Pojkvän vill ha en paus för att tänka på "oss". Snälla hjälp.

Vad önskar du dig för svar egentligen? Du ville ha hjälp.

Jag tror inte det finns någon hjälp. Mannen vill ha paus o tänka och då är det väl inte mycket att göra? Du kan ju inte ?argumentera honom kvar? i förhållandet Eller att inte vilja ha paus, då sker det ju genom övertalning och det är väl ingen stabil grund att bygga på?..

Världen är full av trygghetssökande människor som ändrar sig och inte riktigt vet vad de vill. Vill du ha det så?

Du är värd något bättre.

Såhär: Han tycker mycket om dig, men han har inte den här 100%-iga viljan att leva tillsammans med dig. Eftersom han tycker om dig vill han inte såra dig, och han är väldigt medveten om att det kommer såra dig djupt den dag han faktiskt gör slut. Därför tvekar han.
Du har en väldigt stark vilja att fortsätta den här relationen, men det räcker tyvärr inte. Viljan måste vara lika stark från båda håll. 

Att omständigheterna gjorde er relation krånglig är inte heller ett gott tecken. Jag lever tillsammans med mitt livs kärlek, och det har varit lätt från dag 1. Vi hör ihop, och vi vet det båda två. Inte så att det alltid har varit solsken och fågelsång, vi har bland annat förlorat ett barn, men i de tuffa tiderna har vi sökt stöd hos varann. Vi har burit det tunga tillsammans. Du beskriver hur din kille drar sig undan dig när han har problem i familjen och runt sig. Han vänder sig inte till dig för stöd. Det är inte ett bra tecken.

Kanske är det som du säger. Men rädslor för familjebildning har  han ju haft redan innan jag kom in i bilden. Är det verkligen omöjligt att det är just rädslorna för att satsa som står i vägen för den 100%-iga viljan att leva tillsammans och inte att han inte tycker om mig tillräckligt?

Omständigheterna jag syftar på är är inte det som hänt i hans familj utan mitt oerhört  orimliga beteende som ledde till vårt uppbrott första gången, då tror jag de flesta hade backat. Jag förstörde en relation där han visade alla tecken på att vilja leva med mig och var väldigt kär i mig. Jag vill så gärna tillbaka dit och förstår inte varför det tar stopp för honom.

För att han inte kan komma förbi det inträffade . Han försöker men han inte ge mer än så här. 
Om HAN förstörde förhållandet av nån anledning och sårade dig så djupt att du har svårt att förlåta - inte skulle väl du glatt fortsätta som inget hade hänt? Det har jag svårt att tro. 

Min spontana tanke med hans velande med familjebildning? Att han medvetet, eller omedvetet, använder det som ursäkt för inte ta er relation vidare till nästa nivå.
Jag har mycket medlidande med dig, jag känner igen mycket tankebanorna och den där naiva hoppet. Jag letade förklaringar bortom förhållandet eller mig - han var sjuk längre period precis innan, han har haft mycket med familjen, det var nytt jobb. Osv.

Vi hade precis flyttat till en ny, större lägenhet med högre hyra. Månaden innan uppbrottet. Han hade så stora känslor för mig, sa han. När han släppte bomben, bodde han kvar en vecka och ja, pussade mig på kinden, höll handen. 

Detta ser jag idag inte som något manipulerande från hans håll, då han samtidigt uttryckte hur svårt det var för honom att se mig sårad och han brydde sig fortfarande på vänskaplig nivå.
Var det rätt eller smartaste av honom? Förmodligen inte, jag blev förvirrad och min besatta hjärna, som ville allt annat än göra slut, tolkade in varje liten sak.

Nu 11 år senare, kan jag se tydligt varför hans känslor svalnade och han såg ingen framtid i relationen. Och att jag borde respekterat och lyssnat på hans vilja, och inte försökt läsa in mellan raderna vad han EGENTLIGEN ville eller kände.

Jag har följt dig både här och din tråd du skapade även på Flashback, där svaren är rätt desamma som du fått här. Jag förstår att det nog inte var svaren du helst önskade, men jag hoppas en dag du kan se tillbaka på dina trådar och känna frihet att den här tiden tillhör det förflutna.

Min spontana tanke med hans velande med familjebildning? Att han medvetet, eller omedvetet, använder det som ursäkt för inte ta er relation vidare till nästa nivå.
Jag har mycket medlidande med dig, jag känner igen mycket tankebanorna och den där naiva hoppet. Jag letade förklaringar bortom förhållandet eller mig - han var sjuk längre period precis innan, han har haft mycket med familjen, det var nytt jobb. Osv.

Vi hade precis flyttat till en ny, större lägenhet med högre hyra. Månaden innan uppbrottet. Han hade så stora känslor för mig, sa han. När han släppte bomben, bodde han kvar en vecka och ja, pussade mig på kinden, höll handen. 

Detta ser jag idag inte som något manipulerande från hans håll, då han samtidigt uttryckte hur svårt det var för honom att se mig sårad och han brydde sig fortfarande på vänskaplig nivå.
Var det rätt eller smartaste av honom? Förmodligen inte, jag blev förvirrad och min besatta hjärna, som ville allt annat än göra slut, tolkade in varje liten sak.

Nu 11 år senare, kan jag se tydligt varför hans känslor svalnade och han såg ingen framtid i relationen. Och att jag borde respekterat och lyssnat på hans vilja, och inte försökt läsa in mellan raderna vad han EGENTLIGEN ville eller kände.

Jag har följt dig både här och din tråd du skapade även på Flashback, där svaren är rätt desamma som du fått här. Jag förstår att det nog inte var svaren du helst önskade, men jag hoppas en dag du kan se tillbaka på dina trådar och känna frihet att den här tiden tillhör det förflutna.

Tacl för du delar med dig. Jag tror inte vårt fall är sådant där han bara har kvar vänskapliga känslor, så kanske en lite annorlunda situation. Han kunde väl knappast valt att gå tillbaka till mig för att han tyckte synd om mig? Men om jag får fråga, tror du att en generell rädsla för familjebildning inte kan existera överhuvudtaget? 

Jag diskuterade med min sambo, för få lite manligt perspektiv.
Det är tyvärr att många män, stannar eller ger sig in i förhållanden, utan att ha någon som helst eller väldigt lite tro på förhållandets framtid. Inte sällan tyvärr, kan killen återgå till ett förhållande han lämnat för att han tyckte är bättre alternativ än att vara singel och ensam.

Och detta har jag varit i diskussion med många män om. Det är inte rätt någonstans, det säger jag inte. Men det är verkligheten. Män har erkänt för mig att de lovat saker de inte helt trott på, uttryckt starka känslor för att mer pleasa och slippa riskera att vara ensamma.

Det betyder inte att du varit ett ytligt tidsfördriv för fysisk tillgänglighet. Men han kan helt enkelt ha tyckt om dig väldigt mycket men inte i de starka romantiska känslor som krävs för långvarig relation.