Pojkvän vill ha en paus för att tänka på "oss". Snälla hjälp.

Jaha, du menar det. Jag menar att jag nog har gett en desperat vibe i våra "känsliga" konversationer. Desperation är ju inte attraktivt...OM det är något med mitt beteende och inte inom honom, det vill säga. I övrigt vet jag inte om det är något i mitt beteende, det kanske han inte sagt till mig alternativt inte kunnat sätta ord på.

Det handlar inte om svartsjuka här, utan mer att han har en historia av att ha kriser i relationer men som han kommit över. Tänker mer själva mönstret.

Kärlek räcker inte,det förstår jag. Men vi har inte gett problemen en ärlig chans att lösas - han verkar ha trott att tidens gång skulle göra att han "mognar" till att ta nästa steg.

Relationen kring exet har kommit upp ett par gånger när han tagit upp att han är ledsen över att känslan att bara köra och skaffa barn inte kommer trots att det är så bra mellan oss. Då har jag frågat honom vad det är för känsla han menar exakt, vad fick honom att få den förra  gången osv, vad måste funka i en relation? Var han rädd även förra gången? osv.

Han har sagt att han överlag har svårt att prata och ta upp saker i en relation som han är missnöjd med, vilket jag tror säkert kan bidra till att vi inte lyckats komma längre.

Här säger du något mycket viktigt som du själv måste ta till dig.
Han har svårt att prata och ta upp saker som han är missnöjd med och kanske just DET är orsaken till att ni haft en lättsam period .
Ni har egentligen inte alls haft det bra - han har helt enkelt undvikit att ta upp saker han burit på angående er relation. 
Istället kom han till en punkt där han bad om att få tänka. 

För det första tack till alla som tagit sig tiden och skrivit ert input och synpunkter. Jag förstå att ingen här kan läsa tankar men jag hat läst alla inlägg flera ggt och det har fått mig att fundera och få perspektiv. För er som är nyfikna hur det gick:

Vi sågs, tog en promenad och tog inte upp nåt allvatligt förrän senare på kvällen. Fattade på stämningen typ sekunden efter att vi hälsade att han inte tänkt göra slut och han verkade glad att se mig.

Däremot blev det lite sent och vi hann inte prata klart (jobb idag :p) Han bad om ursäkt för  att han gått in i sig själv och att han mått dåligt senaste veckan, ffa varit orolig pga sjukdomen i familjen men även pga jobbstress och att det liksom blev för mycket för honom och han började grubbla extra mycket på allt inklusive vår relation. Att det nästan jämt känns bra men att han ibland får moments när han får "spader" och börjar övertänka "tänk om det inte är rätt, tänk om etc". "KAN det vara rätt om man gjort slut en gång?" Osv och att, som några här var inne på, att vårt första uppbrott spökar lite trots att vi inte haft liknande problem denna omgång. Det blir liksom stor "press" på att det nu MÅSTE gå bra, ffa för hans barns skull vilket jag förstår. Stor press ger ju prestationsångest.

Han har, även i andra områden av sitt liv en tendens att tänka katastroftankar och vara lite velig så det är ett återkommande drag hos honom.

För att det här ska bli bra får vi helt enkelt se om man kan komma på nån strategi som gör att han känner sig trygg nog att få framåt, även om han nog aldrig kommer sluta grubbla och oroa sig helt. Jag är lik honom på den fronten (även om jag oroar mig för andra saker än han) så jag kan förstå hur han känner. Tror att för hans skulle skillr det göra gott im han kunfr söka hjälp för sådana problem. Även om vi skulle komma att skaffa barn lär han njuta mer av processen om han inte är rädd hela tiden. Han var ett netärvöst vrak när är han väntade första barnet och oroade sig för allt möjligt vilket bidrog till att upplevelsen blev mindre än optimal.

När jag frågade varför han relativt enkelt, trots rädsla, kunde ta fler steg med mig omgång #1 sa han att detän enda skillnaden (förutom alla familjetragedier han råkat ha i familjen på kort tid) är att vi då inte hade ett uppbrott i bagaget, och det är förståeligt men det kan förstås aldrig göras ogjort. Svårt att sia om vår framtid just nu men hoppas det går åt rätt håll.

För det första tack till alla som tagit sig tiden och skrivit ert input och synpunkter. Jag förstå att ingen här kan läsa tankar men jag hat läst alla inlägg flera ggt och det har fått mig att fundera och få perspektiv. För er som är nyfikna hur det gick:

Vi sågs, tog en promenad och tog inte upp nåt allvatligt förrän senare på kvällen. Fattade på stämningen typ sekunden efter att vi hälsade att han inte tänkt göra slut och han verkade glad att se mig.

Däremot blev det lite sent och vi hann inte prata klart (jobb idag :p) Han bad om ursäkt för  att han gått in i sig själv och att han mått dåligt senaste veckan, ffa varit orolig pga sjukdomen i familjen men även pga jobbstress och att det liksom blev för mycket för honom och han började grubbla extra mycket på allt inklusive vår relation. Att det nästan jämt känns bra men att han ibland får moments när han får "spader" och börjar övertänka "tänk om det inte är rätt, tänk om etc". "KAN det vara rätt om man gjort slut en gång?" Osv och att, som några här var inne på, att vårt första uppbrott spökar lite trots att vi inte haft liknande problem denna omgång. Det blir liksom stor "press" på att det nu MÅSTE gå bra, ffa för hans barns skull vilket jag förstår. Stor press ger ju prestationsångest.

Han har, även i andra områden av sitt liv en tendens att tänka katastroftankar och vara lite velig så det är ett återkommande drag hos honom.

För att det här ska bli bra får vi helt enkelt se om man kan komma på nån strategi som gör att han känner sig trygg nog att få framåt, även om han nog aldrig kommer sluta grubbla och oroa sig helt. Jag är lik honom på den fronten (även om jag oroar mig för andra saker än han) så jag kan förstå hur han känner. Tror att för hans skulle skillr det göra gott im han kunfr söka hjälp för sådana problem. Även om vi skulle komma att skaffa barn lär han njuta mer av processen om han inte är rädd hela tiden. Han var ett netärvöst vrak när är han väntade första barnet och oroade sig för allt möjligt vilket bidrog till att upplevelsen blev mindre än optimal.

När jag frågade varför han relativt enkelt, trots rädsla, kunde ta fler steg med mig omgång #1 sa han att detän enda skillnaden (förutom alla familjetragedier han råkat ha i familjen på kort tid) är att vi då inte hade ett uppbrott i bagaget, och det är förståeligt men det kan förstås aldrig göras ogjort. Svårt att sia om vår framtid just nu men hoppas det går åt rätt håll.

ok. Hur tänker du kring hans snabbhet i att låta dessa tankar drabba dig och er relation?

Tack för uppdatering. Det är ju positivt att han tänker framtid med dig men samtidigt har ni saker att bearbeta båda två. Berättade.du hur det här har påverkat dig, hur ledsen och orolig du har varit osv? Och, i så fall, vad är han villig att göra för att kunna gå vidare i trygghet?

Vi får hitta en strategi att bearbeta sakerna, han är ju också stressad av att övertänka det hela så hoppas han går med på att söka hjälp. Tiden kan ju också göra  sitt för att han ska komma över vårt uppbrott och det som orsakade det men tror kanske det inte räcker med ENBART tid.

Jag delade inte med mig av att jag fick en nervös breakdown, tänker att det kanske är ett bättre läge att säga det vid något annat tillfälle och inte när han just haft den krisen. Risken är ju att han kommer på ett känslomässigt plan känna som om jag  lägger över ansvaret för hur jag kände på honom. Försökte balansera det allvarliga snacket med att faktisk ses och ha det trevligt så att vi inte glömmer bort "oss" och varför vi är ihop fårn första början mitt i allt allvar.

Det klart att du mådde jätttedåligt och var helt utom dig! Det är vanligt vid separationer, inget konstigt eller speciellt. Han måste ju ha gissat att du mådde dåligt. Om han inte fattar det av sig själv, så är det ett varningstecken på att han inte förstår sig på andra.

Jag tycker att du ska läsa på vad generaliserat ångestsyndrom innebär. Men det var inte det som gjorde att du mådde däligt av separationen. Vid de tillfällena så mår alla dåligt som haft en anknytning till den andra personen.. 

Jag sa att jag blev förvirrad av hans teelfonsamtal och  fattade liksom inte om vi hade gjort slut, eller vad. Han sa att han absolut förstod men att han just då blev så överväldigad av sin ångest att han inte kunde kommunicera bättre. Jag har koll på dessa  diagnoser, har jobbat imorn vården själv faktiskt för längesedan.

Tror mycket väl min kille skulle kunna ha drag av GAD, nåt han själv varit inne på. Även jag själv även om min ångest kring separationer skulle kunna förklaras med otrygg anknytningsstil, något jag hade även vid trygga relationer.