Olyckligt gift

Klart att det inte är för sent! Skilj dig och LEV de år du har kvar!

Jag vet en kvinna som skilde sig vid 71. Hon hade varit less på mannen väldigt länge och till sist sa hennes dotter: Men mamma, du har klagat och gnällt i nu 25 år, är det inte dags att göra något åt saken?

Mamman funderade en månad och sen blev det skilsmässa. Hon hittade en ny gubbe som fortrfarande ville dansa, göra utflykter och äta ute och inte bara sitta och glo på TV-sport och vänta på döden. Så det blev betydligt roligare för henne.

Det är aldrig för sent. Tänkte berätta om min farmor som i början av 50-talet skilde sig från min farfar som liksom din man tittade för djupt i flaskan och inte hade någon bra relation med barnen.

Hon frågade helt sonika sina barn om råd och fick enhälligt svar att de ville att hon skulle skilja sig.  Hon var då i 60-års åldern och fick lugn och ro på sin ålders höst. Enligt vad jag har hört så hade de ändå kontakt med varandra och hon satt vid hans sida sista tiden av hans liv.  De bodde nära varandra och kom att ta hjälp av varandra  trots att de var skilda. Tydligen blev också kontakten  mellan honom och barnen bättre med tiden. Han verkade skärpa till sig när han blev tvungen.

Min faster berättade berättade att farmor hade sagt att det bästa med skilsmässan var att hon kunde stänga dörren om sig och få ett eget liv. 

Vet inte om den här historien är dig till någon hjälp i din situation men den visar i alla fall att det aldrig är för sent att satsa på sig själv.

Hoppas det ordnar sig för dig.  

Du är din egen lyckas smed.

Tja, era barn är ju för sent att rädda från en oengagerad och nedlåtande far. Hoppas att de inte har tagit alltför mycket skada under uppväxten.

Men självklart kan du fortfarande välja ett annat liv. Du kan ha flera decennier kvar att leva. Det är inte för sent förrän på dödsbädden.

Det är inte så ovanligt med skilsmässor i pensionsåldern som många tror. En del har fått relationsproblem på äldre dar, problem som inte går att lösa. En del har haft problem i många många år, och äntligen vågar mannen eller frun (oftast frun) ta steget.

Tack för era svar!

Ja, när jag väger argument för att stanna kvar mot att inte göra det så går den förstnämnda att göra hur lång som helst. Medan argumentet att inte stanna egentligen bara är dels ekonomin och dels att jag faktiskt tycker synd om honom. Och förstås att jag lagt ner alla dessa år på något som jag hela tiden hoppats skulle bli bättre och försökt få till förändring. Har väl landat i den svidande insikten att jag inte kan ändra på honom. Det kan bara han själv och han gör det inte. Det Tyra myra skriver om sin farmor, att det bästa med skilsmässan var att kunna stänga dörren om sig och leva sitt liv oberoende, det längtar jag efter.

Barnen har nog tagit stryk, även om det inte är så uttalat. De saknar en manlig förebild. De har fått lära sig hur det inte ska vara. De har fått höra att de inget duger till, är misslyckade osv, typ sånt jag också fått höra, fast betydligt värre. En jobbig omständighet är att maken växlar mellan att bjuda till och visa vänlighet (fast oftast då under alcoholens inverkan) och sedan plötsligt få en humörsvängning utan anledning och blir väldigt otrevlig. Detta ledde tidigare till att alla fick tassa på tå för att inte stämningen skulle bli dålig. Jag och barnen har och pratar en hel del om allt det här och de är medvetna om att felet inte ligger hos dem. De säger ifrån numera när det händer. Men de tar också avstånd från honom. Likson jag, svävar de mellan hopp och förtvivlan. När det är bra tror man att vändningen kommit, men så plötsligt svänger det igen. 

Det är försent när du är död! 60 är rena ungdomen idag, för att va lite klyschig. Min mormor träffade sitt livs kärlek vid 61! Kom igen häng inte kvar i nån gegga bara för att. Jag separera efter ett långt förhållande vid 49 å trodde livet var över. Nej livet börjar och tar nya vändningar, det är to m spännande. Det kommer till massa intressanta människor i ditt liv du utvecklas och slipper ett tungt ok av ångest! Jag önskar dig lycka till och att du gör vad som blir bäst för dig! Kram

Det är aldrig för sent. 60 är ingen ålder. Njut av friheten. Njut av livet - du har bara ett! Kasta inte bort det!!!

Tycker inte det är för sent, 60 är väl inte så gammalt? 

En annan aspekt är relationen till barnen. Du skriver att de tar avstånd från honom, i förlängningen av det tar de ju i praktiken även avstånd från dig så länge ni lever tillsammans. Kanske väljer de att fira jul och andra högtider med sin svärfamilj när de väl träffar någon livskamrat.

Du kanske ska sätta dig ner och fundera igenom hur du vill att ditt liv ska se ut om 5 år, 10 år, 20 år? Med stöd av en väninna kanske?

Ja, det är väl inte för sent att börja om, vet bara inte om jag orkar. Sälja hus och hela faderullan.Tror nog livet skulle te sig bättre när jag väl landade på andra sidan, dock. Jag är väl lite traditionellt lagd och fostrad. Har man gift sig och delat så mycket under så många år, så ger man inte upp allt i första taget. Man lappar och lagar så gott det går. Tills det inte går längre. Tänker också på hur barnen, när de väl har egna familjer, kommer förhålla sig till att fira jul osv. Jag har en mycket nära och kärleksfull relation till alla barnen och de skulle inte välja bort mig även om jag lever ihop med honom. Men det blir ju mer komplicerat. För när han är med så lägger sig lätt en ansträngd stämning som en våt filt över allt man gör. Samtidigt kan jag se hur han av och till försöker bjuda till, men det blir liksom sällan bra, och det faller alltid tillbaka i gamla mönster. Jag tror uppriktigt att han inte själv förstår hur sårande ord kan vara. Eller att orden ligger kvar även nästa dag. Att man inte bara kan låtsas som ingenting och sedan bli sur för att alla andra är sura.