Nu är det som sagt dina bonus barn som är rädd för dig, det visar dom tydligt, och väljer bort er, men sättet du uttrycker dig på, så gör du säkert på liknande sätt mot bonusbarnen och därför vägrar dom vara hos er.
Självklart är det pappans fel och ts fel att situationen är som den är, den goda modern gör ju aldrig fel (OBS ironi om du inte kunde läsa in det).
Det jag kan läsa ut av tråden är en osäker mamma som är livrädd att barnen ska tycka om någon annan än henne och gör allt för att underminera ts och hennes man.
Ja, de är gamla nog att ha inflytande över boendet, absolut, men de är fortfarande för unga för att hantera konsekvenserna av sina beslut.
Självklart är det en omställning för barnen, men det är det ju även för ts barn. Jag är allt annat än en regelivrare (vi har för övrigt haft mycket få regler, däremot har vi reglerat när det inte fungerar).
Nej, barnen kan inte ändra sitt sätt utan hjälp, och är det barn som saknar normala ramar så kan de behöva extra stöttning, är den ena föräldern inte införstådd att deras barn inte kan hantera normala ramar och ser sina barn som felfria, då blir det absolut problem.
Ts kämpar, kanske lite för mycket, för att få det fungera. Mamman motarbetar. Det är synd, för de flesta barn klarar att hantera att det fungerar olika på olika ställen (såvida de inte har funktionshinder av något slag). Men får de höra att allt de gör hemma hos den andra föräldern är fel, så klart de blir konfunderade.
Det är i slutändan synd om dessa flickor, då de inte får chansen att trivas hemma hos pappan pga mammans missunsamhet, att de inte får hjälp när deras sätt att se på omgivningen, på sina kamrater är dysfunktionellt. De kommer bli förlorarna i det hela och jag är rätt säker på att mamman bidrar mycket till detta. Istället för att vara den mamman som ska vägleda de rätt i livet, så håller hon på att leda in dom på knepiga vägar som kommer göra livet svårare för dom.
TS:
Det är läge att backa rejält, för ditt eget måendes skull, för dina barns måendes skull. Fokusera nu på dina barn, om hennes barn upplever det orättvist, då får de göra det, eftersom inget som ni gör duger.
Pappan får satsa på att göra egna saker med sina barn, så kan de inte halshugga dig i varje fall.
Och det jag kan läsa ur detta är att de verkligen försökt (och även gjort) så mycket rätt det går.
Eftersom jag har en faster som har gjort allt för att min kusin inte ska gilla sin pappa (men misslyckades) så vet jag att det finns kvinnor/mödrar (även fäder) som skulle kunna gå över lik för att ha full kontroll över sina barn. Det förekommer.
Att man (som i ts fall) blir så frustrerad att man inte längre kan vara förlåtande är inte alls konstigt.
Vet du, det finns elaka människor i alla åldrar, även barn. Barn kan man, med rätt stöd, mjukna, men utan stöd så kommer barnen fortsätta att vara elaka mot andra.
Men mamman till dessa flickor vill tydligen uppmuntra missunsamheten hos sina döttrar, tycker tydligen det är OK med mobbing.
Ja, min sambo har två barn sedan tidigare, det har varit allt annat än problemfritt, men en sak har alltid fungerat. Båda föräldrarna har velat att barnen ska trivas överallt och när de fick sitt halvsyskon (sambons och min gemensamma) så var detta barn så välkommet även av deras mamma.
Jag skulle nog säga att vår gemensamma son är det som gjort att det fungerat bättre, för han blev en brygga mellan mig och min sambos ex.
Vilken hemsk situation ni har hamnat i!
Snälla läs hela det här inlägget och tänk igenom det, slå inte ifrån dig direkt, jag menar verkligen väl.
Ni har hamnat i en ond cirkel som blivit värre och värre och nu är så långt gången att precis allt är infekterat.
Ni behöver hjälp att kliva ut situationen och börja nysta i vad som är vad och var man ska börja för att försöka reda ut det. Jag föreslår familjeenheten hos er kommun, börja där och be om tips på var ni ska ta vägen vidare. BUP bör bli inblandat, men det kan vara svårt att få tid.
1. Barnen visar att de mår extremt dåligt. Den biten tror jag att du egentligen förstår, men du är så arg och trött på all skit att du har svårt att ta den utgångspunkten. Barnen ljuger för er och hyllar sin mamma för att de är oroliga för sin mamma men litar på er. Det är så barn fungerar. Det är JÄTTESVÅRT att svälja ilskan och den sårade känslan, men det är BARN det handlar om, så som vuxen måste man!
2. Försök sluta vara så arg på barnen, det ÄR INTE deras fel. Deras mamma misshandlar dem mentalt och ni gör inte saken bättre genom att låta henne hållas. Med de punkter du räknade upp för regelskillnader borde ni gjort en orosanmälan hos soc för länge sen!
3. Att få ett litet syskon är superjobbigt för barn, ju äldre de är desto jobbigare blir det. Ni hade behövt lägga mer tid och förståelse där. SJÄLVKLART är det lugnare hos mamma. Varför inte bara erkänna det och fråga om de vill bo varannan helg ett tag, eller kanske tre helger av fyra om det är fest hos mamman på helgerna. Stora barn kräver mer anpassning av föräldrarna då de har andra behov.
4. Självklart kan man ha olika regler hos mamma och pappa, och självklart försöker barnen utnyttja det! Som vuxen får man lov att vara benhård med att detta är mina regler och de påverkas inte av den andra förälderns regler - poch tvärtom. Förutom att om mitt ex lät vårt barn gå och bada själv hade jag ringt soc på två röda!
Sök hjälp för er familj, för dig, för din man och för alla barnens skull!
I förlängningen vore det toppen om mannen och exet kunde gå på samarbetssamtal, men just nu är det er familj som är dysfunktionell, oavsett anledning, och ni måste börja där.
Lycka till!
Nej ungarna vill inte tillbaka hit, tror ni vi är neandertalare, det har klart och tydligt fastställts. De har allt de vill hos mamman, och det har inget med mina ungar att göra. Här har de ju ingenting enligt dom själva, så varför skulle dom tycka att de andra hade nåt de ville ha här.
Jag vill absolut inte ha tillbaka mina bonusbarn, det får vara bra nu. Mamman och hennes kompisgäng kan fortsätta gotta sig i skiten de öser ur sig, de kör med vuxen mobbing för hennes kompis man har frusit ut min man, jätte normalt. Jag har aldrig träffat honom, utan mamman var snabb från start att smutskasta mig. Det hette att jag förstörde min man när jag kom in i bilden, buhu han satt som ungkarl i 6 år och hur tillgänglig som helst. Så kom lilla jag och gjorde honom lite upptagen, helt plötsligt var min man hunsad istället för att bara glädjas åt att han funnit love. Inte ett enda grattis. Jag försökte till och med att umgås med mamman, men det gick inte tillslut då hon tyckte att jag bara var i vägen för henne och hennes kompisar att kunna utnyttja min man på hjälp och pengar. Vi hade kunnat haft ett bra samarbete allihopa, men hon hade inte med mig i sina planer. Min man var hennes livlina. Alla fick hjälp av min man när han var ungkarl, så kom som sagt lilla jag. Så såklart är jag ett stort svart får i rävnäste.
Jag är inte perfekt, men förtjänar det här det vet jag att jag inte gör. På långa vägar. Det tycker ingen som har varit insatt från start, och då är det några människor som också är språkrör för dessa barn i fråga.
Så ungarna vill inte till er och du vill inte ha dem hos er, men du är väldigt missnöjd med situationen?
Jag är skeptiskt inställd till vuxna människor som pratar om "elaka barn".
Fast det du beskriver är inte elaka barn, det du beskriver är barn som mår fruktansvärt dåligt och behöver hjälp. Deras mamma missköter dem och misshandlar dem mentalt, och deras pappa struntar i det.
Därav folks reaktioner.
Du har avskrivit dem helt och vägrar ens tänka tanken att de kanske inte alls är emot dig utan de är faktiskt BARN som behöver hjälp.
Det du beskriver är att deras mamma tvingar sina små flickor att ta fullt ansvar för henne, och ni hjälper dem inte överhuvudtaget.
Jag fattar att ni försökt och ledsnat, men du är arg på barnen och det är helt åt helvete fel! JA det finns elaka barn, men 99 av 100 är inte alls elaka utan beter sig illa i ett rop på hjälp.
Har ni varit i kontakt med BUP eller någon annan och frågat om flickornas beteende? Har ni gjort någon orosanmälan hos soc? Om du VET att de får köra bil, bada utan tillsyn och allt annat i listan du skrev förut, VARFÖR har detta inte anmälts till soc? Ni har ju ändå gett upp så vad är det värsta som kan hända?
Alla som skriver i din tråd vet såklart inte allt som sker och har skett i er familj och liv. Det alla svarar på är det DU har beskrivit, inget annat.
Du har skrivit här att du har gett upp och inte vill ha med din mans barn att göra, du har även skrivit att din man som är barnens pappa inte orkar kämpa för sina barn längre.
Inget är fabulerar av någon i tråden utan alla svar är efter det Du har beskrivit!
Jag har träffat så kallade elaka barn, det har i samtliga fall varit uppenbart att de och deras elakheter varit en produkt av omständigheterna de levt under och vuxenvärldens agerande mot dem.
Men du menar alltså att du och din mans barn kanske fötts elakt? Att dina barn sedan tidigare skulle kunna bli "elaka barn" för en del barn är helt enkelt just det - elaka? Om du inte tror det utan tvärtom tror på din och din mans förmåga att påverka till det bättre så gäller det förstås också hans övriga barn.