Svenska barn i mångkulturell skola?

Jag antar att du med invandrare menar personer som utseendemässigt och / eller kulturellt tydligt avviker från det typiskt svenska, t ex många med rötter i Mellanöstern eller Afrika. Där man ?sticker ut? om man ser nordeuropeisk ut samt är kulturellt svensk? Det behöver man ju inte göra bara för att många på skolan har annan bakgrund. Invandrare är ju ett oerhört heterogent begrepp.

Men jag skulle säga att det som spelar störst roll inte är elevernas etniska eller kulturella sammansättning, utan föräldrarnas utbildningsnivå, om skolan är lugn eller stökig, samt vilket språk som talas. Om svenska ((eller engelska) är huvudspråket, är det inget problem. Om andra språk tar över, om många elever t ex pratar arabiska med varandra, förstår ju inte de andra barnen och riskerar att hamna utanför. 

Du menar att man som vit för en gångs skull får uppleva hur det är att vara i minoritet...?

Det spelar ingen roll vad de andra har för hudfärg eller bakgrund, det som är viktigt är om det är en lugn skola eller inte, om lektionerna är lugna, om det är lugnt på rasterna, precis som vilken skola som helst.

Kanske inte riktigt vad du menar, men min son går i en mångkulturell skola, dock en som ligger i en av de bättre områdena och en av de kommunala skolorna som har bra rykte. De flesta föräldrar är högutbildade. Majoriteten i klassen går på hemspråk, alltså har minst en förälder med annat modersmål. En del föräldrar kom hit som barn, andra som vuxna. Många familjer har en svensk förälder och en ned utländsk härkomst. Helt svenska barn, alltså de som har två föräldrar utan invandrarbakgrund, är i minoritet i klassen och på skolan, men de är ju fortfarande den största minoriteten. Andra största gruppen är arabisktalande (5-6 i klassen), sen rysktalande (3) och därefter barn som pratar turkiska, kinesiska, engelska, bosniska, polska, danska osv. Alla barn utom ett pratar flytande svenska även om alla föräldrar inte gör det. På skolgården hörs nästan bara svenska förrutom när barnen pratar med sina föräldrar. Skolan är toppen, det är super disciplin i klassrummet och mycket sällan problem på skolgården som man hör om. Barnen förstår att folk har olika kulturer och traditioner och att det inte är konstigt. Eftersom det är en stor skola finns hemspråk i de flesta språk, vilket är bevisat fördelaktigt för att också lära sig svenska. Intressant nog är det fler tvåspråkiga än enspråkiga svensktalande i gruppen med svåraste läsnivån i sonens klass. 

Som ljushyad svensk är man i minoritet om man åker till Afrika.

Finns det sådana skolor? Jag har aldrig hört om någon? Kan du ge något exempel? 

Mina barn gick på en Kunskapsskola, den var också  lugnare än den kommunala. På Kunskap var andelen utlandsfödda högre, men inte mer än 25%.
I den kommunala var 8% utlandsfödda. 

Denna karaktär ger ett märkligt intryck. Rasistiska uttryck och extremt mycket detaljer jämför med normala.

Frågan handlar inte om åsikter utan om egna erfarenheter. Jag vill få svar främst från personer som antingen själva gått i en sådan skola eller som föräldrar haft sina barn där.

Nivån 20-30% som jag nämnde i trådstarten var kanske missledande. Det jag främst tänker på är att vara max 10% svenskar i klassen. Sedan kan ju erfarenheter av mer ?blandade? skolor ändå vara relevanta.

Jag tror inte att specifikt hudfärg har så stor betydelse. Däremot har föräldrarnas utbildningsbakgrund och sociala förhållanden stor betydelse. Samtidigt är det i många kommuner så att skolor med sämre förutsättningar får väldigt mycket mer pengar. Detta kan alltså kompensera för en hel del av bristerna. Det varierar dock mycket vilka system för omfördelning som används i olika kommuner.

Men är du hemma eller?

Vi bytte skola för min son i högstadiet, de var då två svenskar och en halvsvensk i en klass på 20.

Anledningen till bytet var att de blev två år sena med utbyggnaden av den kommunala skolan där vi bodde, vår son gillade inte sin klass så mycket och vi tyckte att där var för trångt och högljutt. Den nya skolan var privat och hade matteprofil men det var också en skola med historisk social belastning i ett sämre område. Terminen innan hade två elever i klassen kastats ut från skolan helt, och en störande grupp i den hade delats upp på tre klasser.

Vår son har i efterhand sagt att det var en kulturchock, och anledningen till att vi valde så var att han hade en kompis i klassen samt att hans svenska och allmänna studieförmågor är mycket goda. Därför blev det inte så att han började tala bruten svenska utan snarare att de andra lärde sig svenska ord som de aldrig hört, av honom. 

Jag tyckte det var viktigt med någon erfarenhet av det nya Sverige, där vissa barn inte bryr sig om studier för att de redan står i farsans pizzeria och jobbar från 12 och får betalt för det. Andra barn drillas hårt i att de ska vilja bli läkare eller jurister, det är det enda som räknas.

Att lära sig hur viktigt det är med gästfrihet i andra kulturer, vilken mat man uppskattar, att man anstränger sig och ger sitt bästa fast man kanske sover på madrasser på golvet, men det ändå ska finnas en fin bil i familjen. Att det finns de som har altare i hemmet och tänder rökelse.

På minussidan ville min son inte ha någon ny mobil och gick bara i gamla kläder så länge han gick på den skolan. Hans egen klass var okej eftersom de kände honom men han insåg att det inte var bra att dra till sig uppmärksamhet från barn med avundsjukeproblem och aggression.
-
I min gamla barndomsstad kan inte svenskar gå i centrumskolan längre, för där finns bara invandrare och en del är riktigt aggressiva. Min vän som jobbar inom svenska kyrkan och troligen är den minst främlingsfientliga personen jag vet var den sista att ta sina barn ur den skolan, efter att hennes son blivit jagad av ett gäng ungar som var från samma familj men gick i olika klasser.

På min tid var centrumskolan den bästa högstadieskolan, idag är det den svagaste. Villabarnen i centrum bussas numera ut till byskolor som har lyckats upprätthålla ordningen.

Menar du att du aldrig har hört talas om skolor där de flesta barn har annat ursprung än svenskt? Det är numera vanligt. På vissa skolor har nästan alla barn annat ursprung och andra modersmål.

Sen finns det förstås tvärtom också, dvs skolor där de flesta barn har svenska som modersmål. Och allt däremellan.

TS fråga är väl hur det är att tillhöra majoritetsbefolkningen och gå i en skola där man är i minoritet. Om det upplevs som ett problem eller inte. Det beror mer på skolan och föräldrarna än på elevernas ursprung skulle jag säga. Vilket exempel i tråden också visar.