Missfall i somras, nu gravid igen

Försökt sedan januari i år. Gravid och mf i april, kändes förjävligt. Hela min värld rasade, jag var osäker om jag var redo men mf gav mig svaret. Blev gravid snabbt igen i juni och återigen mf 2 dagar innan midsommarafton. Bröt ihop igen men återhämtning kom fortare för jag visste vad det handlade om. Grät nonstop 1 dygn. Sen nya tag.

Jag har inga barn och mf kom båda gångerna inom 14 dagar efter plusset å längst kommit till vecka 7 (6+2)

Jag känner igen din rädsla. Jag är rädd igen för har bim idag men ingen mens än. Är rädd jag är gravid för vet inte om jag orkar en gång till. Vill så gärna ha barn men den första tiden är hemsk. Kan bara ge dig samma råd som jag följer: jag tar 1 dag i taget. Jag kan inte påverka mf eller ej, allt jag kan göra är att sluta röka/snusa/dricka alkohol, vara försiktig med koffein och leva så hälsosamt jag kan. Sen är det bara att hoppas på det bästa. Håller tummarna att det går vägen denna gång för dig!

Jag lider verkligen med dig. Den där känslan när man så gärna vill något men inte vet om man klarar ett mf. Även om man sörjt klart så gott det går så tror jag inte man någonsin är "redo" för ett till mf även om man försöker stålsätta sig och tänka att det som händer det händer.

Jag hoppas verkligen att allt går bra den här gången om du är gravid nu och att du kan njuta tillslut.

Även om jag vill skydda mig själv och inte bli "för glad" ifall något händer så vill jag ju inte slösa bort tiden och inte vara glad heller. Det är verkligen en svår balans.

Det är ett bra råd att ta en dag i sänder. Just idag är jag gravid och tacksam.Är i vecka 6+5 nu. Kommer nog kännas lite bättre när jag går in i vecka 8 och kommer över tröskeln från förra gången. Hoppas jag iaf

Hej! Vill bara säga att oroa dig inte för att lyckan inte är där, den kommer :)

Jag har själv inte varit med om missfall men var helt säker på att jag skulle få ett nu då jag inte känner någon som har fler än ett barn som inte gått igenom det, så jag gick bara och väntade på missfall de första veckorna och kunde inte glädjas alls, men är nu i vecka 22 och bebis sprattlar på ännu.

Däremot har jag mått såå illa och kräkts och varit sängliggande till bara för några veckor sedan (mår fortf dåligt men inte på samma nivå), så jag har inte varit ett dugg glad över denna graviditeten men jag vet att glädjen kommer med barnet :) Jag har även genomgått samma en gång innan och min förstfödde pojk är världens undebaraste guldklimp och har hittills varit friskare än många andra barn. Det blir vad det blir och man gör så gott man kan, oron hör till, och det är ok att känna sig trött på graviditeten, det betyder inte att man inte önskar barnet :) Lycka till och hoppas graviditeten går bra.

Känner bara att jag behöver skriva av mig och se om någon gått igenom samma sak och kan ge stöd.

I somras fick jag ett missfall i vecka 7. Hade nästan inga gravidsymptom alls (förutom lite svullna bröst) så vart förvånad när det visade plus på stickan. Blev otroligt glad då vi precis bestämt oss för att försöka på riktigt. Kände mig så lycklig över att jag blivit gravid så lätt.
När missfallet kom tappade jag min tillit till min kropp och kände mig så lurad! Jag sörjde ett tag innan vi försökte igen nu på hösten.

Nu är jag gravid igen (yay!) men jag är rädd för att bli glad. Rädd för att min kropp ska lura mig igen. Jag vet att det är orättvist att tänka så, min kropp gjorde det den skulle för det var något fel med barnet, men att inte veta gör mig galen.
Den här gången mår jag riktigt illa och är så otroligt trött. Är nu i vecka 7 igen och försöker verkligen att hitta tillbaka till den där glädjen.  Till råga på allt är jag förkyl och har börjat ett nytt jobb.

En liten del av mig är orolig att jag ska oroa bort bäbisen. Den är så efterlängtad och älskad.
Samtidigt tänker jag på att det funnits massor med kvinnor som inte vetat att dom var gravida i början och inte alls varit försiktiga och ändå har det gått bra. Jag vill verkligen lita på min kropp.

Som ni märker snurrar mina tankar runt rätt mycket just nu.
Någon annan som varit i liknande sits som vill dela med mig så jag slipper känna mig så ensam?

Tack på förhand!

/Noccis