Åh jag måste erkänna att jag blir lite avundsjuk på er som är gravida igen eller som planerar syskon nu... Jag har ju redan två barn men kan ändå känna att jag skulle vilja ha ett tredje barn... Förstår egentligen inte hur jag kan känna så för vi har absolut tillräckligt med två! Fullt upp hela dagarna och stupar i säng på kvällarna...
Av och till är jag det, absolut! Hade ju inte tänkt oss såhär tätt. Men samtidigt har vi väldigt bra förutsättningar för att det ska gå bra,.. Bor stort, har ett väldigt bra förhållande, inga ambitioner att jobba heltid någon av oss och möjlighet att vara hemma tillsammans i 5-6 månader i början.
Men som nu, när Folke är sjuk igen (40 i feber) fattar man ju inte hur man fixar två!
Här håller lillebror på att få tand nr sju och är så gnällig. Han vill bara äta välling och dissar all mat och sover uruselt. I morse gjorde han morgon 3, och har knappt sovit sen dess.
Tidigare har dagarna sprungit iväg, från början träffade jag andra mammalediga varje dag, var och flängde mest hela tiden och tiden gick superfort. Från början var det ju för ens egen skull, det är ju först sista månaderna man sett att sonen haft ut något av det. Nu är vi i otakt med alla. Bosse sover en gång varje dag medan alla andra fortfarande sover två, så när bosse vaknar ska vännerna sova. Så här sitter vi nu själva nästan varje dag, i mörkret o kylan... Vad gör ni andra för att få dagarna att gå?
Tidigare har dagarna sprungit iväg, från början träffade jag andra mammalediga varje dag, var och flängde mest hela tiden och tiden gick superfort. Från början var det ju för ens egen skull, det är ju först sista månaderna man sett att sonen haft ut något av det. Nu är vi i otakt med alla. Bosse sover en gång varje dag medan alla andra fortfarande sover två, så när bosse vaknar ska vännerna sova. Så här sitter vi nu själva nästan varje dag, i mörkret o kylan... Vad gör ni andra för att få dagarna att gå?
Haha, nu lät det ju som jag inte alls bryr mig om olika regler hos olika personer - vilket jag absolut förstår! - var bara sättet hon tillrättavisade mig/sonen på... Gissar att jag är lite gravidkänslig också ;) men att säga "mitt barn vet att nej är nej och skulle aldrig ställa sig mot det där" sved lite i min föräldrakänsla.
Haha, nu lät det ju som jag inte alls bryr mig om olika regler hos olika personer - vilket jag absolut förstår! - var bara sättet hon tillrättavisade mig/sonen på... Gissar att jag är lite gravidkänslig också ;) men att säga "mitt barn vet att nej är nej och skulle aldrig ställa sig mot det där" sved lite i min föräldrakänsla.
Apropå vad vi gör om dagarna. Typ ingenting känns det ibland som. Förmiddagspromenad och sova/vila tillsammans i sängen på eftermiddagen. Lek och mat däremellan. Långtråkigt i längden men funkar. Tis fm är vi på församlingshemmet och sjunger. Är där även på ons em/kväll då de har lek/pyssel/sång/middag för de barnfamiljer dom vill. Börjar dock inte förrän nästa vecka. Tänkte försöka mig på öppna förskolan nu när han är mer intresserad av andra barn. I övrigt har min mammagrupp inte haft så många träffar och jag har inte haft kompisar som varit föräldraledig samtidigt som mig så det är mycket ensamtid. De andra fick barn året före. En av mina bästa kompisar får barn när som (hon är på bim +7) så kanske kommer vi ses lite innan jag går tillbaka till jobbet i april. Men samtidigt så vet jag hur nytt allt är i början så det är inte säkert det blir av. Men nån vagnpromenad kan det kanske bli när hon känner sig återhämtad. De bor ju ändå bara 100 m från oss.