Emotionell lutar jag åt då man både vill ha den andre känslomässigt och kroppsligt, fysiskt, sedan att man inte gjort något än fysiskt är en annan femma.
Jag har fått erfara trauma här i livet och i min relation.
Mitt trauma i relationen är då först och främst när traumat skedde, han gjorde detta mot mig eller avstyrde inte en incident som han skulle ha gjort, och sedan hur dåligt han behandlade traumat efteråt. Förnekade bara. Skyddade bara sig själv. Pekade på mig som om det var jag som var svartsjuk utan anledning. När offret inte blir trodd för vad som hänt och omhändertagen efteråt. Det är det som ger traumat, 2 dåliga saker.
Om man däremot direkt efter traumat nr 1 hänt tar sig an det på rätt sätt finns stora chanser att laga det, att den som blivit utsatt för det läks och också att relationen läks på sikt.
Vi har haft olika gränsdragningar mot andra som visat intresse för oss där jag markerat tidigare och hårdare när killar flörtat med mig. Han har mesat med vilket gett dubbla signaler, gjort mig otrygg. Jag har fått problem pga de här kvinnorna. De har känt sig så trygga att han inte kommer stoppa dem utan då vill de helt bekvämt också provocera mig, visa mig vad de håller på med och att det är inget jag kan göra för att stoppa dem, då han inte stoppar dem.
Ursäkten jag också fått höra från andra är att han ser ju så bra ut och är trevlig så då får jag bara ta det på köpet. Jag har också hört att jag ser så bra ut och är trevlig men inte fan låter jag han eller nåt av mina ex utsättas för vad jag har blivit utsatt för. Det är som att folk inte fattar. De bara tycks njuta av det och tycka att jag får väl skylla mig själv när jag går in i en sån relation bara för att mannen ifråga ser så bra ut. Jag som trodde samma regler gällde för alla.
Istället då han som fortsatt peka på mig som om jag är helt crazy. Han har hela tiden tryckt på att han inte varit otrogen.
Var en gång jag tänkte jag borde ha lämnat han för länge sedan, nånstans relativt tidigt i vår relation då det hände för första gången att en kvinna han kände var intresserad, gjorde ett drag och han var på väg in i den fällan, var jag som fick säga till, avstyra det. Trodde då det var löst. Jag skyllde också på att det var ändå så tidigt i relationen, fick ta det med en nypa salt.
Gick några år in i relationen. Om igen där kunde jag nu se att en kvinnlig arbetskollega till honom var intresserad och försökte. Han lyssnade inte. Gjorde mig otrygg. Blev om igen pekad på som om jag förstorade upp det hela, att det inte var så. Gick i den situationen i flera års tid. Kunde se från hans mobil hur hon försökte, men han markerade där. Han ville inte byta jobb. Jag förstod på kvinnans personlighet att de måste ha fått problem med henne på arbetsplatsen (mycket dominant). Började känna mig stalkad, var stalkad av henne visade det sig vilket inte förvånade mig ett enda dugg. Visade också på att hon var så såld på han.
P g a hans sätt att hantera de här andra kvinnorna på och att inte lyssna på mig gjorde att jag började må dåligt såklart för även om jag inte märkte en förändring i hans beteende, han var engagerad och så vidare i vår relation, så hade han satt upp en vägg mot mig att han visst markerade och han hade inte gjort något fel och han tänkte inte vara otrogen.
Vad jag fick lära mig av hans personlighet var att han var någon som var konflikträdd och som använde strategin att han låtsades som det regnande, svalde och svalde och till sist så exploderade han mot den andre kvinnan då. Med dunder och brak. Stora scener.
Det var alltså hans brist i kommunikationen, en sårbarhet i hans personlighet, som släppte in de här kvinnorna som båda två var dominanta. Han var mesig helt enkelt. Mer mesig än jag lärt mig vara när det kommer till killar. Så det kan vara något sådant i henne som gör dig otrygg och som gör att du blir svartsjuk.
Jag var legitimerat svartsjuk, så att säga, och jag hade rätt precis varje gång. Jag har haft tidigare relationer där jag aldrig varit svartsjuk, inte vetat hur det skulle kännas. Där var jag tryggare med dem då de hade starkare gränser utåt (vad jag märkte av, iaf). Det hade inte han.
Han har genom sitt sätt att vara, hantera det här på, skapat trauma hos mig och gjort att jag blivit nästan förvirrad över vad det är som händer egentligen.
Jag försöker jobba på att älska honom som jag gjorde förut, men där är en skillnad där. Han har gjort så att jag älskar honom mindre än han älskar mig. Jag kan skylla det på att jag älskade honom för mycket ändå innan, för sant, jag var helt galen i honom. Att det kanske är bra att jag älskar honom annorlunda idag än innan. Jag älskar ju honom. Det är väl det som är huvudsaken. Men jag vet också att den där lilla obalansen där är inte bra, men med tiden hoppas jag att jag kan känna mig 100% trygg med honom, och det får i så fall nya situationer uppvisa på. Jag har en vägg där. Man kan inte skada mig mer. Har man skadat mig så pass så stängs den dörren igen. Skulle han vara otrogen är det hans problem och då går jag.
Han har varit oklok i hur han skulle hantera de här kvinnorna.
Där har varit andra kvinnor också som visat sitt intresse, men de har inte gjort övertramp, inte betett sig gränslöst, så de har jag kunnat hantera bra. De har inte väckt det här i mig. De har inte velat provocera mig. De har bara inte kunnat dölja att de tycker han är attraktiv men sedan därefter har de uppfört sig bra, för egen del, för hans del, och ja, för min del då också. De har jag nästan sett som systrar. De väcker inte "det där" hos mig.
Han är svårläst för andra, också för mig, då när sånt här händer blir han inåtvänd och visar inget och kommunicerar inte. Otryggt.
Han var inte smartare än så att han tyckte jag var svartsjuk över ingenting och la skulden på mig istället. Kändes alltid som att han var en enhet då med den andra kvinnan. Väldigt tufft att stå där som jag fick göra, vara sårbar, blotta sig, och bara få skit istället kastat tillbaka. Han skulle ha tagit mig på allvar och varit rädd om mig. Han har inte varit rädd om mig när det gäller sånt här. Han har inte varit rädd om vår relation. Vi har fått betala ett pris för hans svaga strategi att hantera de här på.
Det här handlar inte om dig. Det handlar om henne, vad hon är för slags person, vilken brist hon har i sig som skapar otrygghet för dig, svartsjuka för dig.
Det finns de däremot som inte är legitim svartsjuka, men då är det något psykiskt fel där från början som gör det här utan att personen de är ihop med gjort något fel. Jag har varit i tidigare relation med någon som var så svartsjuk av sig och led av det, och visste ändå med sig att det var inte jag som gjort något fel, men han hatade det ändå om någon annan kille visade intresse.
Det blev omvänt med mig och min man när jag drog mig undan, han blev den som blev rädd för att jag skulle eller var otrogen (som svar till varför jag drog mig undan) och försökte luska fram genom att kolla allt det digitala och också förfölja mig, men han ville inte öppet erkänna för mig att han var rädd, att han var svartsjuk. Karma, antar jag. Han fick själv känna på hur det var. Det här var en tid då jag kraftigt funderade på att avsluta vår relation då jag inte kände mig hörd, tyckte illa om hur han hanterade våra konflikter, tyckte att jag blev orättvist behandlad. Jag skulle aldrig ha behövt må som jag mått rörande detta då han gjorde om detta till mitt fel. Det var inte mitt fel. Det var aldrig mitt fel. Jag var inte tokig när det kom till det här.
