Jag kände att jag ville göra en "renodlad" första-barnet-tråd för oss som försökt lite längre, då jag personligen känner att jag både kan ge och få mest stöd i en sådan.
(Varje person får dock bedöma själva vad som är en längre tid)
Här kan vi stötta varandra i denna tuffa resa till <3 första barnet <3
Jag lägger även till en bim-lista så vi kan följa varandra <3
Kram till alla kämpar därute <3
Hej på er. Känner mig besviken och ledsen då jag tänkte att denna gången skulle jag och min sambo ha sex ett par dagar till än vad vi brukar, men då min sambo lider av ångest så hamnar han ibland i svackor och såklart så hamnar han i en sån svacka nu de sista dagarna och då hade han ingen lust och kände inte att han kunde. Sista gången med sex blev därför på cd13. Bara hoppas att det räcker, men tappar återigen hopp när det blev så. Man blir uppgiven när sånt hamnar i mellan. Jag har dessutom haft bra lust de senaste dagarna så det har krockat helt mellan oss.
En fråga till er alla... jag har, förstås, bokat in vaccinering för covid på fredag vilket är min äl-dag. Är förstås rädd att vaccineringen ska påverkar våra chanser denna cykel, och som ni alla vet så är man ju otroligt rädd om sina chanser såhär 1 år in i verkstaden. Hur tänker ni kring detta?
Funderar på om jag skulle avboka min tid och istället ta första sprutan i augusti. Då vet vi om det tog sig denna månad eller ej... drömscenariot skulle vara att bli gravid och sedan ta ställning till vaccin eller ej då man har klara rekommendationer för gravida. När de ska ta och inte. Men just kvinnor som försöker har man inte koll på riktigt vad jag förstår... om det kan påverka eller ej.
BIM-1 enligt mina beräkningar och 2 negativa tester idag på min sambos födelsedag. En stor del av mig var helt inställd på det, men ändå kunde jag inte låta bli att planera i mitt huvud hur jag skulle slå in det positiva testet och ge honom på morgonen. Har inga som helst menskänningar, men har ibland inte det heller. På äl+5 hade jag lite rosa på pappret när jag torkade mig och tänkte såklart det kunde vara en nidblödning. Hade som en brännande/stickande känsla i magen också i samband med detta. Varje månad är det något nytt som ger en falska förhoppningar.
Det enda som ger mig lite hopp nu är att vi kommer närmre vår första tid i utredningen. Allt annat känns så oviktigt och jag känner mig bara tom.
Sitter här med mensvärk och hade ett negativt test igår (bim-1)... Min sambo fyller också år denna månad och jag ville så gärna överraska han med. Men istället känns det som allt man har att komma med är en infertil kropp. Jag har också haft en liten blödning (i samband med sex) denna månad som ja tänkte samma sak om. Verkar som vi har exakt samma cykel du och jag. Har du 28-dagars?
Fick svara ikapp en jäkla massa här ikväll.
Liten update för mig:
Mensen på ingång. Tog test igår kväll och jobbar natt nu, känner att mensen är på väg in för har mensvärk och testet var väldigt negativt.. Man känner sån jävla hopplöshet bara. Vad trodde jag egentligen?
Men någonstans hoppades jag så mycket denna månad. Spolades ju inför denna ÄL och så kändes det bara extra bra denna månad. Som att nu är det dags. Tji fick man igen. :*( Sambons spermier är ju tiptop iaf, vilket är bra. Men det är ju också bevis på att det är verkligen mig det är fel på. Hans ex blev ju gravid jättelätt. Men det var ju ganska många år sen dom har barn så tänkte kanske att man kunde hitta anledningen där. Men dumt, jag känner ju i kroppen att det är mig felet ligger hos. Har ju haft den känslan redan innan vi började försöka ens...
Nu är det bara att slicka såren igen och hoppas igen <3
Usch vad jag känner med dig! Sitter här med mensvärk och hade ett negativt test igår (bim-1)... Min sambo fyller också år denna månad och jag ville så gärna överraska han med. Men istället känns det som allt man har att komma med är en infertil kropp. Jag har också haft en liten blödning (i samband med sex) denna månad som ja tänkte samma sak om. Verkar som vi har exakt samma cykel du och jag. Har du 28-dagars?
Hoppas vi får våra efterlängtade plus snart! <33
Kan relatera till er som känner att det är jobbigt att det finns ett barn sedan tidigare relation och sedan är barnlösa i nuvarande när man hittat rätt.
Min sambo har ett barn sedan tidigare, med en person som betett sig oerhört illa mot både honom och på vissa sätt även barnet. Det gör extra ont att veta att de av alla lyckades få barn ihop, men vi lyckas inte alls. Hon var dessutom några år över 40+ och hade redan lite oddsen emot sig pga åldern, och här sitter jag och ska vara "ung och fräsch" men med försvinnande ägg som är uppenbart sämre än en 13 år äldre kvinnas och lyckas inte alls.
Men i slutändan så har ens partner ändå valt en och väljer att försöka få barn med en, bara det i sig är fint och kommer förhoppningsvis leda till ett gemensamt barn någon gång, trots om biologin är emot en eller ej. Jag hoppas för alla er här inne 
Åh! Tack fina du för dina ord. Jag vet ju innerst inne att det är så lätt att vara hård mot sig själv även om man inte är det mot andra. Men jag är liksom extra hård mot mig själv för jag jämför allt med hans ex och han. Känns liksom som det står 2-0 till henne och jag har ju redan förlorat för längesen. Jag har lite fastnat i tankarna om att dom kunde men inte vi. Det är liksom som en tvångstanke som gör att jag mår så himla dåligt :'( Men jag vet ju att det inte har med att vinna eller förlora att göra egentligen. Det är bara livets orättvisa.
Idag är jag extra ledsen för tog ett test på BiM och det var totalt negativt. Så snart tillhör man de 10% som inte blir gravida inom ett år.. :'(
Och här har vi fått veta att sambon måste iväg på jobb hela helgen med start imorgon. Och vår plan var att ligga imorgon och fredag (förväntad äl) sen söndag. Så ja, det var de planerna.
Ska tvångsligga ikväll och sen får vi hoppas på det bästa... from nästa månad är det fan heminsemination som gäller för att säkra upp sådana här tillfällen.
BIM-1 enligt mina beräkningar och 2 negativa tester idag på min sambos födelsedag. En stor del av mig var helt inställd på det, men ändå kunde jag inte låta bli att planera i mitt huvud hur jag skulle slå in det positiva testet och ge honom på morgonen. Har inga som helst menskänningar, men har ibland inte det heller. På äl+5 hade jag lite rosa på pappret när jag torkade mig och tänkte såklart det kunde vara en nidblödning. Hade som en brännande/stickande känsla i magen också i samband med detta. Varje månad är det något nytt som ger en falska förhoppningar.
Det enda som ger mig lite hopp nu är att vi kommer närmre vår första tid i utredningen. Allt annat känns så oviktigt och jag känner mig bara tom.
Bara för att jag sa att jag hade spottings innan mens men inte efter så skulle jag ju såklart denna gång få det även efter... Herregud vad kroppen är knasig! Jag hade som jag tidigare nämnt spottings två dagar innan min mens startade i söndags och den var slut på tisdag. Men har sedan dess ändå fått mörkbruna spottings, om än väldigt lite, sen dess och de pågår fortfarande!
Jag är så less på detta asså, varför kan inte kroppen bara fungera som den ska?!