Jag klarar inte en abort....

Jag skickade ett sms till honom morgonen efter där dag skrev förlåt för att jag reagerade som jag gjorde och att det var för att det var så längesen han rörde vid mig att jag hade vant mig vid tanken att det öht inte skulle hända igen, han svarade inte ens på det... Det är så fruktansvärt ångestladdat allting, det känns som om mannen jag levt med i närmare 14 år med är en främling. Ena stunden har jag bara lust att ta ut skilsmässa och ta mig bort från allt men i nästa stund blir jag så rädd att bli själv med alltihopa..

Hur har det gått för dig?
Låt inte din makes bristande ansvar knäcka dig.
Klart att du ska ta hand om barnet, tyvärr är det så grymt att kvinnor får ta smällen när karlarna gjort dem gravida och sen bara vill springa därifrån som fega skolpojkar.
Men tack och lov har vi ett system är du som kvinna och mamma kan klara dig utan honom om han skulle vara elak och vilja lämna dig om du inte dödar er gemensamma avkomma. Hör du hur grymt det låter?
Du verkar ha gått in under hans tysta eller öppna hot och ta åt dig, känna fruktan som är en starkt nedbrytande sak, säg NEJ till fruktan för du behöver inte vara rädd.
Men förmodligen kan det bli så att han kommer tillbaka och så småningom kapitulerar vilket han borde gjort för länge sen, spec om du står på dig och visar att du inte låter dig skrämmas för då kommer han (även om han morrar) att få respekt för dig. Och du med! 

Du har bara en sak, ett scenario, att vara rädd för. Det är om du går emot dig själv och din modersinstinkt att älska och skydda och respektera den nya människa som är helt beroende av dig för sitt liv ett tag till, och gör abort fast det skriker inom dig att det är fel. Det kommer förmodligen att bryta ner ditt förhållande, du riskerar att bli bitter och lägga över ansvaret och skuldfrågan på din man (det håller dock inte för det är du inte ha som har rätt att fatta beslutet om barnet) och du riskerar också att han fortsätter att odla sin egoism och valet att inte vara solidarisk med dig så att han kanske lämnar ändå. Då står du ensam med all smärta och sorg plus traumat över att du fattade beslut att ta ett människoliv som du ville älska och skydda helst.

Så valet borde vara enkelt, stå på dig och din rätt att skydda ditt barn, ert barn och försök att inte tänka dig in i rollen som en klängranka. Skulle din man vara hård och lämna dig så är han ju ändå inte den man du skulle kunna känna dig trygg med ändå, och då var det ju bara en tidsfråga innan han visade sitt nya jag. Men han kan ju vilja satsa på att kommunicera också, kanske han känner sig sårad och rädd. Försök visa förståelse, men låt dig aldrig hotas till abort för de skull.
Har ni sex så begär inte att han ska tänka på dig som mamma och klappa det lilla barnet, det kommer nog så småningom och tar längre tid för män som ju inte bär barnet i sina kroppar. Lycka till! 

Tack snälla ni för era fina ord, ni anar inte vad det betyder <3

Läget är väl inte så mkt förändrat egentligen... Jag önska så att jag var starkare än vad jag är! Idag frågade vår dotter mig om vi någonsin skulle skilja oss, ja visste inte riktigt vad jag skulle svara, det kändes i hjärtat!

Har fått en kula på magen som inte går att ta miste på längre, han ser den ju varje dag men verkar inte bry sig nämnvärt tyvärr.

Till helgen har vi bokat en natt på hotell tillsammans med barnen, vi ska gå på marknad och tivoli tillsammans men sen orkar jag jag inte hålla fasaden uppe mer känner jag. Maken vill att vi åker iväg till ett annat ställe och stannar två nätter med hotell men har inte velat boka ngt än, innan dess vill jag veta om han har för avsikt att fortsätta med mig inkl vårt kommande barn eller om det är bättre att jag lägger tiden på att hitta nytt boende. Återigen önskar jag att jag är stark nog att fråga rätt ut när tillfället kommer.

Jag ringde iaf bm igår och bokade tid för inskrivning, så nu känns det som att beslutet är definitivt. Det har känts som en stor klump i magen när jag läst om fostrets utveckling och veta att jag kanske måste ta bort det när det är så otroligt utvecklat redan. Nu känns den där klumpen inte lika mkt, jag kommer inte att döda mitt lilla lilla barn som växer inom mig, även om dess pappa beter sig som han gör just nu.

Jag vill inte tvinga honom att vara pappa till det här barnet om han inte vill, ser han hellre att vi går isär så tänker jag inte tvinga honom till nåt ansvar, men det är hans förlust isf. Saknar hans närhet så det gör ont i mig, men jag tror att hans svek gör ännu ondare.

Tack snälla ni för era fina ord, ni anar inte vad det betyder <3

Läget är väl inte så mkt förändrat egentligen... Jag önska så att jag var starkare än vad jag är! Idag frågade vår dotter mig om vi någonsin skulle skilja oss, ja visste inte riktigt vad jag skulle svara, det kändes i hjärtat!

Har fått en kula på magen som inte går att ta miste på längre, han ser den ju varje dag men verkar inte bry sig nämnvärt tyvärr.

Till helgen har vi bokat en natt på hotell tillsammans med barnen, vi ska gå på marknad och tivoli tillsammans men sen orkar jag jag inte hålla fasaden uppe mer känner jag. Maken vill att vi åker iväg till ett annat ställe och stannar två nätter med hotell men har inte velat boka ngt än, innan dess vill jag veta om han har för avsikt att fortsätta med mig inkl vårt kommande barn eller om det är bättre att jag lägger tiden på att hitta nytt boende. Återigen önskar jag att jag är stark nog att fråga rätt ut när tillfället kommer.

Jag ringde iaf bm igår och bokade tid för inskrivning, så nu känns det som att beslutet är definitivt. Det har känts som en stor klump i magen när jag läst om fostrets utveckling och veta att jag kanske måste ta bort det när det är så otroligt utvecklat redan. Nu känns den där klumpen inte lika mkt, jag kommer inte att döda mitt lilla lilla barn som växer inom mig, även om dess pappa beter sig som han gör just nu.

Jag vill inte tvinga honom att vara pappa till det här barnet om han inte vill, ser han hellre att vi går isär så tänker jag inte tvinga honom till nåt ansvar, men det är hans förlust isf. Saknar hans närhet så det gör ont i mig, men jag tror att hans svek gör ännu ondare.

Men så irriterande! Har skrivit ett långt inlägg men det verkar som att bara första meningen vill komma med.. Försöker igen!

Tack snälla ni för era fina ord, ni anar inte vad det betyder <3

Läget är väl inte så mkt förändrat egentligen... Jag önska så att jag var starkare än vad jag är! Idag frågade vår dotter mig om vi någonsin skulle skilja oss, ja visste inte riktigt vad jag skulle svara, det kändes i hjärtat!

Har fått en kula på magen som inte går att ta miste på längre, han ser den ju varje dag men verkar inte bry sig nämnvärt tyvärr.

Till helgen har vi bokat en natt på hotell tillsammans med barnen, vi ska gå på marknad och tivoli tillsammans men sen orkar jag jag inte hålla fasaden uppe mer känner jag. Maken vill att vi åker iväg till ett annat ställe och stannar två nätter med hotell men har inte velat boka ngt än, innan dess vill jag veta om han har för avsikt att fortsätta med mig inkl vårt kommande barn eller om det är bättre att jag lägger tiden på att hitta nytt boende. Återigen önskar jag att jag är stark nog att fråga rätt ut när tillfället kommer.

Jag ringde iaf bm igår och bokade tid för inskrivning, så nu känns det som att beslutet är definitivt. Det har känts som en stor klump i magen när jag läst om fostrets utveckling och veta att jag kanske måste ta bort det när det är så otroligt utvecklat redan. Nu känns den där klumpen inte lika mkt, jag kommer inte att döda mitt lilla lilla barn som växer inom mig, även om dess pappa beter sig som han gör just nu.

Jag vill inte tvinga honom att vara pappa till det här barnet om han inte vill, ser han hellre att vi går isär så tänker jag inte tvinga honom till nåt ansvar, men det är hans förlust isf. Saknar hans närhet så det gör ont i mig, men jag tror att hans svek gör ännu ondare.

Men så irriterande! Har skrivit ett långt inlägg men det verkar som att bara första meningen vill komma med.. Försöker igen!

Tack snälla ni för era fina ord, ni anar inte vad det betyder <3

Läget är väl inte så mkt förändrat egentligen... Jag önska så att jag var starkare än vad jag är! Idag frågade vår dotter mig om vi någonsin skulle skilja oss, ja visste inte riktigt vad jag skulle svara, det kändes i hjärtat!

Har fått en kula på magen som inte går att ta miste på längre, han ser den ju varje dag men verkar inte bry sig nämnvärt tyvärr.

Till helgen har vi bokat en natt på hotell tillsammans med barnen, vi ska gå på marknad och tivoli tillsammans men sen orkar jag jag inte hålla fasaden uppe mer känner jag. Maken vill att vi åker iväg till ett annat ställe och stannar två nätter med hotell men har inte velat boka ngt än, innan dess vill jag veta om han har för avsikt att fortsätta med mig inkl vårt kommande barn eller om det är bättre att jag lägger tiden på att hitta nytt boende. Återigen önskar jag att jag är stark nog att fråga rätt ut när tillfället kommer.

Jag ringde iaf bm igår och bokade tid för inskrivning, så nu känns det som att beslutet är definitivt. Det har känts som en stor klump i magen när jag läst om fostrets utveckling och veta att jag kanske måste ta bort det när det är så otroligt utvecklat redan. Nu känns den där klumpen inte lika mkt, jag kommer inte att döda mitt lilla lilla barn som växer inom mig, även om dess pappa beter sig som han gör just nu.

Jag vill inte tvinga honom att vara pappa till det här barnet om han inte vill, ser han hellre att vi går isär så tänker jag inte tvinga honom till nåt ansvar, men det är hans förlust isf. Saknar hans närhet så det gör ont i mig, men jag tror att hans svek gör ännu ondare.

Hallå igen!

Vad roligt att du känner dig lite styrkt iaf, man är så ömtålig när man är gravid och behöver mer än nånsin goda ord och uppbackning.
Han är inte ensam om att svika, fler och fler killar/män i vårt land (kanske i de flesta länder?) verkar bli mer o mer egotrippade, men samtidigt så har mannen en annan könskaraktär eller hur jag ska säga, och upplever inte närheten till barnet lika starkt alls utan känner sig ofta hotad av ännu mer plikter och ansvar ända fram tills han ser det lilla knytet och får hålla barnet i sina armar.

Jag har genomgått en liknade grej när jag var gravid med yngsta barnet. Han var direkt elak ibland och jag grät och grät i min ensamhet. Kändes som att han avskydde både mig och barnet, det var något av en mardröm. Min räddning var att jag bad till Gud. Kanske låter konstigt för den som inte tror, men för mig var det vad som höll mig uppe. Jag bad till Gud att han skulle sluta vara hatisk och börja älska barnet. Det var uppriktigt sagt många tårar men på nåt vis fick jag styrka min kristna tro av att veta att jag skyddade barnet och fick lida för det. I slutet av graviditeten vände det mer och han höll ibland handen på magen och kände de små kickarna.
Så när det var dags var han med. När vår son föddes var han stoltast i världen, tittade på honom och gav mig beröm för att jag varit så "duktig". Han sov över på BB första natten när vi hade barnvakt till syskonen. Det tyckte jag var bra, tror det svetsar samman mer om pappan inte knuffas ut ur gemenskapen pga sjukvårdens regler utan får vara med och lära känna bebin från början. 
Du kan lita på att han var en stolt och kärleksfull pappa och jag tänkte det jag tänkte många gånger, men avstod klokt nog från att påminna honom om hur hemskt han betett sig. Tror nästan att han lyckades förtränga det, fast jag unnar honom uppriktigt sagt att komma ihåg lite mer och få sig en tankeställare. Men ha härdar nog inte ens ut med tanken på att han kunnat styrt om så att vår älskade son inte skulle fått födas om han fått sin dåraktiga vilja igenom.

Jag hoppas att du och din man får en bra helg tillsammans.
Om det inte är helt kört så att han bestämt sig, så är mitt tips: älska dig själv. Du är underbar och värd att älska, oavsett hur din man mår och beter sig, du är även modig som står upp för barnet och inte gör abort för att "rädda" relationen. Och så tycker jag att om det blir tillfälle, dvs om han skärper sig och är godhjärtad någotsånär, så kan du gärna berömma honom för det som han gör bra. Även kanske lägga korten på bordet, säga till honom att du är sårad och jätterädd att han ska lämna dig och barnen. Tala om för honom att du är kär i honom och att han betyder så mycket för dig och att han är jätteviktig för både dig och barnen. 
Men då menar jag inte att du ska vara en klängranka, försök säga det med kärlek men också med självrespekt. Visa att du ändå respekterar dig själv och ditt beslut om barnet ni väntar vad än han säger eller gör. Skulle han vilja skiljas/separera så är det hemskt och sorgligt, men trots allt så kommer du att överleva och klara dig bra. Men om han förhoppningsvis älskar dig och barnen och tar sitt ansvar så är det fint och härligt att vara en familj, bestäm dig för att kämpa för familjen, försök att göra hans liv bra och vara ett bra stöd för honom, så kommer nog han att göra likadant ska du se. Jag rekommenderar att hitta nån bra familjerådgivning, parterapi, tror att du kan få gratis telrådgiving hos Levande familjer som hjälpt många, både kristna och icke-kristna par. Måndag 22 juli ska de på Löttorps camping om ni händelsevis har vägarna ditåt så här i semestertider. Finns ju även terapi gm kommunen tror jag men det kan vara väldigt lång kö och jag som har erfarenhet av bådas metod rek. varmt Lf.
I´ll stand with you in prayers. God can and will do miracles!
 

Åååh, ångest :( Han är så grinig och fräser åt barnen titt som tätt emellanåt, där och då känner jag att honom vill jag inte vara med längre och tankarna på abort kommer igen. I nästa stund är han precis så lättsam och glad som han brukar, mannen jag blev kär i, då blir jag rädd för att förlora honom samtidigt som kärleken till bebisen i magen är så stark..

Jag fattar att hans humörsvängningar har att göra med att han inte vet vart han har mig, men han gör ju inget åt situationen han heller. Vi lider i det tysta bägge två. Just nu samlar jag mod till att fråga om han vill att jag ska flytta, men jag är så rädd för hans svar. Samtidigt har han inte ens tagit i mig sen den gången han ville ha sex, pga min reaktion då eller för att han inte vill kan jag ju bara gissa mig till, men en kram hade jag ju inte dött av. Det känns som att vårt äktenskap inte ens kommer att nå sin första bröllopsdag :(

Jag har fortsatt läsa din tråd men har haft svårt att svara via mobilen. För oss löste det sig smidigare. Efter en vecka hade jag bestämt att jag inte ville genomgå en abort och maken har accepterat det även om han hade önskat att vi nöjt oss med två. Jag var rak och tror att du också tjänar på att vara det. Hur än det slutar. Om han ser att du velar tror han kanske att hans nonchalans kan ge resultat!? Stå upp för att du vill behålla barnet. Att det är ert gemensamma ansvar och att du förutsätter att han kommer ta ansvar dör det, med eller utan dig. Låter kanske hårt men jag tror att jag "vann" hans respekt på att vara stark..(vilket jag vanligtvis inte är).