Anonym (V)

Fri 28 Mar 09:59

213 svar

Pojkvän vill ha en paus för att tänka på "oss". Snälla hjälp.

Min pojkvän och jag har en trasslig historia, . Han har gått igenom mycket jobbigt i sitt liv på sistone, cancer i familjen m.m. Vi var ihop i 1,5 år, han gjorde slut med mig för att vi bråkade pga mina svartsjukeproblem, något som inte är ett problem längre och som jag gått i terapi för.

Efter 6 månader ifrån varandra började vi ses igen och blev på hans initativ ihop igen. Har nu varit ihop i ca 1 år. Han grubblar alltid mycket och vi har pratat fram och tillbaka om att skaffa barn i framtiden, en fråga han inte kan bestämma sig i. Han har ett barn sedan innan och det blev en katastrof när han skaffade barn - konflikter med exet och annat så förstås är han väldigt rädd att samma visa ska upprepa sig igen.

Nu släppte han bomben att han behöver några dagar för att fundera på vad han vill och om det känns "rätt" mellan oss, trots att mycket är bra. Han behöver vara själv och är osäker. Har föreslagit parterapi och han säger att han ska fundera på det, att han inte är helt motsatt.

Jag går sönder och kan knappt tänka. Finns det hopp att det löser sig för oss och att vi hittar tillbaka? Han var så kär i mig början och nu vet jag inte alls var jag har honom. Vi ska ses och prata onsdag nästa vecka och förmodligen inte höras något däremellan.

Anonym (V) Trådstartaren

Sun 30 Mar 14:56

#121

vxx skrev 2025-03-30 14:51:12 följande:

Och för svara på din fråga. Självklart kan generell rädsla för familjebildning existera. Jag själv är en sådan person. Men jag har valt att söka stöd och bearbeta detta med min sambo. Det är tydligt tyvärr att när det krisar för honom, är du inte den han vänder sig till.

Jag har haft undvikande anknytning själv men min sambo är såpass trygg i sin och det har efter åren hjälpt mig. Jag har dock ingen historik av svartsjuka eller att vår relation haft något uppbrott.

Jag tror genuint han inte ser samma framtid som du gör, och det gör ont. Det är sällan det är jämnlikt i uppbrott. Tänker bara direkt på låten Breakeven med The Script.

Vårt uppbrott har nog skadat tilliten och det är 100% mitt fel. Han var på den tiden t.o.m mer kär än mig vad det verkade, kallade mig sin drömkvinna och var så glad att jag funkade så bra med hans barn. Känns som att det verkligen var någit äkta som nu är begravt under rädslor och snedsteg

vxx

Sun 30 Mar 15:10

#122

Anonym (V) skrev 2025-03-30 14:52:31 följande:

Tack för att du bad om utomståendeperspektiv! Jag känner absolut till fenomenet du beksriver och utesluter inte att det kan vara så. Men den här mannen har ju en gång presenterat mig och inkluderat mig i sitt barns liv innan jag gjorde saker som raserade det. Kan det inte alls röra sig om att hans rädsla för att utsätta sitt barn för ytterligare en separation?

Han hade en megakris där han nästan lämnade sitt ex innan han bestämde sig för att satsa på familj med henne. Detta gav relationen nån slags nytändning. Finns det personer som tvivlar och grubblar oavsett vilken relation de är i?

Jag ser att du kommer tillbaka till hans relation med sitt ex och hur det blev en nytändning med henne. Men hur bra var den nytändningen egentligen? Är det verkligen något du skall jämföra med? Han är ju inte med barnens mamma nu, utan barnet får växa upp med splittrade föräldrar. Bestämde sig för satsa på familj med henne? flera av mina vänner är produkter av idag skilda föräldrar som tänkte att, skaffa familj skulle bli lösningen.
Hur gammalt är barnen? Hur gammalt var barnet när de gick i sär?

Det finns personer som tvivlar och grubblar i relationer, men jag kan säga att jag som då var sådan person. Trots att mitt undvikande mönster fanns kvar, så blev kärleken för min sambo starkare. Han blev den som fick mig att hitta motivationen jag behövde för att råda bot på mina problem. Detta var något som skedde de första 6 månaderna av vår relation.

MammaTillDansband

Sun 30 Mar 15:22

#123

Anonym (V) skrev 2025-03-30 13:41:50 följande:

Kanske är det som du säger. Men rädslor för familjebildning har han ju haft redan innan jag kom in i bilden. Är det verkligen omöjligt att det är just rädslorna för att satsa som står i vägen för den 100%-iga viljan att leva tillsammans och inte att han inte tycker om mig tillräckligt?

Omständigheterna jag syftar på är är inte det som hänt i hans familj utan mitt oerhört orimliga beteende som ledde till vårt uppbrott första gången, då tror jag de flesta hade backat. Jag förstörde en relation där han visade alla tecken på att vilja leva med mig och var väldigt kär i mig. Jag vill så gärna tillbaka dit och förstår inte varför det tar stopp för honom.

Men spelar det någon roll egentligen varför han inte vill satsa på er relation? Han vill inte, det räcker. Du söker hela tiden förklaringar, "rädslor för familjebildning", "mitt oerhört orimliga beteende", för att du ska kunna jobba runt problemen för att få honom att ändra sig. Men det hjälper inte, tyvärr. Hans ovilja kan inte tas bort genom terapi eller genom att du vill extra mycket för att kompensera för hans ovilja.

Du behöver alltså inte förstå varför det tar stopp för honom, du behöver acceptera det, för det är allt du kan göra. Låt det göra ont.
När du släpper den här mannen som inte vill 100%, öppnar du dörren till att möta en annan man, som faktiskt vill 100%.

Anonym (V) Trådstartaren

Sun 30 Mar 18:40

#124

vxx skrev 2025-03-30 15:10:51 följande:

Jag ser att du kommer tillbaka till hans relation med sitt ex och hur det blev en nytändning med henne. Men hur bra var den nytändningen egentligen? Är det verkligen något du skall jämföra med? Han är ju inte med barnens mamma nu, utan barnet får växa upp med splittrade föräldrar. Bestämde sig för satsa på familj med henne? flera av mina vänner är produkter av idag skilda föräldrar som tänkte att, skaffa familj skulle bli lösningen.
Hur gammalt är barnen? Hur gammalt var barnet när de gick i sär?

Det finns personer som tvivlar och grubblar i relationer, men jag kan säga att jag som då var sådan person. Trots att mitt undvikande mönster fanns kvar, så blev kärleken för min sambo starkare. Han blev den som fick mig att hitta motivationen jag behövde för att råda bot på mina problem. Detta var något som skedde de första 6 månaderna av vår relation.

De gick inte isär pga hans velande, utan av andra orsaker. Så skulle vi få en nytändning skulle det nog inte sluta på samma sätt.
Barnet är 6 år och var inte ens 2 när de gick isär.

Anonym (V) Trådstartaren

Sun 30 Mar 18:46

#125

MammaTillDansband skrev 2025-03-30 15:22:15 följande:

Men spelar det någon roll egentligen varför han inte vill satsa på er relation? Han vill inte, det räcker. Du söker hela tiden förklaringar, "rädslor för familjebildning", "mitt oerhört orimliga beteende", för att du ska kunna jobba runt problemen för att få honom att ändra sig. Men det hjälper inte, tyvärr. Hans ovilja kan inte tas bort genom terapi eller genom att du vill extra mycket för att kompensera för hans ovilja.

Du behöver alltså inte förstå varför det tar stopp för honom, du behöver acceptera det, för det är allt du kan göra. Låt det göra ont.
När du släpper den här mannen som inte vill 100%, öppnar du dörren till att möta en annan man, som faktiskt vill 100%.

Det kan väl spela roll? Om han t.ex efter pausen landar i att det nog är rädslor orelaterade till oss och väljer att jobba på dem i parterapi är det ju en väsentlig skillnad än om han faktiskt landar i att vi som par är problemet.

Att han grubblat så mycket tyder ju på att det inte är ren ovilja? Han har flera ggr sagt att han även varit rädd om att gå miste om chansen till att få familj med mig, sådant säger man väl inte utan anledning?

Anonym (V) Trådstartaren

Sun 30 Mar 19:17

#126

vxx skrev 2025-03-30 15:10:51 följande:

Jag ser att du kommer tillbaka till hans relation med sitt ex och hur det blev en nytändning med henne. Men hur bra var den nytändningen egentligen? Är det verkligen något du skall jämföra med? Han är ju inte med barnens mamma nu, utan barnet får växa upp med splittrade föräldrar. Bestämde sig för satsa på familj med henne? flera av mina vänner är produkter av idag skilda föräldrar som tänkte att, skaffa familj skulle bli lösningen.
Hur gammalt är barnen? Hur gammalt var barnet när de gick i sär?

Det finns personer som tvivlar och grubblar i relationer, men jag kan säga att jag som då var sådan person. Trots att mitt undvikande mönster fanns kvar, så blev kärleken för min sambo starkare. Han blev den som fick mig att hitta motivationen jag behövde för att råda bot på mina problem. Detta var något som skedde de första 6 månaderna av vår relation.

Det måste ju finnas nån rimlig anledning att han kunde ta vår relation till nästa nivå första gången vi var ihop men inte nu. Hade jag bara varit bra på pappret men som han inte lyckats få känslor för hade ju jag aldrig böivit presenterad för hans barn heller. Enda skillnaden måste ju vara rädsla pga att det sket sig sist

vxx

Sun 30 Mar 21:52

#127

Vad är din garanti på att han faktiskt var villig att ta förhållandet till nästa steg första omgången, förutom att han sa det?

Känslor kan ändras. Vad han ville tidigare, betyder inte att det är vad han vill längre. Kanske ville han en gång, kanske var det inte full sanning i det ens första gången. Kanske är du perfekt på pappret för honom, kanske inte. Det går att spekulera i detta i all oändlighet, men det enda rätta att göra är att respektera vad han än väljer. Oavsett vad du känner, tycker borde vara eller inte vara, så spelar det ingen roll. För hans känslor är oberoende av dina, eller bör vara i ett sunt vuxet förhållande.

Jag rekommenderar faktiskt kanske att du istället satsar på individuell terapi, jag tror det är bäst att börja där och fokusera på dig själv just nu, utanför den här relationen.

Lynx123

Sun 30 Mar 22:00

#128

Anonym (V) skrev 2025-03-30 14:52:31 följande:

Tack för att du bad om utomståendeperspektiv! Jag känner absolut till fenomenet du beksriver och utesluter inte att det kan vara så. Men den här mannen har ju en gång presenterat mig och inkluderat mig i sitt barns liv innan jag gjorde saker som raserade det. Kan det inte alls röra sig om att hans rädsla för att utsätta sitt barn för ytterligare en separation?

Han hade en megakris där han nästan lämnade sitt ex innan han bestämde sig för att satsa på familj med henne. Detta gav relationen nån slags nytändning. Finns det personer som tvivlar och grubblar oavsett vilken relation de är i?

Låter lite som ett mönster för det gick ju åt skogen även med henne.

Anonym (V) Trådstartaren

Sun 30 Mar 22:02

#129

vxx skrev 2025-03-30 21:52:03 följande:

Vad är din garanti på att han faktiskt var villig att ta förhållandet till nästa steg första omgången, förutom att han sa det?

Känslor kan ändras. Vad han ville tidigare, betyder inte att det är vad han vill längre. Kanske ville han en gång, kanske var det inte full sanning i det ens första gången. Kanske är du perfekt på pappret för honom, kanske inte. Det går att spekulera i detta i all oändlighet, men det enda rätta att göra är att respektera vad han än väljer. Oavsett vad du känner, tycker borde vara eller inte vara, så spelar det ingen roll. För hans känslor är oberoende av dina, eller bör vara i ett sunt vuxet förhållande.

Jag rekommenderar faktiskt kanske att du istället satsar på individuell terapi, jag tror det är bäst att börja där och fokusera på dig själv just nu, utanför den här relationen.

Första omgången involverade han mig i sitt liv, sitt barn osv. Det var annorlunda.

Självklart kan känslor ändras, men frågan är varför han höll på med mig i ett år till och grubblade över framtidsfrågorna så mycket? Känns som att inget går ihop - hade han träffat mig som tidsfördriv i väntan på nått bättre hade ju inte dessa grubblerier plågat honom så mycket. Just nu är jag mest förvirrad över varför han behövde några dagars space. Tror han någon klarhet kommer komma ur det?

vxx

Mon 31 Mar 06:53

#130

Anonym (V) skrev 2025-03-30 22:02:48 följande:

Första omgången involverade han mig i sitt liv, sitt barn osv. Det var annorlunda.

Självklart kan känslor ändras, men frågan är varför han höll på med mig i ett år till och grubblade över framtidsfrågorna så mycket? Känns som att inget går ihop - hade han träffat mig som tidsfördriv i väntan på nått bättre hade ju inte dessa grubblerier plågat honom så mycket. Just nu är jag mest förvirrad över varför han behövde några dagars space. Tror han någon klarhet kommer komma ur det?

Vad för mer svar behöver du egentligen? Du har fått många bra svar både här och på Flashback. Uppenbarligen får du inte svaren du innerst vill ha, eftersom du återupprepar dina frågor och ifrågasätter de svar du får som inte smeker medhårs till ditt hopp.

Det är förstårligt att du känner dig osäker och förvirrad. Men mannen bad om några dagars paus, och du behöver skriva inlägg både här och på Flashback. Det låter inte som den här relationen för dig mycket gott, snarare tar fram ett osäkert beteende. Du ger inte skenet av att han ger dig den trygghet som du förtjänar känna i en relation.

Pojkvän vill ha en paus för att tänka på "oss". Snälla hjälp.

INNEHÅLL