Jag kände att jag ville göra en "renodlad" första-barnet-tråd för oss som försökt lite längre, då jag personligen känner att jag både kan ge och få mest stöd i en sådan.
(Varje person får dock bedöma själva vad som är en längre tid)
Här kan vi stötta varandra i denna tuffa resa till <3 första barnet <3
Jag lägger även till en bim-lista så vi kan följa varandra <3
Kram till alla kämpar därute <3
Hej alla underbara kämpar!
Låter konstigt kanske, men blev lite varm inombords när jag såg denna grupp. Känns skönt att vara i en grupp där många har kämpat en längre tid och man plötsligt inte känner sig så ensam längre! Har själv varit med i dessa grupper sen i december känner igen flera namn. Det är så fint att följas åt tycker jag.
Jag blev gravid första gången för exakt ett år sen, oplanerat. Blev helt överlycklig då jag och sambon bestämt att börja försöka i augusti. Slutade i missfall i v. 6. Var så förtvivlad, visste knappt att man kunde få missfall (tack för det samhället). Sedan blev jag besatt. Gjorde allt jag kunde och tog vitaminer, ÄL-tester, kollade youtube videos osvosv och trodde att jag nog skulle vara gravid inom 1-2 månader igen. Tog 8 månader innan jag blev gravid igen och tänkte att nu är det våran tur, men icke. Ett till missfall i v. 6 och ännu mer förtvivlad.
Nu är det vårat 2:a försök efter missfallet och ägglossningen var nog igår och jag bara ber att det är våran tur snart. Tog blodprover förra månaden som visade på lågt progesteron så jag gick till gyn och fick Utrogestan utkrivet så det ska jag börja med nästa månad för denna månad har jag lite fler blodprover att ta.
Hoppas alla här blir gravida så fort som det bara går, finns ju inget finare än de där två strecken på graviditetstestet. Kram!
Molybden, BIM 15/6, 26 år (12:e försöket, PCOS) PLUSSATEmmalucy, BIM 2/7, 35år, 7:e försöket(med 3års misslyckande med exet) - PLUSSATCarina82, BIM 3/7, 38 år (8e försöket)Memestar, BIM 6/7, 29 år (11e försöket)BoringBrick92, BIM 7/7, 28 år (8:e försöket)Gulgja, BIM 7/7 (10:e försöket och 2 försöket efter stabiliserande prolaktinvärden)Idoh, BIM 7/7, 35 år, 10:e försöket, genomgår fertilitetsutredning)ananna, BIM 14/7 29 år (13:e försöket)Soff, BIM 17/7, 33 år (16:e försöket)Längtar00, BIM 19/7, 21 år (15:e försöket)Ericky, BIM 21/7, 33 år (12:e försöket och 2:a försöket efter MF)Mirabilis89, BIM 22/7, 32 år (13:e försöket)Janni91, BIM 22/7, 30 år (13:e försöket, kort lutealfas + mellanblödningar)Stickling, bim 28/7, 33 år (13:e försöket, 3:e med Letrozol, 2 mf, PCOS)
Soffsen BIM 28/7, 27 år (12:e försöket, 2 missfall)Dibella, BIM 29/7, 31 år (19:e försöket, 2 IVF med minus)MAKL, BIM 30/7, 27 år (11:e försöket)Vickan31, BIM 31/7, 32 år (14:e försöket)RH93, BIM 6/8, 28 år (13:e försöket)Längtartillvår, BIM 7/8, 36 år (11e försöket)Lisen91, BIM 11/8, 29 år (13:e försöket)Sellcarro, BIM 13/8, 28 år (12:e försöket, 1 MA & 1 MF)
Hej på er. Bim-2 här, 16:e försöket, och jag har tappat hoppet för denna gången också. Jag hade lite hopp tidigare för att jag känt att jag mått väldigt bra och inte känt några menskänningar, fram tills idag. Det är väl semestern som gjort att jag mått som jag mått. Känns verkligen hopplöst.
Så fort mensen kommer så kommer jag bekosta hormontest så jag kan se hur det står till med alla nivåer. Min brors sambos mage bara växer och jag sitter här med ingenting fortfarande. Känns verkligen förjävligt. Jag agerar struts större delen av tiden och försöker att inte tänka på det men kring dessa dagar så blir det jobbigt. Det här suger verkligen.
Känner med dig, det är inte alls kul när någon i ens närhet är gravid och allt verkar gå bra. Man sitter lite på dubbla stolar när någon är så nära, man vill inte missunna och dra ner deras lycka samtidigt som man (eller iallalfall jag) nästan skriker inombords och inte vet hur man ska göra, för att det känns för jävligt.
Kan kanske vara värt att ta ett test själv och kika, jag tror när jag utreddes så tog de bara "basic" grejerna, AMH och TSH. Inte såvitt jag vet östrogen/progesteron osv. Samma för dig kanske? Jag hoppas du kommer få plus på stickan snart, oavsett tillvägagångssätt 
Nu hade jag nästan blivit lite arg om det hade gått naturlig väg 
när man genomgått två IVF som inte fungerat, för då tror "folk" att de får rätt i att "om du bara slappnar av lite så kanske det händer naturligt".
Hej alla underbara kämpar!
Låter konstigt kanske, men blev lite varm inombords när jag såg denna grupp. Känns skönt att vara i en grupp där många har kämpat en längre tid och man plötsligt inte känner sig så ensam längre! Har själv varit med i dessa grupper sen i december känner igen flera namn. Det är så fint att följas åt tycker jag.
Jag blev gravid första gången för exakt ett år sen, oplanerat. Blev helt överlycklig då jag och sambon bestämt att börja försöka i augusti. Slutade i missfall i v. 6. Var så förtvivlad, visste knappt att man kunde få missfall (tack för det samhället). Sedan blev jag besatt. Gjorde allt jag kunde och tog vitaminer, ÄL-tester, kollade youtube videos osvosv och trodde att jag nog skulle vara gravid inom 1-2 månader igen. Tog 8 månader innan jag blev gravid igen och tänkte att nu är det våran tur, men icke. Ett till missfall i v. 6 och ännu mer förtvivlad.
Nu är det vårat 2:a försök efter missfallet och ägglossningen var nog igår och jag bara ber att det är våran tur snart. Tog blodprover förra månaden som visade på lågt progesteron så jag gick till gyn och fick Utrogestan utkrivet så det ska jag börja med nästa månad för denna månad har jag lite fler blodprover att ta.
Hoppas alla här blir gravida så fort som det bara går, finns ju inget finare än de där två strecken på graviditetstestet. Kram!
Välkommen
Tråkigt att läsa det du behövt gå igenom, jag hoppas verkligen att nästa gång är er gång och att det sker snart 
Självklart kommer ju tacksamhet och lycka infinna sig oavsett hur det går till. Men kan inte låta bli att undra varför det inte blir något, och om det finns något man skulle kunna göra för att det gick av sig självt, för att faktiskt slippa gå igenom en ivf. Jag har inget större förtroende för sjukvården etc. och jag tror att det är så mycket som inte görs, som gör att många människor får gå igenom jobbigheter helt i onödan.
Verkligen! Jättemärkligt tycker jag. Jag ska nog höra av mig till läkaren jag var hos och fråga om det går att komplettera med i utredningen, för att slippa bekosta det själv. Annars får jag väl helt enkelt göra det. Ja precis, det behöver man ju. Provsvaren hamnar i journalen även om du testar själv dock och jag tänker att man då kanske kan få hjälp att tyda dom, jag vet inte. Lycka till med ditt första besök nästa månad <3 skönt att komma framåt med nåt.
Känner med dig, det är inte alls kul när någon i ens närhet är gravid och allt verkar gå bra. Man sitter lite på dubbla stolar när någon är så nära, man vill inte missunna och dra ner deras lycka samtidigt som man (eller iallalfall jag) nästan skriker inombords och inte vet hur man ska göra, för att det känns för jävligt.
Kan kanske vara värt att ta ett test själv och kika, jag tror när jag utreddes så tog de bara "basic" grejerna, AMH och TSH. Inte såvitt jag vet östrogen/progesteron osv. Samma för dig kanske? Jag hoppas du kommer få plus på stickan snart, oavsett tillvägagångssätt
Nu hade jag nästan blivit lite arg om det hade gått naturlig väg när man genomgått två IVF som inte fungerat, för då tror "folk" att de får rätt i att "om du bara slappnar av lite så kanske det händer naturligt".
Näe usch, och nu när det börjar närma sig förlossning också... så länge hon är gravid så har jag undvikit att träffa dom, för jag orkar helt enkelt inte. Men blir svårare när bebisen kommer till världen. Min bror blir nog enormt ledsen om jag inte träffar hans barn... Näe precis, det är verkligen dubbelt det där.. :/
Aa samma här, endast det som ingår i en vanlig utredning. Tack
Åh, jo jag förstår hur du menar..då vill man ju hellre isåfall att det skulle vara något annat konkret "fel" man kan peka på som gjort att det inte blivit något, som går att göra något åt, känner jag iallafall. Å andra sidan hade det varit extremt störande efter en lång tid av försök att få reda på det NU.. hursom.. jag håller tummarna för att du, jag och alla andra härinne slipper vänta så länge till...
Beklagar verkligen att det inte gått vägen med IVF för dig hittils, jag håller verkligen tummarna för att nästa gång är din gång och jag hoppas inte att du, eller någon annan härinne, tog illa vid att jag sa det jag sa kring ivf. Jag uttryckte bara min egen känsla av misslyckande, att kroppen inte gör det den ska göra, och jag är dessa dagar nära bim som mest bitter..
Näe usch, och nu när det börjar närma sig förlossning också... så länge hon är gravid så har jag undvikit att träffa dom, för jag orkar helt enkelt inte. Men blir svårare när bebisen kommer till världen. Min bror blir nog enormt ledsen om jag inte träffar hans barn... Näe precis, det är verkligen dubbelt det där.. :/
Aa samma här, endast det som ingår i en vanlig utredning. Tack
Åh, jo jag förstår hur du menar..då vill man ju hellre isåfall att det skulle vara något annat konkret "fel" man kan peka på som gjort att det inte blivit något, som går att göra något åt, känner jag iallafall. Å andra sidan hade det varit extremt störande efter en lång tid av försök att få reda på det NU.. hursom.. jag håller tummarna för att du, jag och alla andra härinne slipper vänta så länge till...
Beklagar verkligen att det inte gått vägen med IVF för dig hittils, jag håller verkligen tummarna för att nästa gång är din gång och jag hoppas inte att du, eller någon annan härinne, tog illa vid att jag sa det jag sa kring ivf. Jag uttryckte bara min egen känsla av misslyckande, att kroppen inte gör det den ska göra, och jag är dessa dagar nära bim som mest bitter..
Jo, det blir svårare att undvika när barnet väl kommit. När man själv inte haft erfarenhet av barnlöshet så kan det vara svårt för de att förstå varför man inte skulle vilja träffa barnet, man kan ju alltid skylla på förkylningssymtom, men håller inte hur länge som helst, men kanske är vettigt att man kan välja att göra det på en dag där man känner sig mer stabil än en dag där det bara gör att det brister med sista droppen. Jag hoppas att det kan bli på ett bra sätt även i detta, sen är det ju inget tvång att ses, men kan förstå att du inte vill göra din bror ledsen.
Tack, jag håller tummarna för dig också och jag förstår att det inte är något illa ment alls, jag kan absolut förstå frustrationen i att man vill att det ska fungera av sig självt och inte behöva genomgå massa ingrepp och få hjälp på det sättet. Men jag kunde uppleva en känsla av "äntligen", när vi väl satte igång med IVF, oerhört tufft psykiskt, för man får upp hoppet så mycket mer, men samtidigt så känns det som att det faktiskt finns en chans, vilket tog bort känslan av ovisshet och stress över att min kropp inte lyckats på egen hand. Knasigt att man tänker att man längtar efter det, ingrepp, sprutor osv, men det var en annan känsla av att det fanns kontroll? något att ta på, konkret, som var oerhört avslappnande efter man försökt lång tid själv och inget fungerat. Ville mest inge lite känsla av att det kan vara positivt
Jo, det blir svårare att undvika när barnet väl kommit. När man själv inte haft erfarenhet av barnlöshet så kan det vara svårt för de att förstå varför man inte skulle vilja träffa barnet, man kan ju alltid skylla på förkylningssymtom, men håller inte hur länge som helst, men kanske är vettigt att man kan välja att göra det på en dag där man känner sig mer stabil än en dag där det bara gör att det brister med sista droppen. Jag hoppas att det kan bli på ett bra sätt även i detta, sen är det ju inget tvång att ses, men kan förstå att du inte vill göra din bror ledsen.
Tack, jag håller tummarna för dig också och jag förstår att det inte är något illa ment alls, jag kan absolut förstå frustrationen i att man vill att det ska fungera av sig självt och inte behöva genomgå massa ingrepp och få hjälp på det sättet. Men jag kunde uppleva en känsla av "äntligen", när vi väl satte igång med IVF, oerhört tufft psykiskt, för man får upp hoppet så mycket mer, men samtidigt så känns det som att det faktiskt finns en chans, vilket tog bort känslan av ovisshet och stress över att min kropp inte lyckats på egen hand. Knasigt att man tänker att man längtar efter det, ingrepp, sprutor osv, men det var en annan känsla av att det fanns kontroll? något att ta på, konkret, som var oerhört avslappnande efter man försökt lång tid själv och inget fungerat. Ville mest inge lite känsla av att det kan vara positivt
Ja, dom förstår inte alls. Min bror tar ju hänsyn till mina känslor, men man märker när någon ändå inte förstår varför det är så himla jobbigt. Dom har ju aldrig upplevt denna smärtsamma längtan till något som i nuläget är en enda stor ovisshet. När hon ville ha ett barn till så gick det ju på en gång. Mm man får försöka ta det någon dag, som du så klokt säger, när man känner sig som starkast, och inte dagarna innan bim kanske ^^.. men det kan ju också vara så att vi lyckas innan dess (även om jag har svårt att tro det tyvärr, men försöker hålla hoppet uppe så gott jag kan, svårt dessa dagar..)
Tack jag kan faktiskt helt relatera till den känslan också, även om det kanske inte låter så. Men saker är väldigt kluvet i min hjärna. Jag ville inget hellre än att få remissen skickad, och att vi skulle få komma till IVF nu nu nu!!.. och jag kände faktiskt en stor lättnad när den blev ivägskickad, som att det får gå som det går nu, nu får man äntligen hjälp!! Och den känslan har jag ändå också kvar, men jag är kluven som sagt. Jag vill inte gå i ovissvet om VARFÖR det inte går. Speciellt om man vill lyckas till flera barn i framtiden. Men i slutändan så handlar det ju bara om att få sitt barn, och jag kommer vara så evigt tacksam om vi får den möjligheten
Jag har nu iallafall bokat progesterontest och östrogentest som jag ska ta, och jag hoppas verkligen att det kan visa på något avvikande, så man kan få lite nytt hopp om något man kan göra för att lyckas.
Hej på er. Bim-2 här, 16:e försöket, och jag har tappat hoppet för denna gången också. Jag hade lite hopp tidigare för att jag känt att jag mått väldigt bra och inte känt några menskänningar, fram tills idag. Det är väl semestern som gjort att jag mått som jag mått. Känns verkligen hopplöst.
Så fort mensen kommer så kommer jag bekosta hormontest så jag kan se hur det står till med alla nivåer. Min brors sambos mage bara växer och jag sitter här med ingenting fortfarande. Känns verkligen förjävligt. Jag agerar struts större delen av tiden och försöker att inte tänka på det men kring dessa dagar så blir det jobbigt. Det här suger verkligen.
Hej alla underbara kämpar!
Låter konstigt kanske, men blev lite varm inombords när jag såg denna grupp. Känns skönt att vara i en grupp där många har kämpat en längre tid och man plötsligt inte känner sig så ensam längre! Har själv varit med i dessa grupper sen i december känner igen flera namn. Det är så fint att följas åt tycker jag.
Jag blev gravid första gången för exakt ett år sen, oplanerat. Blev helt överlycklig då jag och sambon bestämt att börja försöka i augusti. Slutade i missfall i v. 6. Var så förtvivlad, visste knappt att man kunde få missfall (tack för det samhället). Sedan blev jag besatt. Gjorde allt jag kunde och tog vitaminer, ÄL-tester, kollade youtube videos osvosv och trodde att jag nog skulle vara gravid inom 1-2 månader igen. Tog 8 månader innan jag blev gravid igen och tänkte att nu är det våran tur, men icke. Ett till missfall i v. 6 och ännu mer förtvivlad.
Nu är det vårat 2:a försök efter missfallet och ägglossningen var nog igår och jag bara ber att det är våran tur snart. Tog blodprover förra månaden som visade på lågt progesteron så jag gick till gyn och fick Utrogestan utkrivet så det ska jag börja med nästa månad för denna månad har jag lite fler blodprover att ta.