Anonym (Egen erfarenhet) skrev 2012-12-10 22:39:38 följande:
Jag vill gärna berätta om min erfarenhet av min abort. Tyvärr får man höra en del skräckhistorier om hur det kan vara (är ju inte så för alla), då det oftast är de dåliga som det skrivs om. Men det finns många som har fått en positiv upplevelse av hela processen (så positiv den kan bli iaf, i en jobbig situation), och jag är en av dom.
Det är bra att lyfta fram dessa bra historier, för innan jag skulle göra min abort läste jag en del på internet och blev livrädd för hur mycket det skulle blöda, att se fostret och att det skulle göra ont. Jag hoppas detta kan lugna någon som ska gå igenom samma sak, för det hade jag behövt när jag var i samma situation.
Visst finns det skräckexempel med, men ni som läser detta ska veta att det finns massor av abortmotståndare över internet och forum. Så ta inte allt ni läser på allvar.
Jag är i ett långvarigt stabilt förhållande, men vi valde abort då ekonomin rent ut sagt var åt helvete och vi kände oss inte redo. Jag blev förstås förtvivlad när jag upptäckte att jag blev gravid, för mig var valet av abort inte givet. De yttre omständigheterna talade mot att behålla, men en del av mig ville bli mamma. Jag kom sen fram till att jag vill bli mamma, men inte på ett par år till när vi har god ekonomi. För oss är det viktigt, men det behöver det inte vara för alla - allt är individuellt.
Gjorde lite research på internet och kom fram till att man själv får välja sjukhus/mottagning att göra aborten på. Alla sjukhus hade en väntetid på 2-3 veckor och det kändes olustigt att vänta så länge, när jag viste att för varje dag utvecklades fostret mer och mer och mina graviditetssymptom var väldigt tydliga.
Jag i vecka fem när jag fick veta att jag var gravid (söndag). Kommande veckan, efter mycket sökande efter någon som kunde ta emot oss snabbt fick jag tid för VUL för att fastställa graviditeten, detta gjordes på torsdagen och var på en privat mottagning. Och visst var jag gravid. Enligt läkaren i vecka fem (men enligt mina beräkningar skulle jag precis gått in i vecka 6). Jag fick prata med en barnmorska och jag hade redan bestämt mig om mitt val, så det var inte mycket att diskutera - utan information om praktikaliteterna kring aborten, hur det skulle gå till osv.
Jag fick tid för abort på tisdagen (9 dagar efter jag fått veta att jag var gravid), och jag valde att göra den på deras mottagning. Tog mifegyne-tabletten på söndagen hemma (den som avslutar graviditeten) och på måndag morgon i samband med ett toa-besök fick jag ont i magen, typ som mensvärk (men behövde inte behandla med nått smärtstillande eftersom det gick över jättesnabbt), och jag kände att det kom ut något från slidan. Kollade inte så noga i toan efter klumpar och liknande, såg bara att det var blod i toan, men jag kände att det kom ut klumpar (tror nu i efterhand att det var då själva missfallet kom). Efter det gick smärtan över och jag blödde heller inget under dagen.
Tisdag morgon kom och jag fick ett eget rum med en säng, fåtölj åt pokvännen, egen toa med tillgång till bindor, mirco, vetekudde, och the. Riktigt fint. Jag hade förberett mig på det värsta och hade med lite egen fika, saft, tidningar, 2 ombyten trosor och egna bindor, sånna stora nattbindor. Som jag för övrigt aldrig fick användning för.
Dom tog bara emot en abort åt gången och det innebar att jag under dagen kom till att ha bra kontakt med undersköterska, barnmorska och gyn - de kom in och kollade till mig med jämna mellanrum. hursom helst,
dagen började med att de informerade mig igen om hur processen skulle gå till och att de flesta inte tycker att det är värre än mens. Jovisst, tänkte jag. Vi får väl se. Klockan var 09 när jag påbörjade aborten.
Jag fick först smärtstillande tabletter i förebyggande syfte, sen skulle jag ta 2 cytotec tabletter och föra upp i slidan, sedan ligga i en halvtimme (har jag för mig). Jag låg i en halvtimme. Förberedde mig på smärta och en flod av blod och slemhinnor och foster. Inget kom.
Klockan gick, vid 11 bestämde vi oss för att gå ut på stan och äta i förhoppning på att det skulle komma igång, barnmorskan tipsade om detta. Gick och gick. Inget hände. Sen blev klockan 12.30, väl tillbaka i rummet började jag frysa som fan (detta var mitt i sommaren) men inga tecken på blod eller smärta. Barnmorskan sa att om man fryser är det ett tecken på att graviditeten håller på att avslutas. Jag fick ytterligare 2 cytotec. Väntade 2 timmar till. Inget kom. Inget ont. Då undesökte gyn mig och gjorde ett nytt VUL.
På VUL såg han inget foster eller tecken på graviditet, men att blodet stod vid livmodertappen/halsen och väntade på att komma ut. Och när jag låg där började jag plötsligt blöda. Fortfarande inte ont alls. Efter det så fick jag som en medelstor blödning, som min mens är, fast i ca en vecka. Efter den veckan ca 3-4 dagar till av mycket sparsamma bruna flytningar/blödningar. Gick på återbesök en vecka efter aborten och då trodde han att det inte skulle blöda så mycket mer, och han hade ju rätt.
Jag tyckte hela upplevelsen var bättre än förväntat, absolut inte hemskt eller jobbigt. Jag hoppas jag kan lugna några oroliga själar där ute - det behöver inte vara hemskt även om det givetvis är individuellt och beroende på hur långt gånget man är. För mig var det jobbigaste väntan på att det skulle sätta igång, tog en dag innan det kom igång på riktigt. Jag fick "egen" tillgång till både barnmorska, uska och läkare. Det kan knappast bli bättre.
Anledningen till att det gick segt att starta den, kunde enligt barnmorskan bero på att jag var så tidigt gången. Vet inte varför, men enligt henne är det vanligt att det går segt i början om man är tidigt i sin graviditet.
Jag vill med detta inte pracka på er något ni inte vill, utan vill bara dela med mig av min erfarenhet som var god - sen får ni givetvis själva avgöra vad ni vill ta med er från detta. Lycka till!
Ska göra min första abort nu och idag åka in för att ta min första tablett,sen ska jag ta resten på torsdag på kvinnokliniken.
Det som jag är mest rädd för är just denna första tabletten som jag ska ta,då jag är hemma själv,är rädd för att börja blöda jätte mycket,få super ont mm.
Dum som man är så har man ju läst alla skräck historier på internet ang abort :(
) men vi anser att det är bäst så, då vi faktiskt inte har tid för ett barn till just nu, dessutom har min sambo problem med sitt hjärta så han vill inte utsätta sig för mer påfrestningar för vi alla vet ju att det tar en hel del på kropp och själ med barn osv.. Hade vår livssituation varit bättre hade vi behållt det.