Vi som försökt en längre tid - första barnet

Det var längesen jag skrev i tråden, men jag läser allt som skrivs och är så glad för alla positiva besked och mitt hjärta brister för er vars dröm ännu inte gått i uppfyllelse <3 Jag ska försöka bli bättre på att svara i tråden, det känns lite tråkigt och själviskt av mig att "bara" skriva om mig själv. Men som sagt, jag läser allt ni skriver och tycker att ni alla i tråden är så fantastiska, både mot varandra men även som orkar kämpa vidare även efter nederlag. 

Min mens drog igång igår igen, jag är så trött på detta. Så många vänner runt omkring som är gravida eller till och med fått barn under den tid jag och min man har försökt. Jag trodde aldrig att vi skulle vara paret som hade problem med detta (men vem tror det egentligen?) och jag är så ledsen och uppgiven. Vi har ju i planen att skicka in remiss för IVF i augusti om det inte (helt magiskt) skulle ta sig nu i juli, men jag känner mig mest bara hopplös och nedbruten av allt detta. Kan inte fatta att vi i mer än 1,5 år försökt och försökt varje månad.

Jag känner att det är något hos mig som inte stämmer, även om utredningen inte visade på några problem. Jag får spottings en/två dagar innan mensen börjar och sedan har jag väldigt lätt mens i bara två dagar. Det känns som att det kanske både handlar om progesteronbrist samt att min livmoderslemhinna är för tunn. Sen har jag ju också polycystiska äggstockar, dock inte PCO/PCOS enligt min BM. Jag antar att det bara är att invänta eventuell IVF, känns inte som att vi någonsin kommer att lyckas på egen hand.

Förlåt för depp-inlägg men jag känner inte riktigt att jag har någon annan jag kan prata med om detta som förstår vad man går igenom. Så tacksam när man kan komma in här och känna att man ju faktiskt inte är ensammast i världen med dessa tankar, även om jag önskar att ingen av oss skulle behöva kämpa med detta.

Hej på er. Känner mig besviken och ledsen då jag tänkte att denna gången skulle jag och min sambo ha sex ett par dagar till än vad vi brukar, men då min sambo lider av ångest så hamnar han ibland i svackor och såklart så hamnar han i en sån svacka nu de sista dagarna och då hade han ingen lust och kände inte att han kunde. Sista gången med sex blev därför på cd13. Bara hoppas att det räcker, men tappar återigen hopp när det blev så. Man blir uppgiven när sånt hamnar i mellan. Jag har dessutom haft bra lust de senaste dagarna så det har krockat helt mellan oss.

Åh! Tack fina du för dina ord. Jag vet ju innerst inne att det är så lätt att vara hård mot sig själv även om man inte är det mot andra. Men jag är liksom extra hård mot mig själv för jag jämför allt med hans ex och han. Känns liksom som det står 2-0 till henne och jag har ju redan förlorat för längesen. Jag har lite fastnat i tankarna om att dom kunde men inte vi. Det är liksom som en tvångstanke som gör att jag mår så himla dåligt :'( Men jag vet ju att det inte har med att vinna eller förlora att göra egentligen. Det är bara livets orättvisa. 

Idag är jag extra ledsen för tog ett test på BiM och det var totalt negativt. Så snart tillhör man de 10% som inte blir gravida inom ett år.. :'(

Och här har vi fått veta att sambon måste iväg på jobb hela helgen med start imorgon. Och vår plan var att ligga imorgon och fredag (förväntad äl) sen söndag. Så ja, det var de planerna.

Ska tvångsligga ikväll och sen får vi hoppas på det bästa... from nästa månad är det fan heminsemination som gäller för att säkra upp sådana här tillfällen.

BIM-1 enligt mina beräkningar och 2 negativa tester idag på min sambos födelsedag. En stor del av mig var helt inställd på det, men ändå kunde jag inte låta bli att planera i mitt huvud hur jag skulle slå in det positiva testet och ge honom på morgonen. Har inga som helst menskänningar, men har ibland inte det heller. På äl+5 hade jag lite rosa på pappret när jag torkade mig och tänkte såklart det kunde vara en nidblödning. Hade som en brännande/stickande känsla i magen också i samband med detta. Varje månad är det något nytt som ger en falska förhoppningar.

Det enda som ger mig lite hopp nu är att vi kommer närmre vår första tid i utredningen. Allt annat känns så oviktigt och jag känner mig bara tom.

Idag är det exakt ett år sen jag fick mitt första plus på stickan. Det var en av dom lyckligaste men också mest skrämmande dagarna i mitt liv. Två veckor efter plusset började jag blöda hejdlöst och allt jag planerat för var plötsligt historia. Det gjorde så ont. Jag hade fått missfall och fattade ingenting. Hur gick det ens till? Vad var det för fel på mig? Jag och min sambo var ifrån varandra när det hände och jag minns att jag nästan föll ihop av ren sorg när vi träffades dagen efter. Det vart nattsvart. Jag var så jävla jävla ledsen. Jag bestämde mig för att börja försöka igen fort. Jag planerade för att bli gravid igen i oktober. Så jävla naivt. Som att man kan planera för något sånt. Blev inte gravid i oktober. Eller november. Eller december. Blev gravid igen i april. 8 månader efter missfallet. Denna gången var det bara ren och skär lycka, och lättnad. Allt var perfekt och äntligen var det våran tur. För två missfall kommer aldrig hända mig. Testade mig första gången 4 dagar innan BIM och testen blev starkare varje dag, tills de inte längre blev det. Jag jämförde med andra kvinnors stegringar på youtube, Google, i forum, you name it. Men jag började långsamt inse att inte heller detta skulle gå vägen. Klumpen i magen och gråten i halsen var oundvikligt. Och värst av allt, på jobbet skulle jag gå och le och låtsas som ingenting när min värld i verkliga fallet rasade samman. Igen. Planerna jag gjort i mitt huvud var återigen borta. Jag skulle berätta för alla på midsommar. Och efter semestern skulle jag komma tillbaka till jobbet och stolt visa upp min lilla mage som precis skulle trätt fram. Idag är den dagen. Första dagen efter semestern och ett år sen första plusset. Ingen jävla mage i sikt. På jobbet berättar alla grabbar om sina gravida flickvänner som konkar på i värmen och alla gravida tjejer berättar om hur tufft det är att vara gravid på sommaren och hur trötta de är. Och här sitter jag och vill bara skrika åt alla att hålla käften. Jag hade gjort nästintill vad som helst för att få vara där de är. Men det är inte deras fel. Hur ska dom kunna veta hur jag mår när mitt ansikte visar något helt annat än vad som pågår i mitt huvud. En kollega frågade om inte vi var sugna snart varpå jag skrattade lite och svara ?nej nej?. Sen gick jag till toaletten och grät. Och här sitter jag fortfarande och samlar krafter för att gå ut dit igen. Och le och låtsas om ingenting.

Fan vad tungt allt känns idag.

Nu har jag haft semester i lite mer än två veckor och har verkligen försökt att bara slappna av, inte stressa, inte tänka på barnaskapande och andra jobbiga känslor. Det har väl gått sådär.

På något sätt har jag börjat förknippa saker jag gör eller som händer som inte är bra med att jag är en värdelös människa, vilket i sin tur river upp känslan att vara värdelös för att man inte lyckas bli gravid. Exempelvis håller jag på en del med sport, och när det går dåligt så går tankarna direkt till att det är för att jag är värdelös - jag kan ju inte ens bli gravid! Så det är lite tunga tankar att gå och bära på, kunde i alla fall prata med min mamma om det nyligen, vilket kändes bra.

Min cykel är också helt wacko denna månad (såklart, bara för att vi bestämt att om det inte blir något nu så skickar vi remiss för IVF). Började med spotting flera dagar efter mens och sen har tempen varit svajig som aldrig förr! Jag ligger knappt över normaltemp trots ÄL+5, så det känns ju inte sådär väldigt hoppfullt.

Jag har sån ångest för att sommaren ska ta slut, inte bara för att värmen försvinner, semestern är över och de vanliga bitarna, utan också för att jag är rädd för vad IVF innebär. Jag är rädd att jag kommer må dåligt, jag är rädd för att det ska bli stressigt att pussla ihop jobb med läkarbesök men allra mest är jag rädd för att vi inte ska lyckas 3

Hej fina ni, vet inte om det är kvar någon i gruppen som kommer ihåg mig, men jag känner igen en del av er. Är så ledsen att det inte har hänt för er än.

Vår första IVF misslyckades i början av juni månad med inga embryon till frysen. Så jag beslutade mig för att ta en paus till augusti och att vi skulle göra vår andra runda IVF. Helt ärligt, jag gick sönder. Men på något sätt lyckades jag snabbt göra det jag aldrig har kunnat göra, släppa det. Det var precis som jag vaknade från en lång psykos. Stundtals har jag inte ens vetat vilken cykeldag jag har varit på. Jag har inte ens tänkt på att bli gravid varje dag. Och det har varit helt fantastiskt. För första gången på 1 och ett halvt år kände jag igen mig själv igen, glad och nära till skratt.

Vi fick hem nästa protokoll för två veckor sedan, jag lät den ligga i brevlådan i en vecka och kände att någonting skavde. Jag är fan inte redo. Jag fattade inte när jag var inne i det hur mycket IVF tär på din kropp och ditt psyke, och nu vet jag exakt vad det innebär. Innan har jag tänkt att det är värt allt, men nu är jag inte så säker längre. Så vi fattar beslutet att vänta en cykel till, ge oss själva sommaren.

Nu är vi på cykel 18 och använder såklart inte skydd. Vi kommer att börja runt mitten av september. Tills dess kommer jag fokusera på träning, AWs med mina vänner och att ta hand om min relation (förövrigt har vårt sexliv aldrig varit så bra som nu haha). Lite allmänna reflektioner från min sida, men tänker på er alla!