December bebis 2013

Hon tycker det är för tidigt o är öht väldigt skyndsam med besöken och lite nonchalant med oss så eftersom allt ser så bra ut hela tiden. Hon är inte otrevlig men gör liksom inte det lilla extra för oss när det är vårt första barn om man säger så. Sist ursäktade hon sig med att hon glömt ropa in oss i tid (vi väntade) eftersom hon satt o surfade på trädgårdsmöbler... eh, tänkte vi. Varför berättar hon det?

Hon bokar in besök var tredje vecka, inte varannan och jag lämnar varken urinprov och inte heller sockerprov vad jag vet, om inte stick i fingret när de mäter mitt järnvärde också visar sockernivån? 

Oj då! Hoppas allt går bra.
Trodde man lät förlossningen fortgå från vecka 34, men det kanske är från 34 + 0 ? 

Ja lite trist men samtidigt är hon snäll och inkluderande med min fru liksom så lite blandade känslor.

Går på MVC Linné.
I vår information står det varannan vecka i alla fall, vet inte om det skiljer sig lite åt beroende på hur väl man följer kurvor, vilket barn, etc?
 

Ja jag tolkar det så, och på ett sätt är det skönt pga foglossningen. Vi har ju en bebis som ligger precis på den gröna kurvan i allt och jag avviker inte på något sätt i något. Vi var dock oroliga häromdagen och fick göra ctg på östra en kortis. Jag känner nämligen ibland skrapande känsla på insidan magen när bebisen rör sig. Men allt ser bra ut. De mätte inte fostervattenmängd men så länge hen rör sig och sf-måttet inte minskar eller jag märker att jag läcker så ska det vara lugnt. 
Där fick vi möta världens varmaste och finaste barnmorska typ. Tänk om man hade haft henne! :)

Gick med oron i tre dagar innan jag gav upp, visste det inte skulle vara något fel, men inte till 100% liksom. Orkade inte med tanken på "tänk om jag har fel". Men som sagt, bebis mår toppen vad det verkar :) Så nu vet jag att den känslan av fosterrörelse är "normaliserad" nu eller hur jag ska uttrycka mig. Kanske växer bebis snabbare än livmodern hinner med och så har jag så pass mycket blåmärken eller liknande på insidan? Kan spekulera länge men lär ju inte få svar. :) 

medicinering när det är som värst.

Aldrig äta sig väldigt mätt.
Fil och banan som sagt!
Citrusfrukter brukar inte vara en hit!
Kaffe funkar verkligen inte
Aldrig bli riktigt hungrig heller!

:)
Jag kan inte heller dricka för mkt samtidigt - det bara åker rakt upp igen.
Och så halvsitta när det är jobbigt, inte ligga. 

Lyckligtvis kräktes jag bara i tre månader och då i början, på kvällarna främst. Känner med dig, måste vara jättejobbigt. Särskilt nu med mkt större mage och andra krämpor liksom.

Sedan landstingen uppfanns har vården skilt sig åt mellan dem! Tyvärr. Samma som med skolsystemet, eftersom det inte är centraliserat i toppen så blir det heller inte lika hur man än vrider och vänder på det. Det är problematiskt som tusan.

Oj då! :( Är det nåt med amningen ni  inte är överens om?

Angående förlossning:
Jag kan inte trösta mig med att för 200 år sen och så där, för då dog ju faktiskt också rätt jäkla många i samband med förlossning eller i sviterna efter... Men just smärtan klarade de väl iofs av, dock inte allt annat.

Jag tänker snarare på kvinnor idag, de klarar ju av det! Och om man inte gör det, så klarar sjukvårdspersonalen av det! Min mamma svimmade av när hon födde mig t.ex. Ut kom jag i vilket fall, de löser ju det åt en så att säga. Och bedövning finns att tillgå om smärtan blir för stor...
Jag har väl helt enkelt stor tilltro till att om jag checkar ut så dör varken jag eller barnet utan sjukvården tar ju hand om oss båda två. :)

Jag tror att kontrollbehovet vi har som människor inte riktigt passar in med en sån här sak som förlossning. Värkarna kommer vare sig du är beredd eller inte mentalt osv, så att släppa på kontrollen tror jag är en bra sak. "Åka med" och hantera det du kan hantera - dvs. andning och inställning.

Men jag håller ju redan på att säga "duktig bebis, ner!" varje gång det ilar och tilltar i tryck nedåt och är så van att ha så ont konstant att jag börjat säga "åh vad skönt med sammandragning nu" och andas igenom den ;) Tror man kanske får... lura sig själv liksom.

Ut ska den ju!
Jag fokuserar på min målbild - bebisen i sin ugglepyjamas som ska läggas på sin mammas bröst (inte mitt alltså) av mig, jag går o duschar, äter, kommer tillbaka. Vi är en familj.
Kanske låter helknäppt, men jag försöker se förlossningen inte som själva målet utan som transportsträckan till målet liksom, att lägga bebisen på hennes bröst.

Jättesöt Alba! Vad kul med bild på första bebisen. Så konstigt att tänka sig att det är en sån där liten i min mage. Ofattbart.

:) Jag gråter också när jag tänker på den målbilden.