Kollegans hund på arbetsplatsen?

Fast diskussionen handlar ju inte bara om trådstarten. Det var inte det jag skrev om, utan ett annat spår.

Jag är allergisk mot hundar och jag får då minsann andnöd och värre är det om jag har minsta lilla förkylning i kroppen. Alla mina vänner (4st) som är allergiska får exakt samma symptom med andnöd.

Vad spelar det för roll? Har jag mer/mindre rätt till en åsikt beroende på var jag jobbar?

Du får ha vilka åsikter du vill! Du får t.o.m. tycka att din röv sitter där fram, spelar inte mig nån roll. Men du och många andra verkar ha en förmåga att glömma bort att alla arbetsplatser inte fungerar på samma sätt som just era, och att det faktiskt går utmärkt att ha djur med sig på vissa arbetsplatser.

I just den situationen var det kanske ett dåligt val av terapidjur, men det finns många exempel på hur djur gör stor nytta inom exempelvis äldrevården. Synd då om de gamla ska gå miste om det bara för att en i personalen råkar bli allergisk.

För övrigt undrar jag vad ni som är så allergivänliga vill att man ska ta hänsyn till mer? Får man servera fisk på exempelvis skolor, äldreboenden och gruppboenden? Jag har träffat på flera personer som varit så allergiska mot fisk att de inte kunnat vistas i exempelvis en skolmatsal när det tillagas fisk. Samma sak med kokt ägg. Men den gamla person som gillar kokt ägg får kanske snällt avstå från det om det finns äggallergiker i personalen? Och hur är det med parfym? Får gamla inom äldrevården och utvecklingsstörda på gruppboenden använda det? Vad händer om parfymen utlöser en astmaattack hos någon i personalen? Och får de äta nötter? Det kan utlösa astma hos riktigt allergiska personer i närheten.

Åtminstone på större orter brukar det finnas allergiskolor. Kanske finns det också allergiäldreboenden. I så fall kan det ju vara lämpligt att de som är väldigt allergiska arbetar där, istället för att förstöra för kanske väldigt många boende/elever. Visst finns det arbetsmiljölagar och man ska inte utsätta personal för onödiga hälsorisker, men vi kan inte heller begära att den stora icke-allergiska (eller bara lätt allergiska) majoriteten ska behöva leva i en kliniskt ren miljö, helt utan glädjeämnen som djur, parfymer mm bara för att alla ska kunna vistas överallt.

P.S. Jag är själv allergisk mot katter, men anser att det är jag som får anpassa mig och söka mig till kattfria miljöer. Jag släpper inte in katter i mitt eget hem, men i andras hem eller på min arbetsplats kan jag inte ensam bestämma hur det ska vara.

Manchester: De fall jag känner till där något förskolebarn till exempel varit så allergisk att h*n inte kan vistas i lokalen om det serveras fisk, har man anpassat verksamheten så att det helt enkelt inte serveras fisk.

Personligen tycker jag att det ska vara rimligt att såväl personal som boende/elever ska kunna vistas på en plats utan att bli sjuka. Att begära en, till exempel, skola som är djurfri i så måtto att man inte tillåter eleverna att ta med sig sina djur till skolan tycker jag personligen är en högst rimlig anpassning som inte någon far illa av.

Det blir lite absurt om diskussionen går ut på att ingenting går för att alla ska kunna röra sig överallt. Jag tycker visserligen att man ska visa hänsyn när man rör sig på offentliga platser där alla SKA kunna röra sig; men i fallet med skolor och äldreboenden och gruppboenden antar jag att man får ta problemen när och om de uppstår - inte förr och inte senare. Vad man dock inte kan begära, anser jag, det är att den ena gruppen med självklarhet ska flytta på sig.

Till och med på en förskola tycker jag att det är lite tveksamt att helt avstå från fisk. Om förskolorna ligger tätt i en kommun eller bostadsområde borde det räcka med _en_ som är fiskfri. Handlar det om glesbygd finns kanske inte så mycket att göra. Man kan inte begära att familjen ska åka ett par mil extra till ett fiskfritt dagis. Då får väl alla barn klara sig utan fisk under de åren det allergiska barnet går där. Samtidigt är det ändå stor skillnad på äldreboende/gruppboende och förskola/skola. Förskolebarnen och skoleleverna tillbringar några timmar om dagen i förskolan/skolan. Sedan går de hem. Hemma äter de troligen ett lagat mål mat varje vardag och två på helgerna. Alltså finns goda möjligheter att se till att de får fisk hemma. För de boende inom äldre- och handikappomsorgen finns inte det alternativet.

Min moster älskar fisk. Hon är svårt sjuk i en muskelsjukdom och det går i princip inte längre att låta henne komma hem. Hennes hjärtsjuke man klarar inte de tunga lyft som skulle krävas och min moster måste ha handikappanpassad toalett, fritt från trappor etc. Hon vistas därför alltid på sitt särskilda boende. Hon skulle bli olycklig om hon vore tvungen att avstå från fisk resten av sitt liv för att en annan boende eller någon i personalen vore allergisk. Eftersom min moster bor i en större stad, där det finns många alternativa boenden, så förutsätter jag att man skulle ordna med förflyttning av en eventuell allergisk arbetstagare och att antingen min moster eller den som var allergisk fick flytta på sig om det dök upp en fiskallergiker bland de medboende.

Det handlar väl inte om att det är möjligt att ha djur med....det handlar väl om att det är fler personer än just djurägaren som jobbar där? Jag tycker det är självklart att om man inte anser att djuret klarar sig ensamt hemma eller har annan passning när man är på jobbet, ja då får man helt enkelt vara utan husdjur.

Hade jag jobbat utomhus hela dagen hade jag inte sagt något om en kollega haft sin hund med, men mina krav hade varit att hunden lät mig vara i fred och inte påverkade min kollegas arbetsinsats t ex. Däremot hade jag aldrig gått med på att ha en hund på jobbet inomhus vart jag än jobbade. (Möjligen djuraffär då....)

Ja, det kan jag ju hålla med dig om. Dock kan det ju uppstå problem om/när det i ett samhälle som det jag bor på - där det faktiskt inte finns några alternativ - och någon var så allergisk att det omöjliggjorde servering av fisk i den allmänna matsalen. Hur gör man i det läget?

Ja, vad gör man? Visst är det knepigt. Ännu knepigare än om man har några boende som verkligen lever upp och får veckans lyckostund när en anställd tar med sin hund och det sedan dyker upp en hundallergiker i personalen. Som jag ser det borde man ta större hänsyn till de boende än till personalen i det läget. Klarar man inte att jobba på ett boende där en hund gör ett viktigt "jobb" så får man nog se sig om efter ett annat arbete. Men det ska förstås klart framgå redan när man söker jobbet att det rör sig om en arbetsplats där det förekommer pälsdjur. Är det en annan boende får man väl försöka hitta en lösning. Kanske kan man ha en hundfri våning och en med hund eller om boendet är inrymt i ett flerfamiljshus så kan man eventuellt få fram ytterligare en liten lägenhet för den som är allergisk. Ifråga om matallergi får man väl göra på samma sätt. Men krångligt lär det bli. Jag är bara inte beredd att kategoriskt säga att det alltid är den allergiska som ska få allt anpassat. Allergier är jobbiga, men det finns annat som också är viktigt att ta hänsyn till.

Där håller jag dock inte med dig. Om det vore en hund som tillhörde en av de boende skulle jag resonera annorlunda, men när det är *personal* som tar med sig sin *privata* hund är det absolut någonting som faller under arbetsmiljölagen - och i det läget ska arbetsgivaren se till att arbetstagarna inte blir sjuka/mår dåligt. Jag betvivlar att en kommun som arbetsgivare i det läget skulle tycka att det var lättare att sätta in luftrenare, eller omplacera den allergiska arbetstagaren, än att se till att personalen inte tog med sig sina djur till jobbet.

Men kan det inte vara så att det är uttalat redan från början att någon i personalen _ska_ ta med sin hund till jobbet, just för att de boende mår bra av det? När man har djur som en form av terapi på ett boende så brukar väl djuren i alla fall bo hemma hos en av de anställda (även en hund kan behöva gå hem och vila efter en hård "arbetsdag"). Då är det väl inte helt otänkbart att det även kan finnas fall där hunden ägs av en anställd? Jag föreställer mig att det kan vara så på ett mindre, privatägt boende.

Jo, så kan det givetvis vara. Men som i mitt fall, där jag hade jobbat som PA i ett par månader och en nyanställd började ta med sig sin *privata* hund till brukaren - vilket gjorde mig sjuk - då är det liksom inte läge att börja tala om omplaceringar eller andra arbetsmiljöåtgärder än att denne anställda får sluta ta med sig hunden till jobbet. Och i ärlighetens namn tror jag att få arbetsgivare skulle gå med på det; det är ju också en kostnadsfråga.

Men om ingen på gruppbostaden som TS jobbar på, har problem med hunden så förstår jag inte varför hunden inte skulle få vara där? Djur funkar jättebra i terapeutiskt syfte bland människor som bor på LSS-boende. Och sen att en "habiliteringspedagog" som uppenbarligen inte kan särskilt mkt om vård och omsorg kommer och stör sig på hunden ger henne alternativet att söka sig därifrån. Varför ska en nyanställd beröva de boende något som de uppenbarligen har glädje av?

På min arbetsplats inom vården har personalen ibland med sig sina hundar. Till och med brukarna har ibland hundar. Det är jättebra och man märker verkligen vilken positiv effekt hundarna har på brukarna. De kanske är helt nere en dag och vill absolut inte komma ut ens för att äta, men så går någon in med en hund och brukaren blir så glad att han/hon studsar upp ur sängen och ska genast komma ut.
Cheferna har godkänt att de tar med sig hundarna, och cheferna har själva hundar som de ibland har med sig.
Djur har verkligen en positiv effekt på människor, så så länge ingen är allergisk så är det för det mesta bra.

Om TS ska fortsätta gnälla och dessutom gå till högre instans och få det erkänt som en arbetsmijöfråga hoppas jag att personalen ifråga GER hunden till boendet... =0)

Som jag förstått det så får hundar vara på en arbetsplats om chefen godkänt det. Detta betyder väl att chefen har gått igenom både klienternas och de anställdas hälsotillstånd och sett ifall allergi finns eller ej. Appropå klienten som varit hundrädd men inte längre verkar vara det.. Borde inte du som anställd vara utbildad nog/ människokännare nog för att se om denne klienten är rädd eller inte för hunden? Det är vetenskapligt bevisat att hundar/djur är väldigt bra för människors välmående, dock detta sagt så finns det såklart alltid undantag. Men det som skrämmer mig mest är dina tankegångar som inte alls verkar vara baserat på någonting. Du verkar inte ha tillräcklig människokännedom för att se hur hunden påverkar människorna i sin omgivning. Jag har själv jobbat med utvecklingsstörda/funktionsnedsatta och har alltid sett det som min uppgift att lära mig hur mina klienter reagerar och visar sina känslor.  Enligt mig tycker jag att du ska skita i hunden och fokusera mer på ditt eget arbete och sköta det bra.  

Jag har en assistanshund som följer med in i livsmedelsbutiker så det stämmer inte att de måste vänta vid utgången - hur skulle de då kunna göra sitt jobb?
Alla som har en assistanshund går under diskrimineringslagen och DO har sen ett år tillbaka tagit tag i problemet med att vi blir nekade. Finns en lång lista på DO:s hemsida med både butiker och restauranger som har fått betala diskrimineringsersättning.
Om kommuner ger oss med assistanshund sämre tillgänglighet är det diskriminering.