IVF januari 2014 - vi som kämpar vidare

Ge inte upp raringar! Jag håller tummarna tills de blir blåa för er och önskar er den styrka ni behöver för att klara det. Snobben, du var ju ett stort stöd för mig och är så glad att du kommit så långt nu, och Babylove du har också varit ett stor stöd och verkar vara en sån härligt underbar och fin människa så stå ut lite till så kommer det att fixa sig. Det har du verkligen förtjänat! Kram på er!

Tack fina ni! Blev väldigt rörd av era fina ord. Tack för stödet! Vi har bokat in en semester till Grekland nästa månad. Känns bra. Får se om vi tar sista ägget( sjätte ägget ) efter det eller väntar på landstinget.

Åh, vad skönt för er!  Hoppas ni kan koppla av och släppa allt med ivf för en stund, det behöver man med jämna mellanrum för att orka kämpa vidare sen med nya tag.

Hej alla!! Nu har jag inte skrivit nått på länge men känner att jag vill skriva av mig lite. Nu är man ruvare igen, fick idag tillbaka en blasto i naturlig cykel. Har gjort 3 et och detta är mitt 3 fet. Fortfarande är hoppet stort efter ett syskon. Allt ser bra ut men det fäster inte. Första barnet gick på första försöket, men nu går det inte. Men vi kämpar på nån gång bör det ju lyckas. Nån mer som ruvar?

Hej! Hoppas verkligen det fäster denna gång! Själv har jag inga problem med just fästningen, utan att det ska stanna. Har endast gjort 1 ET och ett FET. Blivi gravid vid båda tillfällena, men det har slutat med mf. Nu ska jag till kliniken 22/4 och kolla hur äggblåsan utvecklas, så förhoppningsvis blir jag ruvare första veckan i maj :)

Lycka till med ruvningen!
Hade samma problem, allt såg jättefint ut men embryot ville inte fästa. 5:e återföringen blev jag gravid men fick missfall i v.7 och först nu på 9:e återföringen blev jag gravid igen och är nu i v.13
Ge inte upp!

Tack!! Det som jag börjat tänka på är när ger man upp? Det kan jag inte tänka mig göra , detta är min ända sätt till att bli gravid för det går inte på naturlig väg.

Väldigt individuellt det där. Jag kände som du, tyckte det var väldigt påfrestande mellan varven men vägrade ge upp. Ville inte leva med vetskapen att det kanske hade fungerat nästa gång. Så vi satte aldrig någon gräns som en del gör utan kände bara att vi fortsätter tills det lyckas. Får vi börja betala så ser vi väl till att vi kan göra det.
Det kändes så viktigt!
Men en del känner att det är alltför jobbigt med behandlingar och den psykiska pressen att dom redan tidigt sätter upp en gräns för hur många försök man vill ge det.
Det gäller att komma fram till vad som känns bäst för en själv.

Vi betalar redan iom att vi redan har ett barn. Nån stress känner jag inte direkt utan jag tänkte mer på om det finns nån gräns där de säger att efter så många försök är chansen mindre och mindre?

En annorlunda fråga.. Hur mår era män när ni genomgår Detta? Min man mår så dåligt. Det beror ju på hans spermiekvalitet. Jag känner att jag inte kan må dåligt då jag måste "trösta" honom då han är den svaga och jag den starka. Just nu är han en riktig "PMS- gubbe". Är så trött på hans grinighet..