Fyraåringen gör allt som han inte får

Jag kan inte mer än le och känna en lättnad av igenkänning. Med en minuts skillnad har vi lyckats skapa var sin tråd om samma ämne. Min dotter var 4 vid nyår och den senaste tiden sedan hon började gå mindre på förskolan för att ta sommarlov helt vecka 28 har det bara blivit värre. Hon är som du säger trotsigare, gör mer saker hon inte får, vägrar lyssna och fortsätter köra sitt race. Stoppar man henne, så lovar hon att vara snäll för att minuten senare göra om samma dumheter.

Tyvärr har jag inga tips att ge, men det kanske tröstar att du inte är ensam. Det är dock tufft att lyckas hinna ikapp och vara med och stoppa allt hon inte får hela tiden. Man känner sig som elakaste människan i världen, men å andra sidan kan hon inte få göra allt precis på sekunden heller när man behöver hjälpa henne att plocka ner saker eller att det inte passar att pärla (vid köksbordet) precis när maten ska lagas och sambon vill ha bordsytan o s v. Hon kan inte vänta ens en minut eller två längre, utan ska då klättra själv och göra det oavsett om hon fått ett nej.

Haha, läste din tråd innan jag såg att du svarat här, soarade den direkt. skönt att inte vara ensam!

Tips, råd eller tankar, någon?

Möta honom där han är, att avleda ett så stort barn brukar inte fungera.
Efter varje incident, ta ett samtal med honom (utan att skuldbelägga) och fråga honom hur han tänkte då.
Försök att tillsammans hitta ett stopptecken, som ni kan använda när något håller på att gå överstyr, för ärligt sagt, jag tror inte att han egentligen vill vara så bråkig, men saknar egna verktyg för att stoppa sig själv.
Sedan får ni lära lillasyster att säga ifrån också (beroende på hur gammal hon är förstås)

Jag har försökt fråga vad som hände, varför osv i efterhand men det har han inget svar på.

Storasyster försöker säga ifrån men hur ska hon stoppa honom när det inte funkar med ord?

Det kanske just det som ska vara stopptecknet, behöver inte vara ord, kan vara en harkling, ett ljud, ett tecken, en handklappning, och det kommer säkert inte fungera första, andra eller tredje gången.
Något som inte faller in i det vanliga bruset.
Du behöver inte avkräva något svar, syftet är att han ska fundera inte förklara varför. Det är då bättre att prata om situationen typ "jag vet att du var jättearg, arg får man vara, men man slänger inte saker".
Ibland är det bara att lyfta barnet från situationen.

Det kanske just det som ska vara stopptecknet, behöver inte vara ord, kan vara en harkling, ett ljud, ett tecken, en handklappning, och det kommer säkert inte fungera första, andra eller tredje gången.
Något som inte faller in i det vanliga bruset.
Du behöver inte avkräva något svar, syftet är att han ska fundera inte förklara varför. Det är då bättre att prata om situationen typ "jag vet att du var jättearg, arg får man vara, men man slänger inte saker".
Ibland är det bara att lyfta barnet från situationen.

Här är en till. 4.5 år och har nyligen även blivit storebror till lillasyster 3 månader. Puh vad kämpiga vissa dagar är. Han älskar sin lillasyster och är jättesnäll mot henne, men har sen några veckor tillbaks varit sjukt trotsig. Så vispig, smiter iväg överallt, lyssnar inte, inget tålamod, blir görledsen för väldigt märkliga saker, typ att jag åt en (!) jordgubbe ur våra två askar - grät i 30 min, eller "vart tar vattnet vägen som du tvättade äpplet med" ledsen i en kvart. Det är lixom som om han vill bli ledsen och få gråta ut, han vet nästan att det är lite löjligt. Han gör en massa hyss och när man till sist blir arg eftersom han inte lyssnar så blir han jätteledsen. Alla vardagsbestyr typ klä på sig osv blir så otroligt omständigt. Svaret på alla frågor är "absolut inte" och han tycker allt är fult, dumt och det är en väldans massa prat om bajs... Idag har han gjort en massa sjukt konstiga saker; gick fram till en främmande tant o försökte äta (!) på hennes glass, drog en främmande mamma i hennes tofsar på shortsen. Jag satt och ammade och kom efter med bebisen på tutten och ursäktade. Efteråt skämdes han jättemkt och kan inte förklara varför. Plötsligt så gränslös...Han kan lixom inte hejda sig riktigt. Han är som en liten tonåring, argumenterar väldigt bra plötsligt och mkt prat om orättvisor osv även mkt om döden, vem är den här lilla bortbytingen? Igår var vi på borås zoo hela dagen med full uppmärksamhet från både mig och pappa och han var en ängel hela dan. Så det som funkar här är 10 ggr mer kärlek och 10 ggr mer uppmärksamhet. Jag försöker säga att tycker inte om det du gjorde men jag älskar dig iom att han säger att vi inte tycker om honom när han blir tillrättavisad. Mutor fungerar oxå, för stunden i alla fall ;)

...och i mellan varven så är han såklart den charmigaste, gladaste killen i världen. Upp som en sol och ner som en pannkaka hela tiden. Det lixom kliar i honom...

Alltså det måste ju vara någon åldersgrej när vi så extremt lika beskriver våra barn. "Kliar i honom" är verkligen en bra beskrivning.

Och man vet till slut inte vad man ska göra när dumheterna bara fortsätter. Igår hade vi en bättre dag då vi träffade släkt och det sysselsatte honom väldigt hela dagen.

Förutom läggningarna då som strular varje kväll, leder till en väldigt irriterad mamma och ledsen son.

Säkert en fas, för här finns en till likadan. Även han är 4 år och 8 månader.

Han leker i och för sig själv långa stunder, men han är inne i en "vägra-allt-fas". Han säger verkligen nej till allt, allt, allt.
Men där märker jag att det blir bättre om jag ger honom valmöjlighet istället för att bara bestämma. Ex. istället för att säga. "Nu vill jag att du byter om." så säger jag: "Vill du byta om själv, eller ska jag hjälpa dig?".
Och ibland funkar det med humor. Om pyjamasen, salladen eller toaletten börjar prata med honom, så blir han ofta distraherad och glömmer att han skulle vägra...

Ofta går det också bättre om jag och sambon byts av. Om jag och sonen bråkar så brukar jag lämna scenen och så tar sambon över. Eller tvärtom. Då bryter man av bråket, liksom.

Sen det där klassiska. Allt blir värre om han är trött, hungrig eller rastlös, så sånt får man försöka förekomma.

Och sen även att försöka hålla sig lugn, vara empatisk och bekräfta, bekräfta, bekräfta.

Men ibland funkar ju ingenting och då får han "rasa ut" och man själv får tänka: "Det är en fas, den är en fas, det är en fas".

Håller med. I synnerhet det sista. Att ibland får man lyfta bort dem.

Japp, när inget annat funkar så lyfter jag oxå bort honom, humor funkar oxå för att avleda ibland. Han märker när jag fortsätter va irriterad efter en jobbig fadäs fastän jag försöker dölja det, då säger han "jag ser att du är arg på ögonbrynen" :D Tyvärr tryter ju tålamodet när lillasyster skriker oxå :/

Kan du utveckla det där med stopptecken? Menar du att man ska ha ett tecken som visar honom att han gör saker han inte får? Varför skulle han bry sig om ett sånt tecken när han inte reagerar på andra tillsägelser?

Varför skulle det verbala vara det enda sättet att säga nej på? Om man vant sig av vid att lyssna till ett nej kan det ju fungera med ett tecken genom att det blir något nytt/ovant som man uppmärksammar just därför.

---

TS: Respekterar ni när barnet säger nej, eller går ni över hens gränser? Om barnet säger nej och ni jo är det ju inte konstigt att barnet gör likadant själv mot andra och er. Ett nej är ett nej är ett nej. Många verkar regelbundet gå över sina barns nej och sedan bli förvånade när barnet inte "lyder" - tänk igenom ert eget sätt istället för att skuldbelägga barnet som bara tar efter er (för jo: det är ofta föräldrarna barnet tar efter, eller andra  sin närhet och då bör man ju lokalisera det med.)

Att barnet gör saker den vet är 'fel' är ofta för att få uppmärksamhet, dock blir det ju "negativ uppmärksamhet" den får = inte vad barnet behöver. Det är ju också ett ganska stort ansvar att be ett barn förklara eller fundera över varför situationen blev som den blev - det handlar ju om att något av de mänskliga behoven inte är tillfredsställda hos barnet och barn överlag har inte en grundläggande förståelse för sånt. Ett allmänmänskligt beteende är t.ex. att vilja ha erkännande. Det är inget fel att göra det, utan naturligt och förekommer bland alla människor.

De andra universella behoven är:

- Behov av prestationer (achievement)
- Behov av dispyter (aggression)
- Behov av att leda (dominance)
- Behov av autonomi (autonomy)
- Behov av att spekulera (acquisition)
- Behov av klanderundvikande/självrespekt (blame avoidance)

Så utgå från det och kolla vad barnet inte får tillräckligt av. Dessutom är jag ganska säker på att barnet försökt kommunicera med er (tidigare eller i anslutning till händelsen) men att ni inte tagit det på allvar varpå det 'spårar ur'. Ingenting sker ju av sig självt, de är ju snarare en reaktion på annat.