• Anonym (Deppig)

    Otrohet - gått ett år nu..

    För ett år sen konfronterade jag min man med att ha varit otrogen med en kollega i 3 år. Bröt ihop, gick på egna samtal, gick på samtal tillsammans. Vi försöker fortfarande att få till allt här hemma och runtomkring. Men nu, ett år senare, mår jag fortfarande lika dåligt. Det har inte blivit bättre. Jag är sjukskriven till o från pga mitt mående, jag är arg och ledsen konstant hemma, jag litar inte på min man, det är nästan så att jag väntar på att han ska göra ytterligare ett sendsteg. Jag vet inte vad jag ska göra, vad vi ska göra. Vi gör saker tillsammans, men i bakhuvudet ligger det i huvudet sveket han utsatt mig för..

    Hur länge mår man så här? Hur länge är okej att må så här? När börjar man lita och bry sig om livet igen?

  • Svar på tråden Otrohet - gått ett år nu..
  • Enbättreman
    Anonym (MindsetMagnus) skrev 2021-03-11 20:16:58 följande:

    Ni måste prata med varandra, gör det hos en par/familjeterapeut, och var helt ärliga. Går inte att dölja sig bakom känslor eller tabun, ni måste välja varandra. Forgive and Forget. Glöm snedsteget, jag vet att det är lätt att säga, men man måste någonstans dra ett streck. Sedan kanske inte 18 månader är tillräckligt, men ge det tid, ventilera vad du känner och vad din partner fått dig känna. Hen skall känna ångest och svettas lite. 

    Om du efter ni pratat helt tvärärligt med varandra och du känner att du faktiskt skulle ha det bättre ensam, så välj då separation med allt vad det betyder och se till att hantera sorgearbetet bra. Har du någon att prata med?


    "Prata tvärärligt" hur tänkte du där? Det är ju liksom grundproblemet....jag vet ju inte när hon är ärligt????
  • Magnolia1979

    Jag har varit utsatt för samma sak. Varit bedragen under flera års tid. 
    Jag tror att ni måste börja om från ruta 1.
    Först hitta en ny parterapeut som är bra. Forska och gör efterforskningar på det.
    Jag hamnade där du är nu.
    Vi gick i terapi men jag tyckte det var skit. Försökte lösa det på egen hand och det gick åt helvete (min sambo hade kontakt via sms med kvinnan igen).
    Hittade en ny terapeut.
    Problemet för mig var att fokus blev fel från början. När man är i chock och hamnar i kris måste man bearbeta krisen först innan man går på att "laga relationen".
    Dvs nu har vi jobbat ordentligt med krisbearbetning. Och de faserna det innebär.Chock, reaktion, bearbetning, nyorientering.
    Första gången var det som om jag blev tvingad in i nyorienteringsfasen utan att ha få bearbetat. Min sambo trodde nog att det skulle gå fort och var inte förberedd på det ENORMA arbetet det är att ta sig igenom en otrohet. 
    Det är viktigt att förstå att det här tar tid. Lång tid. Men om man fastnar som jag tror du har gjort, i reaktionsfasen så kommer du inte vidare och du kommer må ännu sämre, din ångest och oro kommer bli oproduktiv och kanske blir det som en självuppfyllande profetia tillslut.
    Sök en ny parterapeut. Du behöver gå i egen terapi. Det är så viktigt för dig själv och din egen framtid och din bild av dig själv.
    Ni måste också bestämma er för om det är att satsa ni verkligen vill göra båda två? För man kan inte göra det halvhjärtat om man vill få det att fungera.
    Är det den här relationen du vill ha? Eller är du rädd att bli lämnad ensam? Eller vill du bara inte att "hon ska vinna"? Ja jag har tänkt så själv nämligen...
    Jag kan rekommendera en bok av Laila Dahl som heter att komma igenom otrohet (tror jag), en bok som heter närmare varandra på 9 veckor. Appen otrohetsakuten och en sida www.goon.se/otrohet som kan hjälpa.
    Jag har läst massor. 
    Valt egen terapi. Ny parterapi. 
    Du behöver bryta det här mönstret. Att ta sig igenom otrohet är väldigt mycket ett ensamt arbete. Jag tror många av oss lägger hela ansvaret på vår partner som svikit och känner då oss svikna igen då de ej kan "laga oss". Du måste göra dig själv hel igen. Bara du vet vad som krävs för att få din upprättelse.
    Det är inte lätt. Det är utan tvekan det svåraste och jävligaste jag någonsin gått igenom (inklusive att förlora en förälder). Och det tar tid. Jobb. Målmedvetenhet och det svåraste - att göra sig sårbar igen för någon som sårat dig. Att släppa taget om det du inte kan kontrollera.
    Önskar dig all lycka till!

  • Anonym (man)
    Magnolia1979 skrev 2021-03-15 11:41:20 följande:

    Jag har varit utsatt för samma sak. Varit bedragen under flera års tid. 
    Jag tror att ni måste börja om från ruta 1.
    Först hitta en ny parterapeut som är bra. Forska och gör efterforskningar på det.
    Jag hamnade där du är nu.
    Vi gick i terapi men jag tyckte det var skit. Försökte lösa det på egen hand och det gick åt helvete (min sambo hade kontakt via sms med kvinnan igen).
    Hittade en ny terapeut.
    Problemet för mig var att fokus blev fel från början. När man är i chock och hamnar i kris måste man bearbeta krisen först innan man går på att "laga relationen".
    Dvs nu har vi jobbat ordentligt med krisbearbetning. Och de faserna det innebär.Chock, reaktion, bearbetning, nyorientering.
    Första gången var det som om jag blev tvingad in i nyorienteringsfasen utan att ha få bearbetat. Min sambo trodde nog att det skulle gå fort och var inte förberedd på det ENORMA arbetet det är att ta sig igenom en otrohet. 
    Det är viktigt att förstå att det här tar tid. Lång tid. Men om man fastnar som jag tror du har gjort, i reaktionsfasen så kommer du inte vidare och du kommer må ännu sämre, din ångest och oro kommer bli oproduktiv och kanske blir det som en självuppfyllande profetia tillslut.
    Sök en ny parterapeut. Du behöver gå i egen terapi. Det är så viktigt för dig själv och din egen framtid och din bild av dig själv.
    Ni måste också bestämma er för om det är att satsa ni verkligen vill göra båda två? För man kan inte göra det halvhjärtat om man vill få det att fungera.
    Är det den här relationen du vill ha? Eller är du rädd att bli lämnad ensam? Eller vill du bara inte att "hon ska vinna"? Ja jag har tänkt så själv nämligen...
    Jag kan rekommendera en bok av Laila Dahl som heter att komma igenom otrohet (tror jag), en bok som heter närmare varandra på 9 veckor. Appen otrohetsakuten och en sida www.goon.se/otrohet som kan hjälpa.
    Jag har läst massor. 
    Valt egen terapi. Ny parterapi. 
    Du behöver bryta det här mönstret. Att ta sig igenom otrohet är väldigt mycket ett ensamt arbete. Jag tror många av oss lägger hela ansvaret på vår partner som svikit och känner då oss svikna igen då de ej kan "laga oss". Du måste göra dig själv hel igen. Bara du vet vad som krävs för att få din upprättelse.
    Det är inte lätt. Det är utan tvekan det svåraste och jävligaste jag någonsin gått igenom (inklusive att förlora en förälder). Och det tar tid. Jobb. Målmedvetenhet och det svåraste - att göra sig sårbar igen för någon som sårat dig. Att släppa taget om det du inte kan kontrollera.
    Önskar dig all lycka till!


    Så mao, din partner är otrogen, och fortsätter ha kontakt med den andra trotts att du gett honom en andra chans och går i terapi. Men slutsatsen du kom fram till var att allt var ditt fel som inte riktigt förstått hur man ska bearbeta en otrohet?

    Har tanken aldrig slagit dig att det kanske var din man som hanterade saker helt fel och fortsatte missbruka ditt förtroende trotts att du gett honom en andra chans och att all den terapin du nämner kanske inte hade behövt vara nödvändig om han skött saker på rätt sätt och INTE fortsatt missbruka ditt förtroende?

    Hur lång tycker du man ska gå för att försöka rädda ett förhållande efter en otrohet? Hur många ytterligare klavertramp ska en person som blivit bedragen acceptera innan det är dags att säga, nu får det fan räcka?

    Är det bara den som blivit bedragen som ska rannsaka sig själv och gå i egen terapi för att lära sig acceptera att den som varit otrogen missbrukar hens förtroende... eller är det kanske främst den som såg till att sabba förhållandet som borde rannsaka sig själv och söka hjälp för sitt beteende?
  • LisaA94
    Magnolia1979 skrev 2021-03-15 11:41:20 följande:

    Jag har varit utsatt för samma sak. Varit bedragen under flera års tid. 

    Jag tror att ni måste börja om från ruta 1.

    Först hitta en ny parterapeut som är bra. Forska och gör efterforskningar på det.

    Jag hamnade där du är nu.

    Vi gick i terapi men jag tyckte det var skit. Försökte lösa det på egen hand och det gick åt helvete (min sambo hade kontakt via sms med kvinnan igen).

    Hittade en ny terapeut.

    Problemet för mig var att fokus blev fel från början. När man är i chock och hamnar i kris måste man bearbeta krisen först innan man går på att "laga relationen".

    Dvs nu har vi jobbat ordentligt med krisbearbetning. Och de faserna det innebär.Chock, reaktion, bearbetning, nyorientering.

    Första gången var det som om jag blev tvingad in i nyorienteringsfasen utan att ha få bearbetat. Min sambo trodde nog att det skulle gå fort och var inte förberedd på det ENORMA arbetet det är att ta sig igenom en otrohet. 

    Det är viktigt att förstå att det här tar tid. Lång tid. Men om man fastnar som jag tror du har gjort, i reaktionsfasen så kommer du inte vidare och du kommer må ännu sämre, din ångest och oro kommer bli oproduktiv och kanske blir det som en självuppfyllande profetia tillslut.

    Sök en ny parterapeut. Du behöver gå i egen terapi. Det är så viktigt för dig själv och din egen framtid och din bild av dig själv.

    Ni måste också bestämma er för om det är att satsa ni verkligen vill göra båda två? För man kan inte göra det halvhjärtat om man vill få det att fungera.

    Är det den här relationen du vill ha? Eller är du rädd att bli lämnad ensam? Eller vill du bara inte att "hon ska vinna"? Ja jag har tänkt så själv nämligen...

    Jag kan rekommendera en bok av Laila Dahl som heter att komma igenom otrohet (tror jag), en bok som heter närmare varandra på 9 veckor. Appen otrohetsakuten och en sida www.goon.se/otrohet som kan hjälpa.

    Jag har läst massor. 

    Valt egen terapi. Ny parterapi. 

    Du behöver bryta det här mönstret. Att ta sig igenom otrohet är väldigt mycket ett ensamt arbete. Jag tror många av oss lägger hela ansvaret på vår partner som svikit och känner då oss svikna igen då de ej kan "laga oss". Du måste göra dig själv hel igen. Bara du vet vad som krävs för att få din upprättelse.

    Det är inte lätt. Det är utan tvekan det svåraste och jävligaste jag någonsin gått igenom (inklusive att förlora en förälder). Och det tar tid. Jobb. Målmedvetenhet och det svåraste - att göra sig sårbar igen för någon som sårat dig. Att släppa taget om det du inte kan kontrollera.

    Önskar dig all lycka till!


    Jag hoppas verkligen att din historia inte är något annat än en påhittad historia, annars tycker jag väldigt synd om dig.
  • molly50
    Anonym (Deppig) skrev 2021-02-12 13:32:30 följande:

    För ett år sen konfronterade jag min man med att ha varit otrogen med en kollega i 3 år. Bröt ihop, gick på egna samtal, gick på samtal tillsammans. Vi försöker fortfarande att få till allt här hemma och runtomkring. Men nu, ett år senare, mår jag fortfarande lika dåligt. Det har inte blivit bättre. Jag är sjukskriven till o från pga mitt mående, jag är arg och ledsen konstant hemma, jag litar inte på min man, det är nästan så att jag väntar på att han ska göra ytterligare ett sendsteg. Jag vet inte vad jag ska göra, vad vi ska göra. Vi gör saker tillsammans, men i bakhuvudet ligger det i huvudet sveket han utsatt mig för..

    Hur länge mår man så här? Hur länge är okej att må så här? När börjar man lita och bry sig om livet igen?


    Jag tycker att det verkar som att du har fastnat någonstans på vägen i ditt sorgearbete.
    Och du behöver kanske hjölp att komma ur det.
    Du kanske ska gå till en terapeut igen,men byta till en annan den här gången?
    Känner du att det ändå inte fungerar så kanske du ska fundera på separation.
  • Postindustrialism
     
    Många säger att det bara är att lämna men jag vet att det inte är så enkelt. Min tjej var otrogen mot mig i 6 månader, fick reda på det för snart ett år sedan och vi går i parterapi. Jag fick sådan jävla ångest, vaknade mitt i nätterna och ältar fortfarande varje dag. Vi har två barn och varit ihop i 19 år. Jag älskar henne och är attraherad av henne, tycker också om att vara med henne men blir inte klok på om jag ska känna mig förnedrad osv.. Jag har så svårt att landa i känslan om huruvida jag ska kunna definiera henne som mitt livs kärlek. Jag tycker inte att man kan göra så mot den som är sitt livs kärlek, ett "snedsteg" tror jag att jag hade kunnat förlika mig med på ett annat sätt men när det har hållit så länge med så många lögner och jag vet inte vad fan hon tänkte göra med mig heller. Det var jag som grävde fram hela historien och har även fått gräva fram hur det egentligen var efter hand då hon inte velat berätta hur det var.. 
     
    Det jag har gjort är att jag stack ut och tränade varje gång jag fick ångest vilket var varje natt/dag. Bygger mig själv så gott jag kan och gör allt som vi jobbar på i parterapin vilket gjort att vi har ett väldigt bra förhållande på ett sätt men inuti pågår hela tiden en kamp med mig själv om jag gör rätt eller inte. Sex och intimitet blir en blandning av njutning och smärta men jag säger nej ibland för att känna att jag har kontrollen över mig själv och mina gränser. Det är jättesvårt verkligen, lider med dig och bredvid dig. 
     
    Jag tänker att jag gör det här för barnen, den fina gemenskap och trygghet vi ändå alltid givit dem, tiden är nu och kommer inte igen men kanske kommer jag fram till att jag inte vill eller så gör hon om samma sak.. Kanske träffar jag någon annan, något jag inte tänkt nästan är möjligt förr men iom att jag inte känner mig hundra procent i förhållandet längre kanske det är en risk.. Kanske inte mycket till svar på din fråga men att du ska göra och bete dig på ett sätt som du kan vara stolt över är nog viktigt! All kraft till dig!
  • Anonym (Nn)
    Anonym (Deppig) skrev 2021-02-12 13:32:30 följande:
    Otrohet - gått ett år nu..

    För ett år sen konfronterade jag min man med att ha varit otrogen med en kollega i 3 år. Bröt ihop, gick på egna samtal, gick på samtal tillsammans. Vi försöker fortfarande att få till allt här hemma och runtomkring. Men nu, ett år senare, mår jag fortfarande lika dåligt. Det har inte blivit bättre. Jag är sjukskriven till o från pga mitt mående, jag är arg och ledsen konstant hemma, jag litar inte på min man, det är nästan så att jag väntar på att han ska göra ytterligare ett sendsteg. Jag vet inte vad jag ska göra, vad vi ska göra. Vi gör saker tillsammans, men i bakhuvudet ligger det i huvudet sveket han utsatt mig för..

    Hur länge mår man så här? Hur länge är okej att må så här? När börjar man lita och bry sig om livet igen?


    För min del hade det inte varit reparerbart på grund av den extremt långa tiden otroheten höll på. Tre år är extremt länge, han hade fortfarande hållit på om du inte konfronterat. Han är bara med dig på grund av dålig samvete alt inte bryta upp kärnfamiljen och att det ekonomiskt är lättare att bo tillsammans. 


    Bestäm dig för att skiljas men se till att ordna upp allt, må bätte, ta hand om dig, spara pengar och kliv ut med huvudet högt. Han var otrogen i TRE år, du kan planera detta bakom hans rygg ett bra tag tills du ger honom beskedet. 

  • Anonym (Oj)

    Alltså... Jag hade kanske kunnat förlåta om min man var så full och borta och det hände 1 gång med en random, okänd
    Och att han sedan fick ångest och ångrade sig. Och därefter verkligen kämpar, visar och gör ALLT för att få tillbaka tilliten.
    MEN en relation i   T R E  HELA ÅR??!!! Aldrig i livet!!! Det där var inget snedsteg eller misstag, det där var medvetet val!
    OCH, han var/är förälskad 110%. En man kan inte pippa en annan kvinna i så många år utan några känslor alls. Och dessutom går till henne på sin rast också, ja, då var han bra betuttad. 
    Att du konfronterade honom fick hela hans värld att rasa då han blev påkommen. Han hade fortsatt i 3-5 år till, så länge det hade gått. Så pass tills barnen blivit större och han hade lämnat dig, barnen för kollegan.

    Jag hade om jag var du, flyttat ut tillfälligt till någon vän/släkting eller hyr en 1a. Få lite space och egentid, bara då kan du tänka klart och hitta rätta svaret för vad du ska göra.
    Men helt ärligt. Jag hade skiljt mig. Oavsett om han nu visar sig vara bra, du kommer alltid ha den tanken i bakhuvudet om NÄR han ska göra det igen. Så fort han kanske inte svarar på flera timmar så kommer tankarna igen om att han är med någon. Får han samtal och går iväg så kommer du automatiskt att tänka det är en ny älskarinna. 
    Vill han inte ha sex några gånger för han har "huvudvärk" så kommer du automatiskt tänka att han har säkert varit med en annan.
    Det går aldrig läka från sånt här. Såklart kan man ha en bra relation, ha kul, mannen är bra men just tankarna i bakhuvudet kommer alltid finnas där. Skadan är redan skedd. Ert förhållande var som en vacker Orrefors vas som sedan tappats i golvet och gått sönder, ni limmade ihop men man kan fortfarande se att sen är sönder och inte hel

  • Anonym (Simili)

    Jag tror aldrig att ni kommer att förstå varandra kring det, så det är nog bäst att avsluta.

    Jag är kvinna men saknar förmågan att se en skön stund med någon annan som ett så allvarligt svek. Inget går sönder, inget förbrukas, jag blir gladare och även mer sugen på sex av mitt extra engagemang. Jag hade blivit glad om min man var öppen för att prova andra och uppleva mer och känner mig inte hotad av det.

    Det är nog därför min älskare kör 8 mil enkel väg för att få det han behöver innan han måste vända igen. Vi är på snart 2 år och han tror inte att begäret efter mig kommer att upphöra, men har inga planer på att avsluta det han är i heller.

    Det handlar bara om njutning för oss.

  • Meddelande borttaget
  • Anonym (Oj)
    Anonym (Simili) skrev 2024-10-29 07:54:36 följande:

    Jag tror aldrig att ni kommer att förstå varandra kring det, så det är nog bäst att avsluta.

    Jag är kvinna men saknar förmågan att se en skön stund med någon annan som ett så allvarligt svek. Inget går sönder, inget förbrukas, jag blir gladare och även mer sugen på sex av mitt extra engagemang. Jag hade blivit glad om min man var öppen för att prova andra och uppleva mer och känner mig inte hotad av det.

    Det är nog därför min älskare kör 8 mil enkel väg för att få det han behöver innan han måste vända igen. Vi är på snart 2 år och han tror inte att begäret efter mig kommer att upphöra, men har inga planer på att avsluta det han är i heller.

    Det handlar bara om njutning för oss.


    Herregud....
  • Anonym (Upplevt detsamma)

    För mig har ett år gått sedan jag blev bedragen.

    Håller med övriga, tilliten kommer aldrig att komma tillbaka. Räcker med ett sms på ?fel? tid, 10min sen från jobbet. Tyvärr minsta lilla väcker misstankar.

    Med tiden (år) hoppas jag kunna förlåta personen ifråga men kommer aldrig själva gärningen.
    Sveket är såå enormt.

Svar på tråden Otrohet - gått ett år nu..