När man vill olika- Abort

Amen sister! (high fivar)

Som min signatur säger, håller jag med "never". Man är två om att ha sex, och att sedan komma och utpressa kvinnan om att göra abort... Nej, så gör ingen riktig man. Vill du ha barnet, så behåll. Om du gör abort mot din vilja är frågan om du någonsin kan förlåta honom. Kanske blir det då ändå en separation.

Vi har det själva väldigt kämpigt med det barn vi har, men skulle jag ändå bli gravid VET min sambo att jag skulle behålla, oavsett vad han säger. Det har jag gjort klart från början.
Jag kommer inte medvetet att bli gravid, men händer det ändå kan jag inte gå igenom en abort. Jag har gjort det en gång eftersom det då inte fanns något annat alternativ. (Barnet var så sjukt.) Men att göra det bara för att sambon ballar ur? ALDRIG!

Så stå på dig! I det här fallet är din vilja lag - rent bokstavligt!

Om en man vet att han inte vill ha fler barn så är sterilisering ett utmärkt alternativ. För män är sterilisering ett väldigt enkelt ingrepp.

Om din man nu visste att han inte ville ha fler barn, varför är han inte steriliserad? Varför har han inte själv tagit ansvar för sitt liv? Det är han som förstör er relation nu, inte du. Genom att sätta press på dig att genomgå en abort du inte vill göra så tar han risken att alla känslor dör och ett förhållande kraschar, oavsett vad du väljer. Han har haft sin chans att förhindra att ett barn blir till, han har ingen som helst rätt att komma med krav nu.

Fatta ditt beslut efter vad som känns bäst för dig. Var medveten om att oavsett om du behåller eller ej så finns det en risk att du blir ensam. Ta ett beslut du känner att du kan leva med, men var medveten om att oavsett vad du väljer finns det en stor risk att du kommer att må dåligt och ångra dig. Det kan hjälpa att prata med en kurator för att reda ut tankarna.

Tar din man upp abort till diskussion hemma, svara med att kräva att han ska sterilisera sig. Och våga bli arg på honom för att han satt dig i den här situationen!

Är precis nu i samma sits dock mitt tredje barn. Ska träffa kuratorn imorgon och hoppas på att få lite ordning på mina känslor tankar och funderingar. Hoppas du kom fram till ett beslut som kändes rätt för dig.

Tragiskt att det fortfarande startas sådana här trådar! Abort är en RÄTTIGHET som kvinnan har INTE mannen!

(Palma)  och  (samma sits):  Hur har det gått för er?  

Om din man absolut inte vill ha fler barn, varför har han inte steriliserat sig då???

Är du kvar TS? Jag är precis i samma sits. Har 3 barn, jag och min man är ett par år äldre än er. Min man skulle sterilisera sig men då det kom fram att det kostar så mycket så skulle vi kolla upp andra landsting. Vi har tydligen slarvat för nu är plusset där...Min man vill göra abort och jag är sååå kluven! Men vi bokade tid idag så den 4/1 ska vi till gyn. Jag är såå ledsen och förvirrad. Försöker väga plus mot minus men hur man än tänker så blir det ju inte bra. Vill min man inte ha fler barn så vill ju inte jag heller behålla mot hans vilja. Jag vet att jag aldrig kommer att bli hundra procent säker på vad jag vill hur jag än vrider och vänder på det. Vi har mycket jobb med de barn vi har och är egentligen nöjd som det är. Vi får det väldigt trångt i huset med en till och vi måste köpa ny bil. Har inte råd att köpa större hus. Jag tjänar urkasst men min man tjänar ganska bra. Vill man utsätta kroppen för graviditet och allt jobb som en bebis ger? Men allt det där är ju bara yta och ekonomi, beslutar man sig för att behålla så fixar men ju det och man ångrar ju aldrig ett barn när det väl är här? Men min man vill inte...fyfan! Önskar bara att det aldrig hänt :( Gör jag abort så är jag ju ledsen en tid men sedan går det väl över? Att få ett barn till blir ju så mycket större förändring....
Hur har det gått för dig TS? 

Olycksssyster

Vi är gravida i vecka 13 nu och ett lyckat kub i ryggen. Vi hade 2 jäkligt tuffa månader jag och sambon. Mitt hjärta sa nej. Han hade panik. Men tillslut la sig lugnet och han insåg att vi satt i båten tillsammans och nu gör vi det bästa av saken. Han har verkligen accepterat och vi har precis bytt till större bil inför de som komma skall. Så i vårt fall slutade de lyckligt.

Nja. Man KAN ju också se det så, att kvinnan har valet att ta bort barnet om hon inte vill leva med ett barn, med allt vad det innebär. Mannen har inte den möjligheten - och ska såklart inte ha heller. MEN då kan han i stället ta bort barnet på det enda sätt han kan, nämligen genom att sticka.

Glad för eran skull!   Efter en massa röriga tankar, bestämde vi oss för abort.  Mycket pga att vi inte hunnit flytta ihop än, han hade precis blivit av med jobbet mm. Han ville vänta ett tag.  

Jag ångrar mig något så fruktansvärt!    Gråter varje dag...   Vi hade tid för KUB nu i mellandagarna, men har fortfarande inte kunnat ta tag i att avboka tiden. 
Tror inte han ångrar sig, men jag orkar inte ens prata om aborten.   Det värsta jag någonsin varit med om...

Ett sista rop på hjälp. Det har varit hemska dagar. Har försökt prata med min man om hur vi ska göra. Han har i panik slängt ur sig elaka saker som att han ska lämna mig om jag behåller barnet vilket gjort mig väldigt ledsen och arg förstås. Igår och idag har vi iaf kunnat prata mer sansat men vi kommer ändå inte fram till något eller iaf inte jag. Min man vill verkligen inte ha fler barn. Han säger att han inte orkar. Han tycker det är taskigt mot de barn vi har vilket såklart är en öm punkt för mig. Han tror inte heller att jag skulle orka ett barn till. Han tycker knappt jag orkar med de barn vi har, att jag bara är trött och skriker åt dem. Så illa tycker jag inte det är men visst det är jobbigt att ha tre barn tätt. Klart att det blir mest bekvämt att göra abort men mitt hjärta säger nej, jag velar hela tiden. För en tid sedan fantiserade jag mycket om en liten, kände bebissug och skojade med min man om det. Sedan gick det över och jag kände att jag är nöjd som vi har det. 
Sedan kom pluset....och nu vet jag varken ut eller in. Det kan ses lätt att bara göra den jävla aborten så att allt kan bli som vanligt men blir det det?? Kommer jag att bli bitter och för evigt ångra att jag tog bort det lilla livet?
Har bara ett par dagar på mig att bestämma mig nu sedan ska vi till gyn. Hinner inte få till någon kuratorstid heller då det är helgdagar. 
Olyckssyster: Förstår att du mår piss efter aborten. Hur kände du innan? trodde du ev skulle känna så efteråt eller kom det som en chock?

Gud vad jobbigt!
Nja, jag hoppades och trodde att allt skulle bli bra när aborten var avklarad och jag lämnat allt detta bakom mig.   Har gjort abort tidigare, och då kände jag bara lättnad.
Men inte denna gång, tror inte jag hann tänka över situationen ordentligt, då jag upptäckte graviditeten rätt sent. 
Men,  jag trodde aldrig att jag skulle må så dåligt efter aborten, och det berodde nog på att den gjordes relativt sent....

Om man är ett par (och vill fortsätta vara) det anser jag att den som inte vill ha barn måste få bestämma.

Olyckssyster: det känns som att jag aldrig kommer att komma fram till ett bra beslut hur länge jag än väntar och ska jag göra abort vill jag ju göra den så tidigt som möjligt. 
Ett till barn kommer tära på familjen och kärleken, men att bli deprimerad och känna saknad resten av livet är väl lika illa? Det är ju dock inte säkert att jag reagerar så. Och kanske ger ett till barn mer livsglädje än jobb...
Det är ju tusen gånger lättare för en man att välja. Det är också oftast tusen gånger lättare att vara man i en familj än en kvinna. Iaf i min familj, det är jag som är föräldraledig och vabar och tar mest praktiskt ansvar då jag tjänar mycket mindre än min man. Så eg tycker jag inte att han har rätt att säga att han inte orkar, mer än att han känner sig gammal. vilket han inte är...39 är ingen ålder.