Ägglossning om 4 dagar och för första gången i mitt liv siktar jag på bäbis. Är mycket medveten om att det inte "bara händer" på första försöket, men då det ändå är en big deal att försöka sig på en bäbis är det ganska svårt (omöjligt) att "ta det som det kommer".
Kommer väl börja leta tecken som ett psykfall nästa vecka och framåt, haha, så dumt jag veeet. Men coolare än så är jag inte.
Någon mer?
Konstigt, jag blev Anonym, men det är jag, Fjällsippa som skrev det långa inlägget här ovan. Sorry för att det blev så långt!!
Fjällsippa: jag känner igen mig ganska mycket i det du skriver, med karriär o kontrollfreak ;)
Jag och min sambo träffades för 2 år sen. Vi har precis börjat försöka den här månaden men han är inte jättespänd som jag är, vilket känns lite trist.. Skulle önska att han var lika förväntansfull som jag.
Grejen är att om någon sa till mig att om 1,5 eller 2 år kommer du ha ditt barn skulle jag kunna vänta men pessimisten i mig tror att det kommer ta lååångt tid för oss. Därför vill jag börja i tid.
Min sambo är snart 40, så 10 år äldre än mig. Det stressar mig mer än det stressar honom!
Kör ni med ägglossningstickor? Jag träffade en kompis igår som sa att det stressade ihjäl hennes o mannens sexliv.. Jag är så rädd att min sambo ska ångra sig så avvaktar ev med stickor..
Lisen 84: Ja vi kör med ägglossningsstickor. Plus att jag tempar. Jag gjorde det innan med en P-dator då jag inte tål P-piller, och nu använder vi den tvärtom, för att ha koll på de fertila dagarna. Jag har dessutom en jättebra app, NaturalCycle, där jag för in min temp varje dag. Jag tror inte att ägglossningsstickoena stressar oss, utan rvärtom så får en glad gubbe oss också att bli glada! :) Vi tycker som sagt fortfarande att det är väldigt roligt att göra barn. Jag känner mig nog egentligen inte så stressad, utan mer otålig. Precis som du säger, om jag visste att det skulle bli ett barn inom Xmånader så skulle jag vara lugn, men jag har så många vänner som har haft problem så jag är lite pessimistisk och tänker att det kanske inte ens går alls. Med ägglossningstesterna så vet jag att åtminstone det funkar.
Usch va nervös jag varit hela dagen. Startade morgonen med att det kom lite rosabrunt på pappret när jag torkade mig. Fick panik! Jag är så otroligt rädd för att förlora mitt lilla knyte. Under dagen har det kommit pyttelite rosabrunt på pappret när jag går på toa. Har läst runt massa på nätet men blir ju inte lugnare av det. Kan vara helt normalt eller ett början till missfall :/
På morgonen passade jag även på att ta ett till graviditetstest och det visade lite starkare än igår. Det gav mig iaf lite hopp...
Ia85: Vad spännande! Hoppas det går bra för er!
Lisen84: Nä jag brukar inte känna, men märker på flytningarna när det är dags.
Vi har väntat pga studier och att vi tack vare det hade lite mer av ett särboförhållande iaf under veckorna eftersom det var en bit bort. Vi tänkte att vi skulle börjat när vi gifte oss för 4 år sedan men som sagt annat som sagt stopp. Vi har varit tillsammans i nästan 10år så det börjar kännas att det verkligen är dags nu. Folk runt omkring har börjat fråga också nu när jag pluggat klart, även om jag tycker att det är väldigt oartigt att fråga sånt. Sist fick jag frågan dagen efter senaste mf, kunde lätt hålla mig för skratt kan jag säga. Om någon skulle fråga idag skulle jag nog säga "Jaaa, vi försöker men vi har haft 2 missfall och jag vill helst inte prata mer om det" men den där gången var jag ju så ledsen själv så fick bita mig i tungan för att inte börja gråta där och då...
Men skönt att få prata av sig härinne med andra som också kämpar på. Man känner sig lätt ensam annars. Kram på er :)
Ia85: Vad spännande! Hoppas det går bra för er!
Lisen84: Nä jag brukar inte känna, men märker på flytningarna när det är dags.
Vi har väntat pga studier och att vi tack vare det hade lite mer av ett särboförhållande iaf under veckorna eftersom det var en bit bort. Vi tänkte att vi skulle börjat när vi gifte oss för 4 år sedan men som sagt annat som sagt stopp. Vi har varit tillsammans i nästan 10år så det börjar kännas att det verkligen är dags nu. Folk runt omkring har börjat fråga också nu när jag pluggat klart, även om jag tycker att det är väldigt oartigt att fråga sånt. Sist fick jag frågan dagen efter senaste mf, kunde lätt hålla mig för skratt kan jag säga. Om någon skulle fråga idag skulle jag nog säga "Jaaa, vi försöker men vi har haft 2 missfall och jag vill helst inte prata mer om det" men den där gången var jag ju så ledsen själv så fick bita mig i tungan för att inte börja gråta där och då...
Men skönt att få prata av sig härinne med andra som också kämpar på. Man känner sig lätt ensam annars. Kram på er :)
ÄL +6 nu, den molande värken i magen håller i sig stadigt, det känns liksom "tungt" där nere och nästan som träningsvärk! Det går bak i ryggen som också värker lite. Mått illa i tre dagar och innan när jag höll på och städade fick jag metallsmak i munnen.. Och nu på kvällen kom ont i brösten med!
Jag brukar ha ont i brösten i ungefär en vecka före mens så det SKULLE lika gärna kunna vara det, men när man klamrar efter halmstrån så kanske det kan vara ytterligare ett tecken? Eller så är jag skengravid.. Jag menar det vore inte första gången...! :S
Hur ska jag orka vänta till nästa måndag?? Hjäääälp!
Usch va nervös jag varit hela dagen. Startade morgonen med att det kom lite rosabrunt på pappret när jag torkade mig. Fick panik! Jag är så otroligt rädd för att förlora mitt lilla knyte. Under dagen har det kommit pyttelite rosabrunt på pappret när jag går på toa. Har läst runt massa på nätet men blir ju inte lugnare av det. Kan vara helt normalt eller ett början till missfall :/
På morgonen passade jag även på att ta ett till graviditetstest och det visade lite starkare än igår. Det gav mig iaf lite hopp...
Diamant: Vad spännande, ja väntan är ju outhärdlig hela tiden efter ÄL!
Lisen84: Nä jag vet, inte okej. Lustigt hur folk tar sig den friheten när dem inget vet - vi har ju ändå varit tillsammans så länge att anledningen kan vara att vi inte kan! Min man tyckte det var jättejobbigt med det sista missfallet när man hade ställt in sig mer. Men tror båda känner sig väldigt motiverade just nu, vi verkar ju kunna få plus så bara att kämpa på igen nu.
Diamant: Oj vad spännande! Det låter ju faktiskt som att du har "riktiga" symptom och inte bara skengravidssymptom =)
Jag och min kille träffades för snart tio år sedan. Men då var vi inte alls redo för barn. Först ville vi plugga och sen ville vi testa på att jobba utomlands och sen ville vi få en karriär i sverige och sen ville vi resa och sen ville vi gifta oss och sen bytte vi båda jobb och ja.. så har det rullat på. Nu har vi väll båda insett att det nog aldrig kommer att komma en perfekt tidpunkt för att skaffa barn så därför har vi börjat försöka nu. Sen så hävdar jag alltid att det är min biologiska klocka som har börjat ticka för just nu är jag gravid-galen! jag ser bebisar och gravidmagar överallt och typ det enda jag tänker på är hur och när jag ska bli gravid! För typ ett år sen tänkte jag inte på barn över huvud taget, eller, jag viste ju att jag definitivt ville ha barn någongång men det behövde absolut inte bli just precis NU! Ja, kroppen är konstig.
Vi har väntat pga studier och att vi tack vare det hade lite mer av ett särboförhållande iaf under veckorna eftersom det var en bit bort. Vi tänkte att vi skulle börjat när vi gifte oss för 4 år sedan men som sagt annat som sagt stopp. Vi har varit tillsammans i nästan 10år så det börjar kännas att det verkligen är dags nu. Folk runt omkring har börjat fråga också nu när jag pluggat klart, även om jag tycker att det är väldigt oartigt att fråga sånt. Sist fick jag frågan dagen efter senaste mf, kunde lätt hålla mig för skratt kan jag säga. Om någon skulle fråga idag skulle jag nog säga "Jaaa, vi försöker men vi har haft 2 missfall och jag vill helst inte prata mer om det" men den där gången var jag ju så ledsen själv så fick bita mig i tungan för att inte börja gråta där och då...
Men skönt att få prata av sig härinne med andra som också kämpar på. Man känner sig lätt ensam annars. Kram på er :)
Jag känner flera par som varit ihop länge (7-12 år) och ingen av dom har barn, just därför har jag ALDRIG frågat dom om det. Jag tycker det ingår i vanligt sunt förnuft för det är ju inte så att de inte vet om att de skulle kunna skaffa, utan antingen så försöker de och har det tufft för att det inte går, eller så väntar de av någon anledning (som jag inte har med att göra!).
Om de själva tar upp barnfrågan så diskuterar jag gärna men annars tycker jag att det är som du säger, sjukt oartigt och man vet ju inte vad som ligger bakom.. Man vill ju inte göra sina vänner ledsna!