Hej! Vi har börjat vår första IVF, ska befruktas imorgon. Vi gjorde ägguttag igår och ett av äggen befruktades. Är båda så förväntansfulla men ändå så nervösa, känns som mensen kommer komma precis som alltid och att stickorna hånfullt ska visa minus igen om 2-3 veckor.. Hoppas verkligen det är vår tur snart! Kram på er alla fina kämpar <3
Lycka till!
Går igenom precis samma sak. Återföring på sön dock.
Sen börjar det tuffa med att vänta och hoppas tills det är ett faktum - att man lyckats eller misslyckats....
Det sista som överger en är hoppet...!!
Kram
Jag hoppar gärna in här också. Har försökt i snart 2 år. Utredningen visar manlig faktor, spermier finns men de är många missbildade och dåliga på att simma (det får vi träna på när liten är stor sen :) )
Kör långa protokollet på Sahlgrenska, nässpray har jag kört i 2,5 vecka nu. Sprutstart på onsdag (om jag är nedreglerad som jag ska... väntar på resultat av blodprovet)
Äggplock v 8 om allt går som det ska!
Jag är så lyckligt lottad som har en man som engagerar sig för detta minst lika mycket som jag - om inte ännu mer. Men då bor det väl en kvinna i honom :)
Han springer på apoteket och hämtar ut alla preparat, på ultraljuden är han delaktig: hissar mig upp å ner i stolen, applicerar glidmedel på staven, är sekreterare när äggblåsorna mäts m.m. m.m.
Han brukar vara som ett Nervvrak genom denna resa, medans jag till motsats är lugnet själv. Trots att han är spruträdd så sitter han med mig varje kväll när jag blandar ihop dom och även när jag tar dom.
Nässprayen ska tas samma tid 3ggr om dagen, min första dos tar jag kl 6.00 så på helgerna kliver han upp med mig när jag sprayar och sen går jag och lägger mig en stund till för att sen vakna till lukten av nykokt kaffe.
Brukar nypa mig i armen ibland och tänka på hur lyckligt lottad jag är som har en klippa till äkta make. Fast även solen har sina fläckar och jag brukar hota med att annonsera bort honom på blocket ;) Samtidigt som jag vet att många relationer aldrig skulle fixa en så tuff resa som det här innebär. Så alla medsystrar i den här tråden kan nog skriva under på att vi och våra partners har ett band som inte går att beskriva. Vi har blivit utredda, granskade, ut och in vända av sjukvården, visat oss sårbara... Många relationer har nog gått åt innan man ens kommit fram till kliniken. Men här är vi och kämpar ända in i bänken, så nått extra besitter vi och våra käresta.
Lycka till tjejer!! :)
Välkommen hit! Vet precis vad du känner. Håller tummarna för dig i morgon!!
Hur gick det för er? Känns det bra?
Skönt att ni har varandra. Jag känner precis som du skriver att ni blir mer sammansvetsade pga detta för INGEN vet vad vi går igenom och kämpar med. Det är VI mot världen.
Jag har inte heller nån annan att prata med och min man har inte samma behov av att prata dom jag har... Vi gör vår behandling privat och har alltid gjort det pga att vi har fått ett barn på naturlig väg. Första el andra försöket faktiskt.
Samma sak andra gången vi ville bli gravida, men det var då det gick snett. Fick magsmärtor och kräktes pga smärtan. Slutade med att vi fick åka in till Gyn mottagningen.
Visade sig att jag fått ett utomkvedshavandeskap. Hade en blödning i buken.
Fick ligga kvar på SJKHS och min man åka hem då vi hade en dotter att ta hand om. Sov inte bra den natten med kanyl i armvecket, trång säng och ensam.
För att göra en lång historia kort så slutade det med att man mot min vilja gjorde ett ingrepp. Jag ville äta tabletter och åka hem men de ville göra en "titthålsoperation".
När jag vaknade upp hade de tagit bort min ÄGGLEDARE!!!!
Hur man kan göra så på en ung kvinna som vill ha fler barn är för mig obegripligt...?!?
Jag var inte i nån fara och hade inte ont alls dagen efter att vi åkt in därför jag inte ville bli opererad. Jag ville bara hem och självläkande.
Sen dess har vi inte blivit gravida trots oskyddat sex i flera år från att ha blivit gravida på direkten innan...
Så jag är såklart ledsen och besviken över att det blev så, speciellt då jag inte blev informerad om vad som skulle ske, men har fått lov att acceptera. Tycker dock att det känns orättvist att behöva betala så mkt för att vi idag ska lyckss med något som vi klarade galant förut (läs känner mig stympad mot min vilja!).
Min magiska ÄL är borta och nu är IVF vårt enda hopp!!
Få se hur det går den här gången - om det blir TREDJE gången gillt!
Vi skulle behöva det efter en hel del andra motgångar på sistone.
Ha en fin dag och vecka!!
Tack snälla!
Ja, detta är vårt tredje försök nu och fler har vi inte råd med...
Jag tyckte också det kändes bra i sön. Fick goda besked av läkarna och de var väldigt optimistiska och då får man ju upp hoppet mer.
Vi tänkte också hitta på något roligt efteråt och fira. Så vi åkte och letade efter en restaurang att äta gott på. Tyvärr blev lyckan kortvarig då min man råkade backa in i en bil. Den syntes dåligt och jag tror han var mer påverkad än han ger sken av...
Musten gick ur hnm totalt.
Så jag tog kort och ringde och berättade vad som hänt för ägarna som jag hittade via regskylten. Vi har aldrig varit med om olycka förut så vi blev lite chockade även om det var en liten grej att råka backa in i en parkerad bil, men pinsamt.
Men vi försöker tänks att eftersom vi hörde av oss och tog ansvar för det som hänt så kanske karma kan ge oss lite tur nu...
Ja, jag fattar inte varför tjejer kläcker ur sig så mkt dumt till varann - vi måste bli bättre på att peppa och stötta varann!!
Heja oss som kämpar!
Så har då ngr nya symtom?
Jag tycker det ilar lite i magen och har blivit lite dålig i magen. Är gasig.
Är också väldigt hormonell av all medicinering så är nära att bryta ihop då och då antingen för att jag blir arg el ledsen. Känner att det är mkt hormoner i omlopp just nu.
Kram
Jag berättade inte heller för min chef. Vi sitter inte på samma ort och jag har inte schemalagd arbetstid. Så jag gör lite som jag vill..
Trivs jättebra på jobbet men har alldeles för stor börda på mina axlar i min yrkesroll + att bära det stora lasset som ivf innebär. Så vi satte oss ner chefen och jag, berättade om våran kamp för ett barn och meddelade att jag ville ha en ny tjänst alt. säga upp mig. Men se det sistnämnda fick jag inte!! Så mest troligt har jag snart nya arbetsuppgifter.
Genom vårat samtal visade det sig att chefens son också var ett ivf barn. Så jag har all uppbackning från honom.
Så att jag stannat kvar på hemmaplan nu när alla mina kollegor är i huvudstaden och konfererar var helt okej. Jag hade giltigt skäl till frånvaro :)
Jag räknar att jag är på RD 3. Räknar insättning som RD 1. Hur räknar/tänker du?
Jag känner mig också väldigt trött, lite dålig i magen, gasig och så mörker jag att jag reagerar starkt på vad folk säger. Har blivit riktigt flrbannad på ett par stycken idag. Igår däremot var jag nere och grät. Men tänker att det beror på allt vi proppat i oss, vågar inte tro nåt annat men hoppas så klart...!!
Åh, vad tiden går sakta... Håller med dig!!
Har TD den 18/2.
Ja, de blir nog mer påverkade än vad de vill ge sken av. Men märker att han vill, längtar och hoppas mer än jag någonsin sett förut - känns bra, tycker jag.
Måste sova nu. Kram