Hjälp, hur hittar man något positivt i detta?
Fick för ett tag sedan veta att vi inte kan få barn tsm på den naturliga vägen och det enda val vi har nu är ivf.. pga den manliga faktorn. Det känns som allt det roliga, positiva med att skaffa barn försvann. Allt känns som en mardröm och jag vet inte om jag kommer klara av att gå igenom en ivf..
Hur har ni andra hittat något positivt i detta?
Jag vet att jag inte vill leva ett liv utan barn, men har ingen ork till läkarbesök, sprutor, behandlingar och väntan.. Hur ska man ens lyckas dölja det på sitt jobb?
Besvikelsen när man känner att man med sin partner inte kan få ett barn på egen hand....
Vi har inte pratat med någon runt oss och jag vill heller inte göra det, skulle aldrig klara av att folk ska fråga en frågor kring det och hela tiden bli påmind om att man inte kan få barn.
Sen tycker min partner att det är jobbigt och onödigt när jag blir så ledsen över det hela, han tycker inte att jag ska ta ut något i förskott för chansen med ivf är inte noll.
Men det är ju mig som alla sprutor, läkarbesök osv kommer gå ut över. När det egentligen inte ens är fel på mig så är det ändå jag som ska få gå igenom allt det här..
Fler som känt sig ensam och att allt är så orättvist?
