Svenska barn i mångkulturell skola?

Ni talar om olika saker. Någon talar om utlandsfödda barn, andra om mångkulturella skolor. 

Jag anser mig tillhöra flera kulturer även om jag är född i Sverige. Mitt barn har ännu fler kulturer och är även han född i Sverige. Han går på en skola där det verkar tillhöra undantagen att ha två helsvenska föräldrar med svenska rötter så att säga. Det går bra för barnen och skolan ligger i topp! De helsvenska barnen i klassen verkar ha det lika lugnt och trivsamt som de andra. 

Tror det är ca 3 barn som är födda utomlands i klassen, resten är födda här och de flesta har en eller två föräldrar med utländska rötter.  

Jag tror det handlar mer om föräldrarnas utbildningsbakgrund och inställning och även om skolan som sådan. Är klasserna för stora? Är lärarna utbildade? Är det 1000 barn i skolan eller 300? 

Det talas om olika saker.  Det jag avser med denna tråden är att placera barn som är blonda, blåögda och älskar Sverige och allt svenskt i en skola med en dominans av barn som är mörkhyade, bor i utsatta områden, har kulturella vanor hemma som är väldigt annorlunda från den svenska normen och är religiösa. 

Att det finns kriminalitet och problem i utsatta områden är givet. Det finns förstås på andra ställen också men det finns betydligt mer i utsatta områden. Om vi sedan tänker oss en skola som är mer framgångsrik så lockar den till sig duktiga elever. Det reella inslaget av kriminalitet behöver alltså kanske inte bli enormt eftersom det oftare är andra elever än de duktiga som sysslar med sådant. 

Jag har själv från en kulturellt blandad familj men omgivningen uppfattar mina barn som extremt svenska. Att det sedan inte riktigt stämmer är inte uppenbart. Jag har också vänner och bekanta som är födda i olika länder och har kulturellt blandade familjer. Här handlar dock frågan om Mellanöstern och Afrika och om barn som både ser annorlunda ut och är annorlunda. Sedan kan de ju vara skötsamma och bra i skolan ändå. Var de är födda spelar ingen som helst roll. De kan vara tredje eller fjärde generationens invandrare. Eftersom den etniska separatismen har bevarats över generationerna är i princip de lika lite svenska som deras äldre släktingar. De har aktivt valt att leva enligt sin egen kulturella norm istället för att "bli svenska".

I utsatta områden är utbildningsnivån bland föräldrarna låg så det tror jag att man behöver ha som utgångspunkt. Att prata om en annan situation är mer hypotetiskt. 

Som en person född i Sverige med afrikanskt och religiöst påbrå känner jag att denna diskussion är präglad av generaliseringar och till viss del rasistiska undertoner gentemot människor från Mellanöstern och Afrika. Jag växte själv upp i en skola med en majoritet etniskt svenska elever, där vi var endast fem elever med utländsk bakgrund av totalt 160. Under denna period blev jag utsatt för mobbning av mina svenska klasskamrater. Jag kallades nedsättande saker som ?neger?, ?svintohår? och ?apa?, och vid ett tillfälle tog en elev sig friheten att dra av min slöja. Min religiösa tro och bakgrund var också ständigt föremål för åsikter och ifrågasättanden.

 

Samtidigt har jag gått i skolor med olika sammansättningar av elever. En skola jag gick i hade en jämn fördelning mellan elever med svensk bakgrund och de med utländsk bakgrund, och där var miljön betydligt stökigare. Däremot, när jag började gymnasiet, gick jag i en klass där endast tre elever var etniska svenskar, medan resten hade bakgrund från Mellanöstern, Afrika eller Balkan. Denna klass blev skolans mest framgångsrika, med ett genomsnittligt meritvärde på 19,5 ? vilket är mycket högt.

 

Det jag vill belysa är att elevernas prestationer och beteenden inte enbart kan tillskrivas deras bakgrund eller ursprung, utan också handlar om andra faktorer som miljö, värderingar och individuella förutsättningar. Exempelvis är jag uppvuxen i ett område med hög socioekonomisk status, vilket har format mina värderingar kring individualism. Detta har lett till att jag ibland kan ha svårt att förstå eller relatera till personer som växt upp i socioekonomiskt utsatta områden, där kollektiva värderingar ofta dominerar. Denna typ av krock är verklig, men den är inte oöverkomlig. Många av mina vänner med invandrarbakgrund har gått samma väg som jag och studerar idag på läkarprogrammet.

 

Jag tror inte att de problem som diskuteras här främst beror på människors ursprung. Det handlar snarare om komplexa samhällsfrågor där faktorer som uppväxtmiljö, socioekonomi och även nutida influenser, som sociala medier, musikbranschen och plattformar som YouTube och TikTok, har stor påverkan. Dessutom spelar naturliga aspekter som hormoner och pubertet in när det gäller ungdomars beteenden. Att förenkla problematiken till att enbart handla om kulturell bakgrund är både missvisande och orättvist.

Det där låter rimligt. Jag vet inte heller om kulturell bakgrund skulle vara den stora frågan. Jag kommer själv från en etnisk svensk enklav där alla var, eller förväntades vara, rika och välmående. Att mångfald saknades skapade en miljö som inte var speciellt rolig.

När jag pratade med min pappa om min uppväxt menade han att han tänkt sig att det skulle vara ?ett privilegium? att växa upp i den miljön. Det kan jag inte säga att det var.

När jag som något yngre funderade över framtiden hade jag en idé om att mina barn istället skulle växa upp ?i verkligheten?, alltså helst i en betydligt mer blandad miljö än där jag själv växte upp. Jag menar nu inte just bara etnisk blandad utan blandad på olika sätt. Jag kan idag se att den här frågan är mer komplex än jag förstod då.

idag har jag hamnat i en situation där jag i perioder kommer att jobba utomlands. Det innebär att alla möjligheter att ställa barnen i kö till ?de rätta skolorna? kommer att försvinna. Barnen kommer att behöva byta skolor och ta de platser som finns lediga i en viss årskurs. I de skolor som är populära och ?erkänt bra? kommer det sannolikt inte finnas platser. Då återstår att hitta andra alternativ. Sedan kan man förstås ha tur men det är ju svårt att räkna med.

Det är en tankevurpa att tro att man är annorlunda bara för att man ser annorlunda ut. 

Jag ser definitivt annorlunda ut och även min son, men vi lever ett väldigt "svenskt" liv, vad nu det är. Även om vi har rötter i flera olika världsdelar. 

Det är även en tankevurpa att tro att alla som ser ut som vi bor i utsatta områden. Det är inte min erfarenhet i alla fall. 

Jag tror att du kanske behöver öppna ögonen lite och tänka lite större än dina egna tankar. 

Hudfärgen avgör inte hur smart man är eller om man är kriminell. 

Svenska barn i mångkulturella skolor kan klara sig alldeles utmärkt. Det beror helt på hur skolan är och hur barnens hemsituation ser ut. 

I någon mening kan jag hålla med dig här. Jag har jobbat i miljöer dominerade av invandrare i Sverige. Min observation därifrån var att invandrarna var sinsemellan extremt olika. De bästa kollegorna, de man bytte pass för att få jobba med, var alla invandrare. De sämsta, som bara gnällde och var sura och jobbiga, var också invandrare. Svenskarna var väl ok men hade en mer jämn och medelbra nivå. 

Ovanstående handlade nu om vuxna personer födda i Mellanöstern och Afrika. När det gäller gruppen som är födda i Sverige med sådan bakgrund tror jag att likheterna kan vara större. Jag menar att man har mer likartade förhållanden sinsemellan, oavsett vilken etnisk grupp man formellt tillhör. Sedan kommer det alltid att finnas individer som avviker från mönstret, det är naturligt.

Frågan här är baserad på var jag själv bor och vilka möjligheter som finns där. Jag bor i ytterstaden och har utsatta områden i närheten. Skulle jag bo i innerstaden eller i någon mer exklusiv villaförort (som där jag växte upp själv) skulle frågan se annorlunda ut. De invandrare som mina barn kommer att ha som klasskamrater kommer till största delen komma från utsatta områden, helt enkelt för att den gruppen dominerar så mycket. Sedan kan ju de vara justa personer iallafall. Jag har träffat ganska många reko unga personer med höga ambitioner när jag tidigare själv jobbat i en skola i ett utsatt område. Jag märkte inget med dem som jag skulle säga var dåligt, tvärtom. 

Frågan här handlade om hur någon upplevt det att som svensk gå i en mångkulturell skola, där alla andra haft markant annan kulturell tillhörighet alternativt hur någon som förälder tänkt som valt en sådan skola. Att man kan ha olika föreställningar och principiella tankar om hur man ska tänka, vad som är rätt och fel, rasistiskt osv. är naturligt men det är en separat fråga.

När man läser artiklar som denna blir man lätt mörkrädd. Sedan kan det förstås finnas andra erfarenheter också.

Vesna Prekopic: ?Jag kände skuld för att inte ha lyckats? | Nyheter (vilarare.se)

Ny bok: Skolan en av största brottsplatserna | Nyheter (vilarare.se)

Det är klart att problemen till stor del handlar om kultur. Företeelser som hedersvåld, motsättningar mellan invandrade grupper, medeltida kvinnosyn, religiös extremism och islamism är importerade problem. De problemen märks även i skolan.

Segregationen uppstår även pga invandrarföräldrar som är beredda att skicka sina barn på s.k. uppfostringsresor till krigszoner hellre än att se barnen försvenskas. Det finns invandrarföräldrar som vägrar låta sina barn umgås med svenskar eftersom de ser oss som omoraliska och otrogna i religiös bemärkelse. 

Gängkriminaliteten uppstår inte heller i ett vakuum. Droghandeln har internationella förgreningar långt utanför Sverige och en stor del av vapnen kommer från Balkan över Öresundsbron. Det är därför asen till gängledare med lätthet kan försvinna utomlands när polisen jagar dem här. 

En del invandrare var kriminella redan när de kom , som patriarken i den ökända familjen Ali Khan i Göteborg där överhuvudet flydde från polisen i sitt hemland och påbörjade en ny kriminell bana i Sverige. 

Jag har bott i Mellanöstern och känner igen den typen av släktbaserade maffiastrukturer därifrån. 

Sverige har haft fullständigt undermåliga ID-kontroller för asylsökande, vilket har blivit en pull factor för människor som har anledning att gå under jorden och påbörja ett nytt liv under falsk identitet här, bland annat en av de främsta ledarna i al Shabaab och diverse krigsförbrytare. 

Det gäller självfallet inte majoriteten av invandrare i Sverige men att köra samma argument om social utsatthet, rasism och ensidig segregation orsakad av etniska svenskar löser ingenting. Problemen är betydligt mer komplexa än så. 

Det är OT men jag blir så trött på folk som kör sådana argument på repeat. De är inte intresserade av att lösa problemen utan bara av mata ideologiska floskler och ägna sig åt önsketänkande - om vi bara löser de ekonomiska problemen så blir allt enhörningar och regnbågar. Nej, det är inte så enkelt. 

 

Ja, men inget av det här handlar ju om erfarenheter av mångkulturella skolor. Att det finns en massa problem på olika områden kan man ju se på löpsedlar typ varje dag. Att repetera dessa saker tillför inte så mycket.

Min föreställning mer spontant är att "kvaliteten" på invandrare varierar mycket, ungefär motsvarande min erfarenhet från när jag jobbade på en invandrardominerad arbetsplats. Vissa är vettiga, andra är det inte. Är landet sämre utvecklat är kanske den ovettiga kategorin större men den vettiga behöver ju inte vara obetydlig eller minimal. Med vettig menar jag här att man har en stark ambition att anpassa sig till Sverige och ta till sig hur saker fungerar här. Det behöver inte betyda att man ska "ge upp sin kultur". Det går väl bra att vara muslim och ha ett normalt liv i Sverige, för att ta bara ett exempel. Separatism är roten till mycket av det onda kopplat till invandringen och då inte bara i relation till området skola.

Detta är tyvärr sanningen. Jag gick på gymnasiet på 80-talet och då var det helt annorlunda. Det var tyst på lektionerna, man räckte upp handen om man ville något, och respekterade sina lärare. Målet var att få ett bra betyg. Då fanns det inte några invandrare. Men nu verkar det vara fullständig kaos i skolorna. I kvällstidningarna läser man om våld och misshandel, och det skulle aldrig någonsin förekomma på den gamla goda tiden. 

Läste om en förälder som fick uppleva detta då de var i skolan på besök. Och inte brydde sig barnen, eller föräldrarna, att det var kaos. En 8-årig pojke hade skrikit att han inte ville läsa boken som var en hora. Och ingen reaktion från föräldrarna. På den gamla goda tiden skötte vi oss exemplariskt när föräldrarna var där. 

Jag gick i grundskolan på 80-talet, med nästan bara svenskar. Alla uppförde sig verkligen inte exemplariskt. Det fanns problem då också.

Dock har det blivit värre, vilket har både socioekonomiska och kulturella orsaker. Vi har haft för stor invandring och mindre trevliga värderingar har fått fäste. Samtidigt finns det många skötsamma och ambitiösa invandrare som är en tillgång för Sverige. Det är inte svart eller vitt.

I Sverige har flickor med invandrarbakgrund högre medelbetyg än pojkar med svensk bakgrund, samt läser oftare vidare. De mest ambitiösa invandrarungdomarna är ofta mer ambitiösa och studiemotiverade än svenska ungdomar.

Invandrare befinner sig ofta i både toppen och botten (och det är botten som är problemet), medan svenskar befinner sig i mitten. 

Ja ja håller med dig tjejer är oftast mycket uppe i toppen, 
medan killarna värkar föräldrarna nöjda med om de kan knyta skorna, mitt barn kom hem en dag sa att de e ju inte konstigt de är krig i deras länder de flyr för de kan ju inte en prata va sams i Sverige utan krig!

Det finns många skötsamma och ambitiösa pojkar också, både med svensk och utländsk bakgrund. Men fler pojkar än flickor har svårt att klara skolan, oberoende av ursprung.

Det finns också en utbredd machokultur i vissa miljöer, som sätter käppar i hjulet och ökar risken för våld. I dessa miljöer hålls flickorna ofta hårt, medan pojkarna i värsta fall lämnas vind för våg.

Det handlar alltså inte om att föräldrarna inte ställer krav på pojkarna, utan att de inte ställer tillräckliga krav eller fel sorts krav. Varken manssynen eller kvinnosynen är särskilt rolig i dessa miljöer.