Avsaknad av spermier

Åh vad tråkigt att det inte gick vägen denna gången, man blir så nedslagen.. Ni är kämpar, glöm inte de.. önskar med Allt jag har att det ska funka för er snart!

Nu har vi fått tid för en Micro-tese, går mycket snabbare än förväntat nu!

Har ni berättat för era familjer och vänner  om detta med att de inte finns sperimer eller har ni hållit det för er själva? Vi har inte riktigt berättat än..

Det låter kanske hemskt men  om vi går vidare med spermadonator och familjen vet om det är jag är det en liten del inom mig som är orolig över att sambons familj inte skulle älska barnet lika mycket. Har ju aldrig pratat om sådana här frågor med dem så vet inte hur de ställer sig varken till adoption eller donation. De pratar mest om att "när ni får barn då kommer.."

 

Hej!

 

Jag förstår dina tankar och din oro. Beslutet blir mer eller mindre tufft beroende på vilken typ av öppenhet som råder i diskussioner och samtalsämnen i övrigt och vilket klimat som råder i familjen. Men även om klimatet är toppen kan det var känsligt att prata om det. För det är känsligt. Jag tror att största anledningen varför det blir känsligt att prata om är för att vi är inpräntade med gamla normer om hur det ska var. Det kan också vara befriande att bryta den normen och vara rak och ärlig. Och det är också viktigt! För i det stora hela är det ju något att vara stolt över. Det är modigt och häftigt att bli föräldrar. På alla sätt och vis. 

 

Vi valde att berätta ganska omgående. Det var inte bara för att vi kände ett behov av det själva, utan för att vi märkte att vi blev irriterade på kommentarer som du beskriver tex: ?när ni ska ha barn?, eller ?det där kommer ni att förstå när ni får barn? osv. Och det kändes samtidigt orättvist när vi blev irriterade eftersom att vi inte hade gett våra nära och kära chansen att säga rätt saker och behandla oss på ett bra sätt. Om de inte vet vad vi går igenom eller vad som pågår är det svårt för dem att finnas där.

 

MEN det som faktiskt har varit det häftigaste med att berätta och släppa in våra nära och kära tidigt i processen är att vår situation skiljer sig från andras. Våra familjer är liksom med i ?tillverkningen? av barnet, något som de tycker är väldigt spännande. Som min svärfar uttryckte sig: ?När det här barnet kommer blir det något alldeles extra, Vi har ju varit med hela vägen? :) Så jag upplever det nästan tvärt om mot vad du beskriver att du är rädd för - att barnet kommer att bli ännu mer uppskattat än om det hade kommit till hux flux. Dessutom är mina svärföräldrar så glada över att jag och min sambo håller ihop trots allt - vår kärlek har blivit starkare och för dem finns det inget finare än att jag gör den här resan tillsammans med deras son. Att han får chansen att bli pappa trots att det har varit en besvärlig väg dit. Sedan finns barn-aspekten också. Vi tänker om att vi är öppna och avslappnade med vår situation och får det att kännas så naturligt som möjligt så kommer barnet också känna att det är naturligt. 

 

Vad häftigt med micro-tesen! Kul att det är på gång och att det flyter på. Jag håller alla tummarna för er. Kram! 

Jag har precis kommit hem från bland det värsta mötet någonsin.

Det börjar med att läkaren frågar varför vi är där. Vi svarar att det är vårt sista landstingsförsök och att vi vill då diskutera det. Min man får förklara och motivera varför han ska få göra en ny microtese istället för att använda de frysta spermierna. När han är klar så säger hon att någon ny microtese kommer det med 99 % säkerhet inte bli. Och så förklarar hon varför. Sen berättar hon att vi inte har några frysta spermier. Vi har fått fel information. Hon kan se att en annan läkare har skrivit i vår journal att det ska finnas spermier, men det gör det  inte. Hon säger att hon har dubbelkollat.

Tillråda på allt hon berättar säger hon att hon tror att det är fel på mina ägg också eftersom inte alla var mogna vid äggutplocket. ALLA andra läkare har sagt att mina ägg ser jättefina ut. Jag tror inte jag har hört tals om någon kvinna som bara får ut mogna ägg, alla får väl något omoget? Med Gonal-F var 26 av 34 ägg mogna och med Menopur 10 av 20 (vilket i för sig var sämre, men då fick jag ju mindre hormoner). 

Så nu har vi alltså väntat 2,5 månader på att få veta att vi varken kommer få göra en microtese eller att det finns några fler spermier. Läkaren skrev en remiss idag till en kurator för att göra bedömningen inför donator, men det är minst en månads väntetid på det, sen beroende på min cykel så är det ytterligare minst 1-2 månaders väntetid på att få göra IVF med donatorspermier... Hon kommer visserligen ta upp vårt fall på nästa team-konferens för eventuellt ny micro-tese, men hon kunde typ garantera att det blir nej. Dessutom har de precis haft sin konferens, så nästa är inte förrän om knappt en månad. Och om vi nu mot all förmodan får ja till en ny microtese så är det minst 4 månaders väntetid från godkännandet. 

Ja, från att gå dit och tro att vi antingen ska få göra en ny microtese eller använda frysta spermier till att allt bara tas ifrån en... Det kändes som om hela vår värld vändes upp och ned. Lite som när vi fick första beskedet om azoospermin. 

Jag kan läsa min journal online och där kan jag ju se hur den förre läkaren har skrivit att överblivna spermier refryses. Jag har träffat den här läkaren en eller kanske två gånger tidigare inför mina äggplock. Jag har gjort många vaginala ultraljud för att mäta äggblåsorna och då har jag träffat henne, men hon har aldrig varit insatt i vår behandling eller planering. Men hon kändes så himla kall och oförstående. Hon visade inga känslor alls när jag grät. 

Det känns dock som om vi har smält beskedet något mer idag. Vi diskuterar både Danmark och Carlanderska, men har inte bestämt något än. Jag har dock redan mailat Storkkliniken för att börja någonstans.

Läkaren ringde tillbaka några dagar efter besöket. De har letat överallt och inga spermier finns. Hon kan inte svara på om de är borttappade eller om de aldrig fanns.

Jag har nu dels pratat med Carlanderska. De berättade att hos de män de gjort en MicroTese och hittat spermier brukar de för det mesta hitta spermier om man gör en ny operation, men innan de gör något vill de ha våra journalkopior. Så jag har beställt hem journalerna. Även Storkkliniken ville ha en del provsvar, så jag hoppas att de kommer fort. Tyvärr vet jag inte om en del provsvar är för gamla, det kan vara så att ja behöver ta nya prover. Är det någon som vet var jag kan göra det? Och i så fall om det kostar mycket pengar? En annan tråkig nyhet var att Carlanderska har lång väntetid, det kanske finns någon tid i december, men annars är det i januari... 

Blev ett tidigt missfall så nu blir det tyvärr till att dra igång ny IVF. Känns som ett berg att bestiga men vi har inget val. Ska ha mens om ca 2 veckor och då börjar vi med hormoner. Väntar på att läkaren ska höra av sig med behandlingsplan eftersom jag blev överstimulerad och inlagd med Vide. Får se vad de hittar på eftersom jag har lågt AMH och är svårstimulerad också.

Tack, va fin du är. Att jag och min sambo har varandra, våra djur och gården gör att vi orkar försätta leva..

Tråkigt när det drar ut på tiden! Varför sköt dom upp behandlingen?

Usch! Anledningen till varför vi går privat, hade aldrig orkat med dessa väntetider. Vi kör igång imorgon igen, sprutstart med gonal-f. Försök #2.