sover jag ca 4 timmar efter ett nattjobb. Nu kom jag hem vid 10 och gick genast och la mig. Sov till klockan 19! Var sedan vaken i ett par timmar, för att sedan somna igen och sova till 01 på natten. Somnade igen vid 03 och sov till 9.30....

När jag vaknade vid 9.30 så åt jag lite frukost eftersom barnmorskan varit tydlig med betydelsen av detta. Dels för magens skull eftersom man tar ganska mycket smärtstillande, dels för orken eftersom man sedan kanske inte känner för att äta på några timmar. En timme senare tog jag 4 panodil (sammanlagt 2 g) samt 2 Diklofenak. Ytterligare en timme senare (d.v.s 11.30) tog jag de fyra slidpillren (Cytotec) och gick och la mig. Tog ca en halvtimme innan jag började känna någonting. När värken väl började så kände jag ganska omgående att den var hastigt stegrande och eftersom barnmorskan varit tydlig med att det var viktigt att ta smärtstillande i tid så tog jag en Tradolan (fått med mig sammanlagt fyra stycken hem). Ungefär tjugo minuter efter den tabletten så började jag spy och tyvärr då inte bara den tabletten utan även frukosten och alla de andra smärtstillande tabletterna.

Efter en stund krossade jag en ny Tradolan och blandade i ett par matskedar vatten, som jag sörplade i mig. Spydde per omgående. Eftersom smärtan var helt outhärdlig så pillade jag då istället i mig två Alvedon men givetvis kom även dessa upp med en gång. Såhär i efterhand kan jag ju se hur dumt det verkar att fortsätta stoppa i sig tabletter efter att man spytt av det men igår verkade det som det enda som skulle kunna få mig att överleva.

Även efter att jag helt klart tömt mig på allt magsäcksinnehåll (inklusive varje spår av smärtstillande substanser...) så fortsatte jag att spy vilket inte direkt lindrade varken smärtan eller den allmänna upplevelsen av katastrof.

Det jag vill med inlägget är alltså inte att skrämma någon (då hade jag ju kunnat skriva mer utförligt om min gårdag och inte bara berättat om mina patetiska försök att smärtlindra mig) utan uppmärksamma de som ska genomföra medicinska aborter hemma på att man faktiskt kan vara VÄLDIGT känslig för morfin och att detta med lite otur kan göra att du får ligga hemma och abortera helt utan smärtlindring. Min sambo ringde till sjukvårdsupplysningen (som tippade på morfinöverkänslighet) och därefter gyn-akuten som trodde på samma sak men som inte ville skriva ut några andra smärtlindrande tabletter (typ suppar) mot mindre än att jag kom in (vilket vid den tidpunkten INTE var något alternativ).

Det trösterika i situationen är att det ändå är en övergående smärta som i mitt fall varade från 12 vid lördag lunch till 03 på söndagsnatten. Nu, 9 timmar senare, har jag mer av en stark mensvärk och kan gå och stå upprätt om än inte ta mig an alltför krävande aktiviteter då jag fortfarande är otroligt trött.

Så, ingen skrämselpropaganda, bara ett tips om att undersöka möjligheten om att redan på plats få något som inte innehåller morfin som komplement till den "ordinarie" smärtstillande dosen OM det nu skulle visa sig att ni är lika känsliga som jag...

Mvh

Jag tror definitivt inte att du var morfinkänslig. Nog för att man kan bli illamående av höga doser opiater/opioider, men dels var det endast en enda tablett och dels när du väl spytt upp dem så borde inte du fortsätta vara dålig, så mycket har inte kroppen hunnit tagit upp - om den ens hunnit tagit upp något alls på blott tjugo minuter. Ett tips tills nästa gång du befinner dig i en situation där du behöver smärtlindring men kräks är att faktiskt peta upp dem i rumpan. Inte lika snabbt verkande som vanliga stolpiller, men fungerar alldeles ypperligt. Man vet aldrig vad nöden kräver. ;)

Det jag tror hände dig är samma sak som händer mig, och ofta händer varje gång jag får mens. Hormonerna vid mens eller medicinen vid abort som får livmodern att krampa kan även sprida sig i resten av buken och få tarmarna att krampa - vilket gör att du kan bli illamående, spy och eller få diarré. Det var det som hände när jag gjorde min första abort, jag spydde och sket ned mig innan jag ens hunnit få någon mer smärtstillande än panodil och andra svaga värktabletter. Detta är också anledingen till att jag inte kan förstå varför man tillåter abort hemma.

Anonym (morfinkänslig..)

Äldre 9 Dec 14:24

#43

Anonym (N) skrev 2012-12-09 13:03:31 följande:

Jag tror definitivt inte att du var morfinkänslig. Nog för att man kan bli illamående av höga doser opiater/opioider, men dels var det endast en enda tablett och dels när du väl spytt upp dem så borde inte du fortsätta vara dålig, så mycket har inte kroppen hunnit tagit upp - om den ens hunnit tagit upp något alls på blott tjugo minuter. Ett tips tills nästa gång du befinner dig i en situation där du behöver smärtlindring men kräks är att faktiskt peta upp dem i rumpan. Inte lika snabbt verkande som vanliga stolpiller, men fungerar alldeles ypperligt. Man vet aldrig vad nöden kräver. ;)

Det jag tror hände dig är samma sak som händer mig, och ofta händer varje gång jag får mens. Hormonerna vid mens eller medicinen vid abort som får livmodern att krampa kan även sprida sig i resten av buken och få tarmarna att krampa - vilket gör att du kan bli illamående, spy och eller få diarré. Det var det som hände när jag gjorde min första abort, jag spydde och sket ned mig innan jag ens hunnit få någon mer smärtstillande än panodil och andra svaga värktabletter. Detta är också anledingen till att jag inte kan förstå varför man tillåter abort hemma.

N: När du skriver det så känns det helt logiskt att det inte var morfinet som var fel... Jag hade ju inte ens hunnit ta upp de första värktabletterna (som jag istället med skräck i hjärtat fick se skvimpa omkring i kräkhinken...)... Vi tog fasta på just morfinöverkänslighet eftersom det var vad både sjukvårdsupplysning, personalen på gynakuten samt ambulanspersonalen sa att de trodde det var. Och precis som du beskriver så fick jag även diarré. Nice som fan alltså att sitta på toaletten och skita och samtidigt spy i en hink på golvet. Livet på en pinne.

Hade jag vetat då vad jag vet idag så hade jag inte lika lättvindigt valt att göra aborten hemma. Fick nästan en känsla av att barnmorskan förväntade sig att jag skulle vilja det eftersom jag var så kort gången (v 4-5) och "då brukar det väldigt sällan bli särskilt dramatiskt" (citat barnmorskan...). Skulle jag, gud förbjude (eh, nej, alltså jag förstår ju att det är mitt och min sambos ansvar, inte guds), hamna i samma situation igen så skulle jag absolut vara lite mindre jobbfixerad och se till att ta några dagar ledigt för att kunna genomföra aborten i en sjukhussäng. Är man en av de som inte blir särskilt fysiskt påverkad av förloppet måste det naturligtvis vara jätteskönt att få göra aborten hemma i sin lugna, stressfria miljö och slippa främmande människor och miljöer men det vet man ju å andra sidan inte förrän aborten är klar.

Anonym (N)

Äldre 9 Dec 14:40

#44

Anonym (morfinkänslig..) skrev 2012-12-09 14:24:31 följande:

N: När du skriver det så känns det helt logiskt att det inte var morfinet som var fel... Jag hade ju inte ens hunnit ta upp de första värktabletterna (som jag istället med skräck i hjärtat fick se skvimpa omkring i kräkhinken...)... Vi tog fasta på just morfinöverkänslighet eftersom det var vad både sjukvårdsupplysning, personalen på gynakuten samt ambulanspersonalen sa att de trodde det var. Och precis som du beskriver så fick jag även diarré. Nice som fan alltså att sitta på toaletten och skita och samtidigt spy i en hink på golvet. Livet på en pinne.

Hade jag vetat då vad jag vet idag så hade jag inte lika lättvindigt valt att göra aborten hemma. Fick nästan en känsla av att barnmorskan förväntade sig att jag skulle vilja det eftersom jag var så kort gången (v 4-5) och "då brukar det väldigt sällan bli särskilt dramatiskt" (citat barnmorskan...). Skulle jag, gud förbjude (eh, nej, alltså jag förstår ju att det är mitt och min sambos ansvar, inte guds), hamna i samma situation igen så skulle jag absolut vara lite mindre jobbfixerad och se till att ta några dagar ledigt för att kunna genomföra aborten i en sjukhussäng. Är man en av de som inte blir särskilt fysiskt påverkad av förloppet måste det naturligtvis vara jätteskönt att få göra aborten hemma i sin lugna, stressfria miljö och slippa främmande människor och miljöer men det vet man ju å andra sidan inte förrän aborten är klar.

Oh yes, vet precis vad du menar. Det var därför jag bajsade ned mig totalt, jag spydde i toaletten på knä och kunde inte hålla emot i andra änden när jag dessutom var lös i magen. Det var glamour om något, haha. Värsta var att jag precis innan jag sprang på toaletten för att spy hade kallat på sköterskan för att få en spruta mofin, varpå hon stod och knackade ihärdigt utanför och ville komma in på toaletten med sprutan. Nog för att de är härdade och sett i princip allt förut - men jag vägrade öppna med byxorna fulla, hur ont jag än hade, hehe.

Anonym

Äldre 9 Dec 16:43

#45

Hej,

I fredags fick jag min första tablett hos gyn, mådde helt okej efteråt och åt som vanligt. Inget illamående. Vaknade på lördagen av att jag mådde illa och hade börjat få blödningar med små klumpar i. Detta höll i sig hela dagen och kvällen dock fick jag i mig mat och behöll allt.

Gick upp klockan 07.30 tog alla smärtlindrande med blåbärssoppa, somnade om, stoppade upp slidpillerna en timma senare, alltså 08.30. Gick och la mig igen och somnade om. Vaknade av att jag hade molade värk och lite magkramp i ca 15-20 minuter. Somnade om och sen gick jag upp, det kom några större klumpar och sen kändes det som det var över.

Nu har jag mensvärk och blöder men inte avsevärt mycket. Springer lite oftare på toa, men annars helt ok. Är givetvis trött men mår inte illa.

Kan väl tillägga att jag har krånglig mens med stora blödningar och kramper vanligtvis och detta var inte värre iaf.

Tänkte bara att det kunde vara skönt att höra från någon som faktiskt haft en ganska lugn helg utan några direkta komplikationer. Hoppas att det går lika smärtfritt för er andra där ute!

Anonym (tufft beslut)

Äldre 9 Dec 17:36

#46

Anonym skrev 2012-12-09 16:43:18 följande:

Hej,

I fredags fick jag min första tablett hos gyn, mådde helt okej efteråt och åt som vanligt. Inget illamående. Vaknade på lördagen av att jag mådde illa och hade börjat få blödningar med små klumpar i. Detta höll i sig hela dagen och kvällen dock fick jag i mig mat och behöll allt.

Gick upp klockan 07.30 tog alla smärtlindrande med blåbärssoppa, somnade om, stoppade upp slidpillerna en timma senare, alltså 08.30. Gick och la mig igen och somnade om. Vaknade av att jag hade molade värk och lite magkramp i ca 15-20 minuter. Somnade om och sen gick jag upp, det kom några större klumpar och sen kändes det som det var över.

Nu har jag mensvärk och blöder men inte avsevärt mycket. Springer lite oftare på toa, men annars helt ok. Är givetvis trött men mår inte illa.

Kan väl tillägga att jag har krånglig mens med stora blödningar och kramper vanligtvis och detta var inte värre iaf.

Tänkte bara att det kunde vara skönt att höra från någon som faktiskt haft en ganska lugn helg utan några direkta komplikationer. Hoppas att det går lika smärtfritt för er andra där ute!

TACK! Skönt att höra att det har gått bra för någon, så tack för att du delade med dig. Det lugnade mig! :) Hoppas det fortsätter lugnt för dig.

Anonym (morfinkänslig..)

Äldre 10 Dec 09:01

#47

Anonym skrev 2012-12-09 16:43:18 följande:

Hej,

I fredags fick jag min första tablett hos gyn, mådde helt okej efteråt och åt som vanligt. Inget illamående. Vaknade på lördagen av att jag mådde illa och hade börjat få blödningar med små klumpar i. Detta höll i sig hela dagen och kvällen dock fick jag i mig mat och behöll allt.

Gick upp klockan 07.30 tog alla smärtlindrande med blåbärssoppa, somnade om, stoppade upp slidpillerna en timma senare, alltså 08.30. Gick och la mig igen och somnade om. Vaknade av att jag hade molade värk och lite magkramp i ca 15-20 minuter. Somnade om och sen gick jag upp, det kom några större klumpar och sen kändes det som det var över.

Nu har jag mensvärk och blöder men inte avsevärt mycket. Springer lite oftare på toa, men annars helt ok. Är givetvis trött men mår inte illa.

Kan väl tillägga att jag har krånglig mens med stora blödningar och kramper vanligtvis och detta var inte värre iaf.

Tänkte bara att det kunde vara skönt att höra från någon som faktiskt haft en ganska lugn helg utan några direkta komplikationer. Hoppas att det går lika smärtfritt för er andra där ute!

Vad skönt att höra att det faktiskt finns sådana upplevelser som din, att det inte bara är något som man berättar om på Abortkliniken för att "sälja in" hemabort... (Nej, okej, det trodde jag väl egentligen inte heller men i sin bittraste smärta började man ju fundera...) Man vill ju gärna tro att din upplevelse är den absolut vanligaste, eftersom allt annat hade gjort sjukvårdens vurm för hemabort helt oförsvarlig (inställningen till hemabort är säkert olika både mellan olika landsdelar men också olika sjukhus och t.o.m barnmorskor men min upplevelse var att man förespråkade att göra aborten hemma om man var så tidig som jag, d.v.s v 4-5).

Hoppas du fortsatte att må bra och fortfarande gör det! ${#emotions_dlg.flower}$

Anonym

Äldre 10 Dec 13:26

#48

Anonym (morfinkänslig..) skrev 2012-12-10 09:01:48 följande:

Vad skönt att höra att det faktiskt finns sådana upplevelser som din, att det inte bara är något som man berättar om på Abortkliniken för att "sälja in" hemabort... (Nej, okej, det trodde jag väl egentligen inte heller men i sin bittraste smärta började man ju fundera...) Man vill ju gärna tro att din upplevelse är den absolut vanligaste, eftersom allt annat hade gjort sjukvårdens vurm för hemabort helt oförsvarlig (inställningen till hemabort är säkert olika både mellan olika landsdelar men också olika sjukhus och t.o.m barnmorskor men min upplevelse var att man förespråkade att göra aborten hemma om man var så tidig som jag, d.v.s v 4-5).

Hoppas du fortsatte att må bra och fortfarande gör det! ${#emotions_dlg.flower}$

Hej, jag kan hålla med om att de förespråkade hemabort i mitt landsting med (Västra götaland). Det var det första de sa när jag ringde och de fått reda på i vilken vecka jag var i ungefär. Jag var givetvis rädd eftersom jag läst om skräckhistorier och sånt men kände mig relativt trygg då min man stöttade mig till hundra procent och var hemma med mig hela tiden förutom när han var tvungen att gå ut med hunden.

Kände dock att om jag skulle känna mig väldigt osäker så hade jag säkert fått åka till sjukhuset och gjort den andra delen där. Barnmorskan ringde mig och kollade så allt var ok och jag har även en besökstid om ca 4 veckor då de ska kolla så allt är ok vilket känns tryggt.

Läste på aftonbladet idag om en kvinna som fått missfall och ingen eftervård och ett väldigt otrevligt bemötande och dessutom upptäckte att hon fortfarande var gravid då det "bara" var ena fostret som dött då det var tvillingar! Så man bör absolut insistera på en uppföljning om de inte erbjuder det!!!

Mår fortfarande mycket bra, och idag är det som vanlig mens fast inte ens molvärk eller något alls, känns som en "lyckad" abort och mår bra både psykiskt och fysiskt. Hoppas du mår bättre nu!

Anonym (tufft beslut) skrev 2012-12-09 17:36:38 följande:

TACK! Skönt att höra att det har gått bra för någon, så tack för att du delade med dig. Det lugnade mig! :) Hoppas det fortsätter lugnt för dig.

Hoppas att du känner dig okej idag, antar att det är idag du fått/ska få din första tablett, jag kände inget alls första dagen så hoppas att allt går lika bra för dig som för mig! Skriv gärna så vi vet hur det går för dig :).

Anonym (morfinkänslig..)

Äldre 10 Dec 14:37

#49

Anonym skrev 2012-12-10 13:26:28 följande:

Hej, jag kan hålla med om att de förespråkade hemabort i mitt landsting med (Västra götaland). Det var det första de sa när jag ringde och de fått reda på i vilken vecka jag var i ungefär. Jag var givetvis rädd eftersom jag läst om skräckhistorier och sånt men kände mig relativt trygg då min man stöttade mig till hundra procent och var hemma med mig hela tiden förutom när han var tvungen att gå ut med hunden.

Kände dock att om jag skulle känna mig väldigt osäker så hade jag säkert fått åka till sjukhuset och gjort den andra delen där. Barnmorskan ringde mig och kollade så allt var ok och jag har även en besökstid om ca 4 veckor då de ska kolla så allt är ok vilket känns tryggt.

Läste på aftonbladet idag om en kvinna som fått missfall och ingen eftervård och ett väldigt otrevligt bemötande och dessutom upptäckte att hon fortfarande var gravid då det "bara" var ena fostret som dött då det var tvillingar! Så man bör absolut insistera på en uppföljning om de inte erbjuder det!!!

Mår fortfarande mycket bra, och idag är det som vanlig mens fast inte ens molvärk eller något alls, känns som en "lyckad" abort och mår bra både psykiskt och fysiskt. Hoppas du mår bättre nu!

Hoppas att du känner dig okej idag, antar att det är idag du fått/ska få din första tablett, jag kände inget alls första dagen så hoppas att allt går lika bra för dig som för mig! Skriv gärna så vi vet hur det går för dig :).

Tillhör samma landsting som du (Östra Sjukhuset).

I efterhand kan jag känna att det största misstaget kanske var att förlägga aborten hemma under helgen, eftersom det innebar att jag inte kunde få varken vård av eller kontakt med de vårdgivare jag träffat tidigare utan istället fick ta kontakt med sjukvårdsupplysning samt gyn-akut och till slut "vanlig" akutvård. Jag stärks i min uppfattning av att du skriver att de till och med hörde av sig till dig under dagen, vilket de givetvis inte hade någon möjlighet att göra till mig då jag "envisades" med att abortera en lördag i tron att detta skulle bespara mig frånvaro från jobbet (tji fick jag!).

Har också tid för uppföljande ultraljud om 4 veckor. I helgen kände jag för att ringa och skrika på dem redan idag och ösa ur mig hur jävligt allting varit men jag inser ju att det inte är någons fel och att det inte finns något att göra åt saken nu. Det som eventuellt kan göras för att om möjligt förhindra andra att hamna i samma situation är ingenting som görs bättre eller snabbare av att jag beter mig som ett orättvist svin mot personalen. Kommer dock påpeka för dem att jag tycker man bör försöka förmå kvinnor att genomföra sina hemaborter under "kontorstid" (man kanske till och med bör TJATA lite om det då man stöter på mer envisare typer, som jag, som inte alltid inser sitt eget bästa). För hur stort stöd min sambo än var (även han med undantag för hundpromenader, haha) så kan man inte begära av en icke medicinskt utbildad person att denne ska kunna hantera att det ligger en människa i sovrummet som ömsom primalskriker av smärta och kräks, ömsom blir medvetslös. Särskilt inte när dessa två personer har en mycket nära relation...

Nu ska jag dock sluta kapa denna tråd, som ju var till för "oss som snart ska göra abort". Sorry!

Anonym (tufft beslut)

Äldre 10 Dec 17:31

#50

Anonym skrev 2012-12-10 13:26:28 följande:

Hej, jag kan hålla med om att de förespråkade hemabort i mitt landsting med (Västra götaland). Det var det första de sa när jag ringde och de fått reda på i vilken vecka jag var i ungefär. Jag var givetvis rädd eftersom jag läst om skräckhistorier och sånt men kände mig relativt trygg då min man stöttade mig till hundra procent och var hemma med mig hela tiden förutom när han var tvungen att gå ut med hunden.

Kände dock att om jag skulle känna mig väldigt osäker så hade jag säkert fått åka till sjukhuset och gjort den andra delen där. Barnmorskan ringde mig och kollade så allt var ok och jag har även en besökstid om ca 4 veckor då de ska kolla så allt är ok vilket känns tryggt.

Läste på aftonbladet idag om en kvinna som fått missfall och ingen eftervård och ett väldigt otrevligt bemötande och dessutom upptäckte att hon fortfarande var gravid då det "bara" var ena fostret som dött då det var tvillingar! Så man bör absolut insistera på en uppföljning om de inte erbjuder det!!!

Mår fortfarande mycket bra, och idag är det som vanlig mens fast inte ens molvärk eller något alls, känns som en "lyckad" abort och mår bra både psykiskt och fysiskt. Hoppas du mår bättre nu!

Hoppas att du känner dig okej idag, antar att det är idag du fått/ska få din första tablett, jag kände inget alls första dagen så hoppas att allt går lika bra för dig som för mig! Skriv gärna så vi vet hur det går för dig :).

Ja, i dag bar det av med målet att ta tabletten men det blev inget av det. Blir knäpp! De veliga hit-och-dit-tankarna kom tillbaka för ett par dagar sen och både jag och min partner kände oss för osäkra och upprörda för att kunna ta det definitiva beslutet i dag.. Vi har en ny tid på onsdag och alltså några fler timmar på oss att fundera och bli mer säkra, men det är inte alls lätt. Man kanske inte kan räkna med att det ska kännas helt 100 heller?

Hur som helst frågade hon om jag kunde tänka mig hemabort och det avböjde jag snabbt efter alla historier jag har läst här, haha. Jag vill helt klart vara nära kunniga sköterskor när det händer!

Tråd för oss som snart ska göra abort.

INNEHÅLL