• bethrest

    Stödgrupp efter utomkvedshavandeskap

    Hej!

    I januari 2022 drabbades jag av utomkvedshavandeskap. Jag fick akut opereras och förlorade min högra äggledare. En händelse som tog hårt på mig.

    Innan det hände mig hade jag i princip aldrig hört talas om fenomenet än mindre förstod hur allvarligt det faktiskt är. När jag efteråt började googla insåg jag vad lite information det finns om utomkvedshavandeskap (och särskilt här i Sverige!). Jag kände mig väldigt ensam i det att jag inte hade någon att ventilera händelsen och som förstod vad jag varit med om.

    Av de historier jag faktiskt fick höra upplevde jag att fler kände sig ensamma och/eller inte hade blivit tagna på allvar av vården när de visade symtom på utomkveds.

    Därför undrar jag om det därför skulle finnas intresse för en stödgrupp (här och/eller på Facebook) för dig som varit med om utomkvedshavandeskap? En grupp där vi kan bearbeta, ventilera och förhoppningsvis även hjälpa och informera andra som misstänker att de fått det. Vad sägs?
    Utomkvedshavandeskap
  • Svar på tråden Stödgrupp efter utomkvedshavandeskap
  • Nostalgitripp

    Jag fick ett utomkvedshavandeskap i februari i år. Opererades akut i graviditetsvecka 9. Just när det hände så var jag ändå ganska "okej". Jag kände inte att det var någon idé att deppa ihop över något jag ändå inte kunde påverka. Sorgen kom först en månad senare när mensen kom. Då grät jag i tre dagar. Nu är jag okej igen, men om jag får mens de här månaden lär jag nog dippa igen. 

  • Mariiiak94

    Fick ett utomkvedshavandeskap i februari som slutade med akut operation. Från att jag blev inlagd så kunde jag inte sluta gråta, det upptäcktes väldigt tidigt (5+6) men då jag var så himla lycklig över att bli gravid för första gången slog de otroligt hårt. Allt gick så snabbt, kom in 25/2 på kvällen och redan den 26/2 på förmiddagen låg jag på operationsbordet. Fick en bra överläkare som förklarade noga vad dom gjort och vad som hittades. Tog flera veckor innan jag hittade tillbaka till mitt vanliga jag, tog otroligt hårt psykiskt. Vi valde att försöka direkt igen då vi fick godkännande från läkare men när mensen kom och dessutom bara var 2 dagar (har alltid mens i 4 dagar) så blev jag helt knäckt på nytt. Jag är livrädd för att få ett till utomkvedshavandeskap men ännu mer rädd för att inte kunna bli gravid då jag och sambon så himla gärna vill få vårat alldeles egna underverk Hjärta  

    Det har verkligen hjälpt att kunna skriva med människor här på Familjeliv som varit med om samma sak! Man känner sig annars väldigt ensam och även om min sambo försöker stötta mig så kan han inte sätta sig in riktigt i mina känslor.

  • bethrest

    Nostalgitripp: åh jobbigt att det var så sent det upptäcktes :( hade äggledaren hunnit brista? Fattar, när man är i det blir man så lösningsorienterad att det emotionella inte får plats. och sen kommer det som en blixt från klar himmel. Bra att låta sig få sörja!

    Mariiiak94: oj vad bra att det hittades så tidigt! Hade du gjort nåt ultraljud eller hur hittade dem det?
    usch ja jag känner igen den rädslan. Kan inbringa lite hopp med genom att säga att jag blev gravid igen i juni 2022 efter att ha opererats i januari samma år. Så det går! Nu är bebis 14 månader och nu är jag gravid igen. 


    har ni fått nån hjälp att bearbeta allt? Typ kurator eller psykolog?

    ja, så himla skönt att känna att man inte är ensam även om man såklart önskar att ingen skulle gå igenom det <3

  • Nostalgitripp
    bethrest skrev 2024-04-05 17:56:46 följande:

    Nostalgitripp: åh jobbigt att det var så sent det upptäcktes :( hade äggledaren hunnit brista? Fattar, när man är i det blir man så lösningsorienterad att det emotionella inte får plats. och sen kommer det som en blixt från klar himmel. Bra att låta sig få sörja!


    har ni fått nån hjälp att bearbeta allt? Typ kurator eller psykolog?


    Nej, den han inte brista men det var på håret. En äggledare ska tydligen vara ungefär lika bred som en okokt spagetti och min äggledare var ca 2 cm.

    För mig började det med att jag började blöda och fick göra ett VUL. Vid ultraljudet syntes ingenting så de konstaterade missfall. Jag kände dock på mig att det var utomkvedshavandeskap (inga symptom, ingen smärta, endast magkänsla) och läkaren lyssnade direkt utan att ifrågasätta. Jag fick göra ett nytt ultraljud två dagar senare där fortfarande inget syntes, men läkaren kunde ana en "skugga". En annan läkare fick konsultera och trodde inte på utomkvedshavandeskap, men min första läkare litade på min magkänsla och bad mig att komma in för ytterligare ett ultraljud tre dagar senare och då var skuggan tydligare om än fortfarande inte ett tydligt utomkvedshavandeskap. Nu var dock även läkare nr 2 med på tåget och skickade mig på akut operation baserat på magkänsla och en skugga. Det var bara att duscha och hoppa i operationskläderna. Tur var väl det för under operationen upptäckte de att äggledaren var en hårsmån från att brista.

    Jag blev erbjuden kuratorsamtal och läkaren följde upp genom att ringa mig vid två tillfällen veckan efter operation för att fråga hur jag mådde och om jag ville prata med en kurator. Trots den oerhört tråkiga situationen så måste jag ändå tillstå att jag fick en väldigt fin upplevelse av vården och hur väl det kan fungera. I veckan (1,5 mån efter op) fick jag till och med ett brev där det stod att de tittat igenom mina provsvar och rådde mig att börja äta järntabletter för att göra kroppen redo för att bli gravid igen.
  • Svartahallon

    Tycker också att det låter så fint!!
    Här kommer min suuuuperlånga historia!

    Jag opererades den 12/2 i år. Var då i vecka 7+3
    Vi blev gravida på första försöket, men testade negativt innan beräknad mens. Vid beräknad mens började jag blöda, trodde så klart att det var mensen, men den betedde sig konstigt så efter ett par dagar tar jag ett nytt test som också är negativt. Tänker stt jag ska vänta ut den där kostiga mensen men efter två veckor av att jag blöder ganska lite (men fortfarande behov av skydd) bokar jag en telefontid hos kvinnokliniken. Det här är i vecka 6+4. Innan det samtalet så påminner min app mig om att det är dags att ta ett ägglossningtest, vilket jag gör och det är tokpositivt! Googlar mig fram till att det kan betyda graviditet, och testar då med en sticka och de tär positivt.

    När kvinnokliniken ringer upp så berättar jag om varför jag sökte egentligen, men att förutsättningarna nu ändrats. Hon misstänker missfall precis som jag gjorde och ber mig återkomma om jag fortfarande testar positivt om 4 veckor (!!!). Jag är alltså direkt ganska inställd på att det är något fel med graviditeten och börjar efter några sammanbrott bara önska att missfallet ska gå över.

    Ringer igen i vecka 6+6 och får en tid till tidigt ultraljud veckan efter då mina graviditetstest blir starkare. Vilket inte ska hända om jag har ett missfall.

    Men under natten till lördagen (vecka 7+1) så får jag otroligt ont i magen, och det gör ont överallt. Kan inte säga att det var mensvärk eller något utan det gör bara ont. Kan inte sitta ner för det känns som att ändtarmen ska spricka. Kan inte "krysta" för det typ svartnar för ögonen. Efter några timmar med den värken så somnar jag om och vaknar piggare med mindre ont. Har ont under dagen men absolut hanterligt, däremot börjar det göra ont igne under kvällen. Duschen och vetekudden var min bff!! Vaknar igen på natten till söndagen med samma smärta, försöker ringa 1177 under natten men kommer inte fram. På morgonen ringer vi igen och kommer fram. Då har jag fortfarande ont högt som lågt i magen men också en tydligare smärta åt vänster. Hon ber oss att åka in akut vilket vi gör. 

    Väl inne på sjukhuset går det ganska fort. De ser att det sitter en massa på ungefär 3*4 cm på vänster äggledare, min livmoder är supersvullen och irriterad (orsaken till att det gjorde ont att sitta ner) och jag har blod i buken (orsak till att smärtan överallt). Blir inlagd och planerad operation under eftermiddagen. Tyvärr kommer det flera akutfall som går före så de beslutar efter ett par undersökningar att vänta till på måndagen istället. Får göra regelbundna tester och undersökningar som ändå visar att läget är under kontroll och det inte spruckit än. Ligger i en ganska härlig morfindimma sön-mån för att kunna slappna av. Hade här inte särskilt ont längre, vilket de var väldigt förvånad över i och med omständigheterna. Men jag måste bra över lag. På måndag natt opererade de bort äggledaren och jag åkte hem dagen efter.

    Läkningen gick jättebra. Var däremot väldigt skör psykiskt första veckan, något som kommer ikapp mig fortfarande vissa dagar. Trots att jag direkt var inställd på att något var fel och att det inte skulle bli ett barn så är jag så ledsen emellanåt över allt som inte blev. Hade idag varit i vecka 15+ och längtat efter ett septemberbarn. Men tyvärr blir det inte så nu.

    Blev erbjuden olika behandlingsmetoder men valde i samråd med läkaren att operera. Har dock inte blivit erbjuden kurator eller uppföljd på annat sätt. Vet inte om det hade gjort någon skillnad dock, men en fråga borde man ju få i alla fall. 

    Hoppas på att plussa denna cykel såklart, men om inte nu så inom en nära framtid! Vi längtar så efter vårt egna lilla mirakel❤️ speciellt när många av våra vänner föder barn hej vilt här nu😅 Min bästa vän fick barn för någon vecka sen och är så kär i det lilla livet, men det rörde också upp så mycket sorg över det som aldrig blev. Jobbiga känslor att ha samtidigt!

    Så skönt att skriva av sig, och skönt att läsa om andras upplevelser i detta också❤️

  • Svartahallon

    Vill också tillägga att jag inte har något ont att säga om vården, den var helt fantastiskt! Så himla fina personer som jobbade där❤️

  • Nostalgitripp

    Jag hoppas på att bli gravid denna cykel, men jag har ärligt talat inga större förhoppningar. Men för att sprida lite hopp så kan jag dela med mig av att min syster fick ett utomkvedshavandeskap för några år sedan och blev gravid 2v efter att hon opererats. Så det kan gå fort. 😅

  • Anonym (E231)

    Hej, jag hoppar gärna in här.

    Lite back story: Försökt bli gravid i ca 4 år. Fick göra ivf 2022 och det tog sig på första försöket, har nu en liten buse på dryga året.
    I januari i år blev jag spontant gravid, ni kan ju ana lyckan! Var väldigt orolig då jag hade brunaktiga flytningar hela tiden. Jag frågade mvc om det var normalt, och fick svar att ja, det är inte ovanligt.

    En helg fick jag otrolig smärta i magen, kunde inte gå eller röra mig, tog alvedon och låg blixtsilla i ca 2 timmar och sen gick det över lika fort som det dök upp. Tänkte att det kanske var gaser eller liknande.. 

    Två veckor senare när jag var ensam hemma med pojken så fick jag samma akuta smärta igen, men denna gång snäppet värre. Lyckades sätta sonen i spjälsängen så han var säker. Fick sen sånna kramper att jag kräktes av smärta, ringde hem mannen och kontaktade vården. Fick åka in akut och efter undersökning visade det sig vara ett x. 9 veckor in i graviditeten så xet var relativt stort, och hade orsakat en liten inreblödning, men äggledaren hade inte gått spruckit utan det var bara som pyspunka. (2 dl blod i buken) Blev opererad samma dag och en äggledare plockades bort.

    Nu väntar jag fortfarande på att cykeln ska komma igång som vanligt så vi kan sätta igång babyverkstan igen! Blev ju så glad att vi skulle få ett syskon och sen grät jag i ett par dagar när det gick åt skogen. Men nu vill jag bara att kroppen ska bli normal. 

    Inväntar mensen och ska den köpa ältest för att få koll på cykeln.

    Hur lång tid tog det för er mens att komma tillbaka? 

  • Svartahallon

    Åh hoppas att du mår bra efter omständigheterna! Tack för att du delade med dig! 🥰

    Jag fick positiva ägglossningstest 2 veckor efter operationen men det blev uppenbarligen ingen ägglossning då. Utan den blev istället en vecka senare med tydligare test och temperaturökning. Så det blev ungefär 3 veckor efter.

    Mensen kom som vanligt 14 dagar efter ägglossningen.

    Är nu inne på vårt 2a försök efter operationen! 

    Läkaren sa till mig att om mensen inte kommit igång inom 8 veckor så skulle jag kontakta dem igen för en undersökning. 

  • Anonym (E231)
    Svartahallon skrev 2024-04-11 10:56:49 följande:

    Åh hoppas att du mår bra efter omständigheterna! Tack för att du delade med dig! 🥰

    Jag fick positiva ägglossningstest 2 veckor efter operationen men det blev uppenbarligen ingen ägglossning då. Utan den blev istället en vecka senare med tydligare test och temperaturökning. Så det blev ungefär 3 veckor efter.

    Mensen kom som vanligt 14 dagar efter ägglossningen.

    Är nu inne på vårt 2a försök efter operationen! 

    Läkaren sa till mig att om mensen inte kommit igång inom 8 veckor så skulle jag kontakta dem igen för en undersökning. 


    Oj så snabbt redan, jag gjorde ett gravtest 2 veckor efter och det var fortfarande svagt positivt. Ytterligare några dagar tog jag ett till som var negativt, så jag tror kroppen är påväg tillbaka nu då den inte längre tror att den är gravid. Det var precis 4 veckor sen operationen nu och jag bara längtar till att få sätta igång igen. Vill så gärna ha ett syskon till lillen :).

    Jag hoppas verkligen vi får till ett plus om inte alltför länge!
  • Svartahallon

    Ja men det skulle jag inte tro är jättekonstigt. Jag hade ganska låga nicåer av HCG innan operationen, lägre än vad man ska ha i vecka 8 som jag var i😄 så det är säkert inga problem!

    Låter som att kroppen är på rätt bana nu!

    Stort lycka till 🥰

  • bethrest

    Så fint att ni delar med er av era historier! Känns verkligen skönt att veta att man inte är ensam❤️

    vilken tur att ni alla fick hjälp! Men kan ju bli halvt tokig på att läkare inte alltid kollar noga att det är utomkveds. Min läkare sa att de ofta kan missa att det är utomkveds då kroppen ibland skapar en ?pseudograviditet? i livmodern, alltså en tom hinnsäck. Det gör att man i många fall menar att det är ett missfall eller en kemisk graviditet och inte bryr sig om att kolla äggledarna.

    För er som längtar efter ett mirakel kan jag berätta att jag blev gravid igen 5 månader efter mitt x vilket resulterade i en frisk bebis i feb-23.

    Nu längtar vi efter ett till barn men är livrädd att jag ska få ett till x och därmed aldrig kunna få ett till barn på naturlig väg. Men, risken är väl ganska liten. 


    tipsar om att lyssna på ett av de senaste avsnitten från ?verkligheten i P3? där en tjej berättar sin historia om att få utomkveds. Blev så glad att det lyfts, då jag så sällan hört det berättas om.

    kram!

  • Anonym (E231)

    Då behöver jag få skriva av mig här igen... 
    I juli blev jag gravid på nytt efter att tagit bort höger äggledare i mars i år. Då jag hade liknande symptom som sist (+extra oro pga min historik) så kontaktade jag gyn för att utesluta att det inte var ett nytt X.
    Lämnade blodprover och gjorde ul vecka 4+4 med det var för tidigt för att se något. Läste på 1177 att mitt hcg hade ökat med 2,5% så troligtvis en normal graviditet. Idag vecka 5+5 gjordes ett nytt ul och misstänkt X konstaterades i vänster äggledare. Så imorgon blir det operation på nytt då läkaren ansåg att det är för riskabelt att medicinera bort det.

    Efter imorgon har jag inga äggledare kvar, enda alternativet för att få ett syskon är självbekostad ivf. Där jag sist blev överstimmulerad med massa vätska i buken och sängliggandes i 14 dagar.... Inget jag vill uppleva när jag har min 1,5 åring att rå om. 

    Vill bara ge upp men samtidigt är längtan så stor efter ett syskon.

    Går sönder. 

Svar på tråden Stödgrupp efter utomkvedshavandeskap