Karinaldin skrev 2020-06-05 20:35:34 följande:
1 vecka innan jag plussade med min dotter sa jag till min man att jag ville pausa hela den här "göra-barn-grejen" då allt var så rörigt med nytt jobb, flytt, husbygge etc. Sen plussade jag. Blev helt knäckt, men min man blev superglad. Det värsta var att jag var typ 50/50 glad och ledsen. Så varken att behålla eller ta bort barnet kändes som ett alternativ, för jag kände liksom ingenting. Jag hoppades så hårt på ett missfall så att problemet skulle lösa sig själv. I vecka 10 låg jag i fosterställning på golvet en hel dag helt apatisk. Då bestämde jag mig för att det går inte, på måndag bokar jag tid och tar bort barnet. Dagen efter vände det och jag började må bättre. Jag slog väl i botten helt enkelt. Det blev aldrig riktigt bra, jag var nedstämd hela graviditeten, men kanske bara 10%. Framförallt berodde det på ångest, var helt säkert på att jag inte skulle kunna föda barnet eller ta hand om det. Det var också superjobbigt att inte veta exakt hela tiden hur bebisen mådde. Jag försökte verkligen fokusera på det som gjorde mig glad och jag pratade mycket med min man, en kompis och såklart barnmorskan. Nedstämdheten blev väldigt mycket bättre så fort Saga föddes, men helt fri från ångesten dröjde tills hon var runt ett år. Då först började njuta av att vara mamma till 100%! Nu känner jag mig ju redo för ett till barn, så för mig har det varit värt allting, trots allt!
Jag tycker det är viktigt att du får prata med någon så att du slipper vara själv med dina tankar! Boka det där mötet, förhoppningsvis lättar tankarna när du fått prata av dig, och du kan göra ett bra beslut oavsett vad det blir ditt mående är superviktigt! Men du ska veta att det är vanligt med graviditetsdepression och att du verkligen inte är ensam ??
Tack för ditt svar. Jättefint att läsa hur det var för dig. Jag har varit på möte på en barnmorskemottagning nu, en underbar barnmorska. Men jag är fortfarande inte säker på vad jag vill göra. Igår hade jag varit säker på att jag ville behålla det i 2 dagar, när det plötsligt växlade på eftermiddagen och jag fick kalla fötter och ville göra abort igen. Jag är orolig att jag inte är klar med allt jag vill göra. Hade hoppats på att jag kunde göra båda, få bli mamma som jag alltid drömt om och ha ett roligt liv. Men både jag och min kille är oroliga att det är naivt av oss att tänka så. Att ha detta barnet kommer ju vara att välja bort ett annat slags liv, vi skulle kunna ha. Å andra sidan så pågrund av studier och annat så skulle vi behöva vänta 4 år med att försöka med barn igen om vi väljer att avsluta denna graviditet och det känns jättelångt.
Allt är så svårt. Har vetat om detta nu sedan förra söndagen, alltså 11 dagar, och är fortfarande inte klar över vad jag vill göra. Har dock inte panik längre, den har lagt sig och jag känner att båda besluten är genomförbara. Hade även räknat fel med hur långt gången jag är, enligt barnmorskan jag var hos igår är jag i vecka 5+2 idag. Alltså i vecka 6.
Förlåt om jag är olämplig som skriver om sånnahär känslor i denna tråd! Ni får säga till om det känns obehagligt ni andra, så slutar jag! Men tänkte att detta också är en del av att skaffa barn. Det är ju inte bara glädje och förväntan 9 månader i streck.
Kram på er där ute och hoppas ni mår bra!