Varför alltid skuldlägga kvinnor?

Varför inte ta upp det med artikelförfattaren om du vill debattera huruvida forskningen hon reagerade så starkt över är sann? Det jag diskuterar handlar om hennes reaktion, generellt. (Och nu handlade inte det om singelkvinnor, utan om att barnlösa är lyckligare, men det har du nog förstått) Artikelförfattaren agerar förfärat, där bland annat en av hennes reaktioner är kopplade till att kritisera att forskarrönen hon hänvisar till ska etableras "som en allmän sanning" och är det då en -faktisk- allmän sanning så borde man inte kritisera detta utan i stället rikta kritiken mot att barnlösa inte är tillräckligt lyckliga.

Jag kan visserligen hålla med om att det blir ett problem om man riktar det mot ett kön att ta det ansvaret.

Däremot är det ett samhällsproblem med låga födelsetal, och inte så enkelt att hävda att det bara är att åka till Grekland om man vill istället. På samma sätt som man har en skyldighet och inte ett val att rycka ut om landet blir angripet.

Eller, visst, det är mer komplext än så, för ingen kan tvinga folk att skaffa barn. Men det är ett faktum att som det ser ut idag, kommer barnlösa ligga fattiga i sig egen skit som gamla eller sjuka om man inte har en stark ekonomi, för befolkningsminskningen kan inte försörja eller kan ta hand om framtida pensionärer, så kom inte då och gråt ut i tidningen när ingen kommer till undsättning.

Jag har två barnfria i övre medelåldern i min närhet som valde livet med resor och att sova ut på lördagar, som nu är ensamma sjukpensionärer och försöker lägga på omgivningen att dom är ensamma, tycker att syskonbarn (som jag är till en av dom) ska komma med umgänge och hjälp. DÄR ligger problemet, inte här och nu för de som väljer bort barn.

Däremot står jag bakom att män är en minst lika stor del av problemet, och inget vi isolerar kan lägga på kvinnor.

Sen vet jag att många med barn sitter ensamma ändå i slutet. Det är i regel för att man inte förvaltat relationen med sina barn, man har skaffat ungar men försummat chansen för att man ändå satte sig själv i första rummet. 

Däremot har de allra flesta med barn även i de fallen någon som kommer förbi ibland, och hjälper till med praktiska saker när det krisar.

Ang undersökningarna kan vi ju slänga dom i soporna, om man gör dom under småbarnslivet. Givetvis när jag var 25 med två barn, var jag inte lika lycklig som de i samma ålder som reste jorden runt och levde livet, jag hade det kämpigt med sena nätter och blöjbyten. Det var däremot under några år, så fråga oss nu istället där jag har två självgående tonåringar som 35, med en lycklig fullt fungerande kärnfamilj att komma hem till, idag är jag befriad från småbarnslivets bördor som i relation till ett helt liv bara är ett ögonblick 

Felformulering skulle jag tro. Alltså, man ser ett antal män gråta ut bland annat här på familjeliv, hur de är extraordinära män fast kvinnorna väljer de elaka männen istället. 

Alltså, hos gemene man sitter det längre in än förut att skaffa barn, och de desperata står kvar

Om jag fått bestämma så hade jag aldrig skaffat barn men nu blev det ett i alla fall. 

Jag kommer själv från en familj med många barn och jag är verkligen glad och tacksam för mina syskon men själv hade jag absolut ingen längtan efter barn. Jag var mer än nöjd över alla syskonbarn.

Men nu blev det ett i alla fall och honom har jag bara haft glädje av. Det har aldrig varit jobbigt eller på annat sätt påfrestande att vara ensamstående mor.

Nu är han sedan länge vuxen och kan ni tänka er, han har idag 4 barn och kanske blir det flera, vem vet. 

Jag tror att detta med viljan att skaffa barn handlar om något djupt inne i vår biologi. Några av oss har mindre av den där driften att föröka oss helt enkelt. Idag är jag glad och stolt över min son men om sanningen ska fram tror jag inte att jag vore mindre lycklig om jag vore barnlös.

Money talks bullshit walks