Akira Öken skrev 2018-04-18 15:50:25 följande:
Hoppas att du nu har fått positiva besked!
Marcellan skrev 2018-04-18 16:48:34 följande:
Håller tummarna!
Tack!
Resultatet var bättre än väntat. 8 ägg befruktade varav flera såg fina ut. Normalt brukar de vänta till femte dagen för insättning när det är så många ägg, men eftersom det gick så dåligt för våra långtidsodlade sist (då 6 som odlades vidare efter insättning och inget klarade sig) så valde de att sätta in tidigare istället för att hoppas på bättre resultat på det insatta.
Jag är lite överstimulerad, men de tyckte ändå att vi skulle sätta in. Det var precis på gränsen, men de ville inte chansa på att nåt skulle kunna frysas.
Testdag 7e maj, vilket känns som en hel evighet nu.
Tänker stanna hemma resten av veckan så hoppas jag på att jag blir bättre till på måndag.
Marcellan skrev 2018-04-18 16:54:46 följande:
Hur mycket pratar ni med folk om att ni gör IVF?
Jag fick ju direkt meddela min nya arbetsgivare i januari vare sig jag ville eller ej eftersom jag jobbar på landet och varje blodprov och andra läkartid påverkar de timmar jag jobbar. Nu för äggplock tog jag fyra dagar ledigt utifrån vad kliniken sagt men kunde nog gott ha tagit hela veckan. Jag jobbar på en liten skola så det är högt tempo och lite vila men inte precis fysiskt tungt.
När det gäller familj och vänner har det varit lite efter humör. Har insett att man bara ska berätta för de som inte frågar så mycket, för kommer det bakslag igen blir det så jobbigt att säga till många. Samtidigt som man har stort behov av att prata om det! Just exakt nu känner jag för att nita nästa person som medlidsamt frågar hur jag mår/hur det går.... Ibland orkar jag bara inte prata om det utan behöver tänka på annat! Hur känner ni?
För familjen har vi berättat och de är med på alla steg. De fick dock inte veta förrän utredningen var klar, men mamma hade anat efter att jag skällt ut henne när hon tjatat om barnbarn. Har dock valt att inte berätta för äldre generationen för speciellt min sida av släkten är väldigt oroliga av sig och vet att de hade mått dåligt av att veta.
Berättade för chefen väldigt tidigt för att inte behöva bli ifrågasatt för all frånvaro. Dels för all provtagning och behandling, men också eftersom min kroniska huvudvärk blir värre under behandling och jag ska helst undvika mina vanliga mediciner. Blir ju lite extra frånvaro då. De närmsta kollegorna fick veta innan behandlingsstart. Det var ett bra beslut att berätta för dem för de förstår att jag inte är mig själv hela tiden och de stöttar.
Sen har vi berättat för en del utvalda vänner. Det är nästan svårare att inte berätta till slut. Alla mina vänner vet hur gärna jag vill ha barn och nu när vi har hus och allt så är ju det nästa "naturliga" steg.
Men vi är också ärliga att vi inte alltid vill prata om det. Exempelvis skickade jag sms till kollegorna efter förra misslyckade försöket. Skrev då som det var, men att jag inte ville prata om det. Sen kunde jag ta upp det när jag kände att det var okej igen.
Tror man ska göra som man känner i det här. Man har ingen skyldighet att berätta för någon, men man ska också komma ihåg att det oftast bara är lättare när alla vet. Det är ju inget att skämmas för egentligen och dessutom kan man ju få stöd när det skiter sig eller om man bara mår dåligt. Det är jobbigare att behöva låtsas att allt är bra när man mår skit. Dessutom visar det sig alltid att det finns fler som har gått igenom samma sak. Sen finna det alltid de som kommer med dumma kommentar om hur svårt de hade det (gravida efter ett halvår) och med "goda råd" om allt möjligt konstigt som ska hjälpa...
