Gravid med andra, vet inte om jag klarar det.

This is of the record but I have to ask - hur kan din partner inte kunna använda kondom!? Det låter väldigt skumt

Hej TS.

Det låter som du haft och har det väldigt jobbigt just nu.

Har du någon möjlighet att prata med din psykolog om detta?

Att killen inte kan ha kondom var det dummaste jag hört. Har du provat kopparspiral?

Wow. Tre svar. Inget hjälpsamt.

Vilket känns mest rätt? Mest fel?

Känns det fel så är det fel. Känns det rätt så är det rätt.

Om jag läser mellan raderna så vill du ha barnet. Men är orolig för barnens framtid.

Även om du haft god ekonomi, gift och hus

Allt man har idag kan vara borta imorgon.

Tycker ändå du tänker klokt. Du är medveten. Insiktsfull. Ansvarsfull. Du har dessutom tänkt genom det fram och baklänges. Tror du redan har svaret i ditt hjärta.

Vi ångrar bara det vi inte gör...

Tror allt faller på plats av dig själv för dig.

Syskon. Min dotter är social. Hon är på väg att få syskon. Vi gjorde den bedömningen att hon skulle uppskatta det väldigt mycket. Vi har haft svårt att få till det.. Att få barn. Om hon inte varit så social av sig så kanske vi hade struntat i det. Det kostar oss mängder med energi att vara gravida. Massa historik..

Så.. Bara du vet hur din son skulle uppleva ett syskon. Syskon. Där tänker jag också att de alltid kommer att ha varandra.

Gör det som känns rätt. Resten löser sig varteftersom.

De flesta säger väl att det bästa man kan ge sina barn är syskon!

Hur som helst borde ni kanske se över era preventivmetoder i framtiden. Sterilisering eller kopparspiral kan ju vara alternativ.

Det finns flera orsaker till att en del män inte kan använda kondom, vi har helt enkelt fått välja att ha koll på ägglossning eller att inte ha sex alls. Jag skulle personligen inte må dåligt utan sex men jag tror jag är ganska ensam om det. Har inte kunnat använda kopparspiral eftersom jag vanligtvis har en förjävla hemsk mensvärk och blöder väldigt mycket i sju dagar med en cykel på 24 dagar - alltså extremt mycket. När jag frågat på UMO och MVC så har de avrått mig från kopparspiral då det kan förvärra mensvärk osv. Därför tyckte jag att det kanske räckte med kalendermetoden. Men jag skrev inte här för att ursäkta min brist på preventivmedel, som sagt, alla kan inte använda allt och när man har en personlighetsstörning som gör att du ena dagen faktiskt ser fram emot att bli gravid och andra dagen hellre dör än blir gravid så är såna här beslut inte lika enkelt som det skulle kunnat vara. Jag har inte det minsta FÖRSÖKT bli gravid, vi har bara varit för dåliga på att undvika det.

 

Det känns mer fel än rätt att behålla ett barn som jag egentligen inte vill ha. Har försökt diskutera med sambon och det "bästa" jag kan komma fram till som jag skulle må minst dåligt för är att fullfölja graviditeten, och om det inte funkar så får helt enkelt han bli ensam vårdnadshavare. Då slipper jag leva med en till abort, och jag kanske hinner vänja mig vid tanken och faktiskt bli lycklig under graviditetens gång. Allt kanske löser sig på vägen. Han verkar då hellre vilja att jag gör abort, och det känns mest logiskt eftersom vi annars förlorar varandra. Men då är jag tillbaka där jag började - jag vill ju inte behöva gå igenom en till abort. Det är det absolut värsta jag någonsin upplevt, och jag går ständigt och tänker "jag skulle haft BF om två veckor, jag kunde ha varit höggravid just nu.." Det bara snurrar. Alla för- och nackdelar har egna fram- och baksidor. Jag kan hitta något negativt med varenda argument. Så fort jag nästan bestämt mig för att behålla så kommer jag på att det är omöjligt, men tanken på en abort gör mig så hemskt ledsen. Jag vill bara det bästa för min son, och om nu syskon är det bästa man kan ge ett barn så kanske jag egentligen inte borde vänta längre ändå. Han blir bara äldre, och då är det kanske bäst att ha "bara" fyra år mellan. 

 

Som ni märker så kommer jag fortfarande inte fram till något.. jag vill helt enkelt bara slippa välja. Just nu vill jag bara ha det ogjort och vara själv, för då kan jag inte bli gravid mer. Vill aldrig behöva känna den här förvirringen och smärtan igen.

Vet inte vad som kan hjälpa här, men jag har inga föräldrar att prata med och inga förstående vänner, så jag vet inte vart jag ska vända mig. Vill nog mest bara skriva ner allt så jag har mina tankar samlade, sitter annars bara och gråter.

 

Ok, men om du kan tänka dig att "ge" barnet till din partner kanske du också kan tänka tanken att adoptera bort barnet?
Det är ju inget du måste bestämma nu det heller, men om du under resans gång verkligen känner att det inte fungerar med ett till barn så finns alltid den möjligheten.
Det är familjerätten (socialtjänsten) som hjälper till med det i sådana fall. Så du måste inte besluta nu.
Om du redan nu ångrar din förra abort låter det som en dum idé att göra en till tycker då jag.

Var den frågan som dök upp hos mig med! Hur kan en vuxen man inte kunna använda kondom?? Håller med om att det låter skumt.

Som sagt, finns olika orsaker till det. Det förändrar inte hur svårt det är för mig just nu, så snälla sluta påpeka det. Det räcker med att jag vet varför.

Hur har det gått? Har själv  sjukligt svårt att välja i stora frågor så förstår din beslutsångest...

Jag kommer ingenstans. Dagarna går och jag vet att fostret växer, men så fort jag bestämt mig för det ena så inser jag att det inte är vad jag vill. Åt båda hållen, hela tiden. "Abort-kuratorn" säger att det låter på mig som att jag hela tiden kommer tillbaka till att jag egentligen inte vill fortsätta graviditeten. Hon nämnde att hon lägger stor vikt vid det man säger först, för det är det man verkligen vill, och jag började samtalet med "Jag vill egentligen bara vara ensam med min son". När hon sa det så började jag stortjuta, för det är ju det jag vill, men samtidigt inte.. Min psykolog verkar däremot vara totalt emot abort, hon säger att jag visst kommer klara det och att mina argument är praktiska och inte känslomässiga. Jag förstår henne inte, hon verkade mest prata för sin egen åsikt och inte om vad som är bäst för mig.

 

För några dagar sedan kom min sambo på att han nog inte vill ha barn nu. Då fick jag den här "man vill alltid ha det man inte kan få"-känslan och ville plötsligt absolut behålla. Efter två dagar gick han med på det. Men igår blev vi oense om andra saker och nu känner jag att jag helt enkelt inte alls vill ha barn med honom, för jag vet inte hur länge det håller mellan oss. Känner mig så hemskt, vill bara göra det bästa för min son.

 

Ledsen för mina wall of text-inlägg, men jag har som sagt inte så många att prata med..

Hej!

Jag är själv helt sänkt nu pga min velighet och svaghet...Liknande men ändå olik situation. Jag har tre befruktade embryon i frysen. De har legat där i snart sex år....Första maj slängs dom om jag inte använder dom. Vi har ett barn på snart fem år som kom till genom IVF, dvs provrörsbefruktning och dessa embryon är därifårn så det är våra egna. Jag har hela tiden velat ha ett syskon men det är många saker emot också....vår relation och nu också vår ålder. För 2,5 år sen när jag frågade sa min sambo nej, sen sa han ja men var tvär...Så jag har liksom fått ta beslutet för båda två känns det. Jag har någon spärr mot att ta beslut. Jag har ingen diagnos eller så men jag tog några stora beslut som ung som ledde till stark ångest och depression och efter det har jag verkligen svårt att ta stora beslut. Så det är elakt gjort tycker jag av min sambo att sätta mig i denna situation. Antingen skulle han stå för beslutet eller säga nej. Han har varit sur varje gång jag tagit upp det men åndå godkänt det. Varje morgon, varje kväll i två år har jag tänkt på hur jag ska göra. Jag har känt mig sur varje dag på min sambo pga hans bettende. Jag har vaknat av ångest varje morgon. Ändå har jag varje månad ångrat att jag inte försökte månaden innan. Nu har tiden gått...embryona slängs första maj....jag kunde ha åkt idag men samma handlingsförlamning. Jag är så gammal nu så vi kan inte göra nytt IVF så detta är sista chansen för syskon. Jag önskar min sambo kunde ta mig i handen och åka med mig till kliniken men det är försent nu.. I bästa fall får jag ägglossning i början på april igen...men vi har tre embryon och bara en hinns sättas tillbaka...så chansen är inte stor längre...jag tycker att jag är dålig som slängt bort chansen...tid har gått åt att tänka på detta istället för att ordna upp min tillvaro...Jag har hela tiden velat ha barn men nackdel med förhållandet och så när min sambo egentligen inte vill har ja ginte klarat av att göra det men ändå velat klara av att göra det men velig och så går allt runt runt till en enda stor ångest och nu när det är försent så är jag helt sänkt och ångrar mig.

Tänker att när man är handlingsförlamad så är det lättare att låta tiden gå....för dig att inte göra abort...för mig att inte sätta in...jag ångrar att jag inte orkade genomföra det...jag tänker för mycket.

Jag kan inte svara på hur du ska göra, när jag själv är så obeslutsam...det jag tänker på är att i början är det ju inte ett barn..så om du inte vill ha ett barn ska du inte känna dig hemsk som inte låter en graviditet fortsätta....Du har säkert fler chanser sen att få barn. Däremot om du vill behålla hoppas jag du får rätt stöd till att orka...

Tror också det är lite så att vad man än väljer så när man måste välja fast man inte är säker så ångrar man valet...och tänker på det andra alternativet...

Jag känner panik, ångest, sorg, besviken, deppad. Jag önskar jag kunde gråta så jag fick lite lättnad men jag kan inte. Tur att jag har en chans till...hoppas jag får ägglossning...tur att jag har ett barn i varje fall...annars skulle jag sjunka ner i depression för alltid känner jag. Så rädd att något ska hände henne.

TS: Jag har läst om så många som ångrar sin abort. Och jag tror att om man är osäker på sitt beslut så är risken väldigt stor att man sedan ångrar aborten.

Jag tycker du ska behålla det barnet du bär på nu. Dels så har du redan gått igenom en skitjobbig abort, dels så känner du i ditt hjärta att du vill behålla det, annars skulle du inte ens starta den här tråden.
Det kanske är meningen att ditt första barn ska få ett syskon, behöver inte nödvändigtvis betyda att livet vara blir jobbigare, det du bär på kanske är världens lugnaste unge. Det är väldigt roligt för barn att få syskon, och det kanske är din sista chans att få ett till barn. Tänker du långsiktigt, så är det bättre att behålla barnet, så behöver ditt första barn inte växa upp utan syskon ifall du aldrig skulle få en till chans. Man vet aldrig hur det blir i framtiden, man kan inte tänka att det är bara att skaffa en till sen i framtiden då jag vill bli gravid.. inte alltid så det blir.
Det är lätt för män att heja för abort då det inte är deras kroppar ingreppet görs på!!!  vet han inte om hur dåligt du mått efter din förra abort?? om ja, hur kan han ens komma på den tanken att vilja att du gick igenom det igen?
gravidhjalp.se/stod-och-hjalp-under-graviditeten/socialt-stod-till-foraldrar/  finns stöd att få.
gravidhjalp.se/stod-och-hjalp-under-graviditeten/ekonomiskt-stod-till-foraldrar/
www.tjejjouren.se/tjejguiden/familj/ung-mamma-421

Önskar dig allt gott oavsett vad du bestämmer dig för. Men jag hoppas du får hjälp att bearbeta din tidigare abort så att du mår bättre igen. Finns fin styrkemusik, du måste låta dig själv sörja.







rebeccaonline.se/ finns en jättefin sång som hon sjungit som heter vi möts i himmelen och andra som gått igenom en abort känt sig berörda av och hjälpt till att skriva text till.

Önskar dig allt gott oavsett vad du bestämmer dig för, du är en värdefull människa med mycket att ge och är en jättebra mamma trots din diagnos, det är jag säker på. Tvivla aldrig på det.

Visst är det säkerligen hemskt att ångra en abort. Men att ångra ett barn är ännu värre. Jag hoppas att du kan komma fram till rätt beslut för just dig!
Och tänk... man vet aldrig vilket barn man får. Det kan slå åt båda hållen...

Tycker inte att vi som läser ska råda åt något håll. Berätta om sinA erfarenheter och vad vi tyckef om olika saker kan man göra men inte säga helt hur hon ska göra för vi vet inte hela situstionen för henne.

Hur är det idag? Kram!