• Anonym (Ledsen)

    Jag klarar inte en abort....

    För snart en månad sen fick vi reda på att jag är gravid igen. Maken vill inte ha fler och vill att vi gör abort, jag vill hemskt gärna ha barnet men kände mig så jäkla egoistisk samtidigt att jag storgråtandes sa att jag skulle gå med på det, jag vill att man ska vara två om ett barn så klart men jag känner nu att nej det går inte, jag fixar det inte!

    Var in till sjukhuset och gjorde ett vul två veckor efter beskedet för att kolla hur långt gången jag var samt pratade med läkaren om en ev abort, vilket inte fick mig att må ett dugg bättre efter att jag sett lilla bebisen med tickande hjärtat.

    Vi har två barn tillsammans sedan tidigare, har båda fast jobb, villa och allt det där så jag förstår inte varför han tycker att det skulle vara så hemskt.... Vi har haft oskyddat sex och det har han varit väl medveten om, det har tom varit hans eget val eftersom jag inte mått bra av dom preventivmedlen som jag provat.

    Är jag hemsk och egoistisk som överväger att behålla? Eller borde jag blunda för mina egna känslor i ett sånt här läge och bara fullfölja aborten? Hur skulle ni ha gjort?

    Är snart i v 12 och känner att jag inte kan vänta länge till med ett beslut...

  • Svar på tråden Jag klarar inte en abort....
  • SupersurasunkSara
    Anonym (Ledsen) skrev 2013-07-02 09:14:20 följande:
    Nej självklart inte, men så som dagens jobbsituation ser ut så skulle vi få det svårt att stå på egna ben. Jag jobbar två helger efter varandra, sen ledig två och jobbar blandade pass dag/kväll (alltså inte en vecka renodlad kväll vs dag). Det finns ett nattis här i stan men det är hårda regler kring det, finns det en till förälder som inte jobbar obekväma tider, oavsett om man är skilda, så har man inte rätt att utnyttja dagiset. En vän till mig har två barn med två män, pappan till första barnet är hon separerad från och pappan till andra barnet avled när barnet var nyfödd. Hon får endast utnyttja nattis till andra barnet medan första får åka till pappa ist.

    Den dagen vi hamnar där, om vi hamnar där, är vi ju så illa tvungen att lösa det så klart, men tänker man på det nu så känns det bara hopplöst.
    Jag tror inte det är ok att ha såna regler, din vecka din sak att ha barnomsorg. Kanske kan du få till så att det iaf är lite mer strikt dag/kväll? Det finns ju de som byter efter tre dagar, det måste inte vara varannan v just.
  • Anonym ()
    Emelie 1987 skrev 2013-06-28 12:50:14 följande:
    Precis min åsikt. Finns stor risk för bitterhet, depressioner och att relationen kanske aldrig blir som den var förut. I min bok existerar inget sådant. 

    Jag hade aldrig heller kunnat göra abort och det är väl tur att jag har en man som liksom jag vill ha en stor familj.

    Det håller jag med om. Vad man dock får ha med i beräkningen är att bitterhet och depressioner även kan komma från mannens sida om ts fullföljer graviditeten...

    ts, försök prata med din man. Utifrån vad du skrivit så kan jag tycka att han får "stå sitt kast" när han medvetet gjort valet att inte använda preventivmedel. Om ni är oense så skulle jag dock råda dig att följa DITT hjärta före hans. Det är trots allt din kropp det handlar om... 
  • Karl71
    Anonym (Ledsen) skrev 2013-06-28 12:15:56 följande:
    För snart en månad sen fick vi reda på att jag är gravid igen. Maken vill inte ha fler och vill att vi gör abort, jag vill hemskt gärna ha barnet men kände mig så jäkla egoistisk samtidigt att jag storgråtandes sa att jag skulle gå med på det, jag vill att man ska vara två om ett barn så klart men jag känner nu att nej det går inte, jag fixar det inte!

    Var in till sjukhuset och gjorde ett vul två veckor efter beskedet för att kolla hur långt gången jag var samt pratade med läkaren om en ev abort, vilket inte fick mig att må ett dugg bättre efter att jag sett lilla bebisen med tickande hjärtat.

    Vi har två barn tillsammans sedan tidigare, har båda fast jobb, villa och allt det där så jag förstår inte varför han tycker att det skulle vara så hemskt.... Vi har haft oskyddat sex och det har han varit väl medveten om, det har tom varit hans eget val eftersom jag inte mått bra av dom preventivmedlen som jag provat.

    Är jag hemsk och egoistisk som överväger att behålla? Eller borde jag blunda för mina egna känslor i ett sånt här läge och bara fullfölja aborten? Hur skulle ni ha gjort?

    Är snart i v 12 och känner att jag inte kan vänta länge till med ett beslut...
    Följ ditt hjärta och gör inte våld på dig själv.

    Det förefaller som om du har två val här.   1.) Gå honom till mötes och leva med ett beslut som inte var ditt resten av livet.  2.) Följ ditt hjärta och hoppas på att han kommer till insikt när han bondat med nya ungen.

    Sist:  Kan du inte köra preventivmedel och han inte vill ha mer barn be honom sterilisera sig.  Går på en timma sedan behöver han inte oroa sig.

    /K 
    Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.
  • Emelie 1987
    Anonym () skrev 2013-07-02 11:30:25 följande:

    Det håller jag med om. Vad man dock får ha med i beräkningen är att bitterhet och depressioner även kan komma från mannens sida om ts fullföljer graviditeten...
    Visst kan det bli så också, absolut. Men det är ju som du själv säger hennes kropp och att han borde ha räknat med att hon skulle bli gravid.

    I detta fallet får han nog allt stå sitt kast. 
    En man, två barn, tre älsklingar
  • Anonym (Kvinna 30)

    Att sterilisera sig är för en man ett enkelt ingrepp. Han har inte gjort vad han kan för att förhindra en graviditet. Han får skärpa sig och ta sitt ansvar nu och är han smart så gör han det bästa av situationen och gör sin familj lycklig samtidigt. Gör inte abort, det verkar vara något du kommer ångra. Det är han som får ta sig i kragen nu! Han ska vara glad om du vill han honom ens efter att han betett sig så här illa. Det kan du hälsa från mig ;)

  • Anonym (Kvinna 30)

    vill ha honom skulle det stå.

  • Anonym (ett syskon)

    Har du visat honom bilder på ett foster i v.12? Det är ju ett syskon och hans egen avkomma han vill "ta bort". En lillebror eller lillasyster. Vad gör detta barn mindre värt än dess syskon?

    Nä, ta ansvar och låt barnet födas! Stå på dig, din man kommer troligtvis acceptera det och älska barnet när du väl bestämt dig.

  • Anonym (samma lika)

    Hej TS!
    Finns du kvar i tråden? Jag är i precis samma sist och vet inte hur vi ska lyckas ta ett beslut. Det är vårt tredje, ett oplanerat barn och vi har kämpat rätt hårt med lillebror som föddes prematur. Maken vill inte börja om men jag känner en fruktansvärd ångest och sorg över att ta bort ett syskon. Samtidigt är jag rädd att behålla ett barn han inte vill ha. Om relationen går sönder, kommer han älska sitt oplanerade barn? Vad har hänt hos er? Jag vill gärna prata med någon som upplever vad jag gör, inte de som bara har åsikter.

    KRAM!

  • Anonym (Ledsen)

    Jag finns kvar

    Vet dock inte riktigt vad jag ska säga om vår situation, den äter upp mig totalt, känner mig bara ledsen och otroligt ensam... Varje dag försöker jag ta modet till mig att säga till maken att jag inte fixar en abort, jag vill fråga honom om han vill fortsätta tillsammans eller om han vill att jag ska flytta, men varje gång jag försöker blir jag så rädd för vad han ska svara. Vi har knappt tagit i varandra den senaste månaden och häromdagen ville han ha sex men när han smekte mig över magen, inte för att känna på bebismage då utan som en del i förspelet, så kunde jag inte hålla ihop, bara grät och grät. Han sa förlåt, men för vad vet ja inte.. Vet inte om han fattade varför jag vart ledsen.

    Nu känns det som att tiden gått alldeles för mkt för att det ska kunna finnas alternativ kvar för min del. Maken har inte tagit upp ämnet en enda gång, inte heller frågat hur jag mår. Däremot planerar han glatt vår sommarsemester tillsammans. Blir så förbannad och ledsen på honom som tror att han kan säga till mig att göra abort och sen inte bry sig i det nåt mer, att han bara lastar över det på mig.

    Hur långt gången är du? Har ni kunnat prata om det öht?

    Kram


    Anonym (samma lika) skrev 2013-07-09 21:29:18 följande:
    Hej TS!

    Finns du kvar i tråden? Jag är i precis samma sist och vet inte hur vi ska lyckas ta ett beslut. Det är vårt tredje, ett oplanerat barn och vi har kämpat rätt hårt med lillebror som föddes prematur. Maken vill inte börja om men jag känner en fruktansvärd ångest och sorg över att ta bort ett syskon. Samtidigt är jag rädd att behålla ett barn han inte vill ha. Om relationen går sönder, kommer han älska sitt oplanerade barn? Vad har hänt hos er? Jag vill gärna prata med någon som upplever vad jag gör, inte de som bara har åsikter.

    KRAM!

  • SupersurasunkSara

    TS, jag vet att det är svårt, men kan du visa honom den här tråden? Eller skriva ett brev där du tar upp varför du blev så ledsen? Tala om att du behöver honom nu, hans stöd, inte att han lever vidare som om inget har hänt för något HAR hänt, ert BARN har hänt och det ligger i din mage och han vill inte att det ska få leva och det tär på dig för du kan inte ta bort det.

    Försök dock skriva det utan anklagelse om att han inte bryr sig, skriv hur det känns för DIG.

Svar på tråden Jag klarar inte en abort....