Suck vad jag känner mig dränerad på energi!
Idag har vi varit till Lycksele och träffat barnläkaren igen. En resa på 14 mil (enkel) så det blir ju liksom en heldag. Bägge äldre barnen var med och vi passade på att köpa lite nya kläder åt dem när vi nu liks skulle iväg. Det blir så intensivt med att försöka hålla alla tre barnen nöjda och glada.
Hos barnläkaren fick vi iaf beröm för att vi smörjt henne så bra att alla utslag nu är borta och nu ska vi ta bort kortisonet och bara köra mjukgörande. Vi fick även laktulos utskrivet då hennes mage fortfarande krånglar. En vikt togs också och idag, 11 månader och 1 vecka gammal, vägde hon 8785g. Bara gått upp 85g på 4 veckor men det är inget som oroar varken mig eller läkaren då hon är så pass rörlig nu.
Mitt största orosmoln nu är hennes kramper. Första gången fick vi höra att "en gång är ingen gång" men nu har det ju hänt 3 gånger till sen dess, varav de två sista gångerna var igårkväll och ikväll. Igårkväll var värsta gången då hon tuppade av två gånger innan hon liksom kom igång och andades igen. Det är en sån jävla stress att inte veta vad som utlöser det och att inte veta om det faktiskt ÄR ofarligt. Det suger all energi ur mig att gå och vara rädd:(
Nu blev det ett långt inlägg med en massa babbel men behövde bara få ur mig lite!
Septemberbarn: usch det låter otäckt med kramperna. Hoppas verkligen ni får veta vad det är.
Jag misstänker starkt att tänderna är på väg nu. Har jag förvisso trott sen han var runt fem mån men nu känns det verkligen så. Allt ska tuggas på. Det dreglas mängder. Gnälls mycket och sömnen sådär. Amningen har ökat jättemycket igen även om han fortfarande äter bra (då får han ju tugga). Nu har han feber på riktigt (har varit förskonade innan mot så här mycket, mätte i armhålan och då kom vi över 38 och pannan är brännhet). Vi har gett lite alvedon och han somnade nästan direkt vid bröstet så jag hoppas tänderna kan dyka upp så han slipper lida. Men samtidigt har jag uppskattat brist på tänder då mina bröst har sluppit sylvassa gaddar när han haft sina bitperioder
Suck vad jag känner mig dränerad på energi!
Idag har vi varit till Lycksele och träffat barnläkaren igen. En resa på 14 mil (enkel) så det blir ju liksom en heldag. Bägge äldre barnen var med och vi passade på att köpa lite nya kläder åt dem när vi nu liks skulle iväg. Det blir så intensivt med att försöka hålla alla tre barnen nöjda och glada.
Hos barnläkaren fick vi iaf beröm för att vi smörjt henne så bra att alla utslag nu är borta och nu ska vi ta bort kortisonet och bara köra mjukgörande. Vi fick även laktulos utskrivet då hennes mage fortfarande krånglar. En vikt togs också och idag, 11 månader och 1 vecka gammal, vägde hon 8785g. Bara gått upp 85g på 4 veckor men det är inget som oroar varken mig eller läkaren då hon är så pass rörlig nu.
Mitt största orosmoln nu är hennes kramper. Första gången fick vi höra att "en gång är ingen gång" men nu har det ju hänt 3 gånger till sen dess, varav de två sista gångerna var igårkväll och ikväll. Igårkväll var värsta gången då hon tuppade av två gånger innan hon liksom kom igång och andades igen. Det är en sån jävla stress att inte veta vad som utlöser det och att inte veta om det faktiskt ÄR ofarligt. Det suger all energi ur mig att gå och vara rädd:(
Nu blev det ett långt inlägg med en massa babbel men behövde bara få ur mig lite!
Suck vad jag känner mig dränerad på energi!
Idag har vi varit till Lycksele och träffat barnläkaren igen. En resa på 14 mil (enkel) så det blir ju liksom en heldag. Bägge äldre barnen var med och vi passade på att köpa lite nya kläder åt dem när vi nu liks skulle iväg. Det blir så intensivt med att försöka hålla alla tre barnen nöjda och glada.
Hos barnläkaren fick vi iaf beröm för att vi smörjt henne så bra att alla utslag nu är borta och nu ska vi ta bort kortisonet och bara köra mjukgörande. Vi fick även laktulos utskrivet då hennes mage fortfarande krånglar. En vikt togs också och idag, 11 månader och 1 vecka gammal, vägde hon 8785g. Bara gått upp 85g på 4 veckor men det är inget som oroar varken mig eller läkaren då hon är så pass rörlig nu.
Mitt största orosmoln nu är hennes kramper. Första gången fick vi höra att "en gång är ingen gång" men nu har det ju hänt 3 gånger till sen dess, varav de två sista gångerna var igårkväll och ikväll. Igårkväll var värsta gången då hon tuppade av två gånger innan hon liksom kom igång och andades igen. Det är en sån jävla stress att inte veta vad som utlöser det och att inte veta om det faktiskt ÄR ofarligt. Det suger all energi ur mig att gå och vara rädd:(
Nu blev det ett långt inlägg med en massa babbel men behövde bara få ur mig lite!
Vi har haft kontakt med barnneurologen igår som tycker det tyder på affektkramp, något som ju är helt ofarligt och inget man gör något åt.
Vi har fått rådet att leva som vanligt. Inget daltande för då kan det bli värre. Bara finnas där och krama henne så hon inte slår sig när hon svimmar. Givetvis ringa 112 om det håller på för länge. Kontakta vården om hon börjar krampa på riktigt (än har hon inte krampat och oftast gör de inte det även fast det heter "affektKRAMP") eller om det skulle komma oprovocerat utan att hon är minsta lilla ledsen innan.
Känns så sjukt bara. Hade det hänt med äldre dottern när hon var liten hade jag inte blivit lika förvånad för hon har alltid haft ett jäkla humör. Selina har ju inget humör alls. Varför blir det såhär?
Det har hänt två gånger till nu också. 4 dagar i rad nu och det kan vara minsta lilla som framkallar det. Idag var det för att jag gick ut från rummet lite snabbt. Ska vi ha det såhär nu? Det är helt fruktansvärt att se hur hon kämpar för att försöka andas och hur hon blir blå och sen sjunker ihop i famnen :(
Fan. Som att denhär (misstänkta) denguefebern inte vore nog har Bosse fått magsjuka nu också. Han har liksom inte träffat någon förutom sambons familj i fredags när vi var hos svärisarna o käka middag. Kan garantera att det är någon av bosses småkusiner som smittat han, föräldrarna till dom tycker att jag är sjåpig när jag håller stenhårt på 48-timmars (gärna 72) regeln.
Fan. Som att denhär (misstänkta) denguefebern inte vore nog har Bosse fått magsjuka nu också. Han har liksom inte träffat någon förutom sambons familj i fredags när vi var hos svärisarna o käka middag. Kan garantera att det är någon av bosses småkusiner som smittat han, föräldrarna till dom tycker att jag är sjåpig när jag håller stenhårt på 48-timmars (gärna 72) regeln.
Lite pinsamt ämne nu men.. nu har det ju gått ett år sen vi fick våra små. Hur ofta har ni sex?
Vi har kanske haft sex 4 gånger sen Selina föddes och ingen av gångerna har direkt gått bra:( senast var nog ett halvår sen och jag känner mig som världens sämsta sambo. Jag tycker inte alls om min kropp och det gör ju sitt. Har ingen ork eller tid att tänka på sex och då finns det ju ingen lust heller plus att amningen säkert gör det värre. Sambon försöker att inte pressa mig men visar förstås att han vill och längtar. Jag känner en enorm press, att hitta någon slags lust som inte finns där och att när vi väl ska ha sex så måste det blir perfekt eftersom det är så länge sen nu. Vi försökte tidigare idag men jag har så sjuuukt ont där nere att bara han tar i mig vill jag gråta. Hur fasen ska man då hitta någon lust?
Det är alltid jag som haft störst sexdrift av oss två så nu känner jag inte alls igen mig själv! Bör jag kolla upp smärtan eller är det normalt i och med att jag ammar än? Fick ju inga skador alls under förlossningen men ändå gör det så ont :(
Lite pinsamt ämne nu men.. nu har det ju gått ett år sen vi fick våra små. Hur ofta har ni sex?
Vi har kanske haft sex 4 gånger sen Selina föddes och ingen av gångerna har direkt gått bra:( senast var nog ett halvår sen och jag känner mig som världens sämsta sambo. Jag tycker inte alls om min kropp och det gör ju sitt. Har ingen ork eller tid att tänka på sex och då finns det ju ingen lust heller plus att amningen säkert gör det värre. Sambon försöker att inte pressa mig men visar förstås att han vill och längtar. Jag känner en enorm press, att hitta någon slags lust som inte finns där och att när vi väl ska ha sex så måste det blir perfekt eftersom det är så länge sen nu. Vi försökte tidigare idag men jag har så sjuuukt ont där nere att bara han tar i mig vill jag gråta. Hur fasen ska man då hitta någon lust?
Det är alltid jag som haft störst sexdrift av oss två så nu känner jag inte alls igen mig själv! Bör jag kolla upp smärtan eller är det normalt i och med att jag ammar än? Fick ju inga skador alls under förlossningen men ändå gör det så ont :(